Hjärnan har nu helt tagit semester. Svårt att ta sig tid att sitta ner och fundera och skriva när det händer så mycket spännande saker med bröllop, bebisar, 30-årskalas och en kort liten resa. Återkommer nästa vecka. Glad sommar!

Jag tror man blir lite dummare när det är sommar. Lite mer korkad. Hjärnan tar på nåt vis semester. Lyckligare, men lite dummare. Den tanken slog mig idag när jag var på väg in i mataffären. Jag gick och funderade på hur jag inte hade nån aning om vad jag skulle skriva i blogginlägget och hur jobbigt det kändes att tänka. Hur allt som kräver tankekraft känns nästan oöverkomligt. Men hur jag samtidigt den senaste veckan har känt mig på gott humör. Speciellt sedan solen kommit fram. Sommaren har gjort mig lyckligare men dummare. 

När jag gick runt och handlade och funderade på det här kom jag att tänka på sinnebilden av en bimbo: korkad men snygg och glad. Jag kom också att tänka på uttrycket "det är en hårfin linje mellan geni och galenskap". Så jag börja fundera: ligger det någonting i det? Är korkade allmänt gladare/lyckligare än smarta? Nåt svar har jag inte kommit fram till än i min sommartrötta hjärna. Jag hoppas på att det ska komma till mig medan jag skriver. Eller att nån som läser fortfarande har sin hjärna kvar och kan komma med nåt svar. (Dumma svar tas dock också emot).

Medan jag sitter och skriver det här kommer jag plötsligt ihåg en undersökning jag läst om som kommit fram till att korkade kvinnor i allmänhet har bättre sex och lättare får orgasmer än smarta kvinnor. Orsaken var enligt forskarna att dumma kvinnor lättare kunde fokusera all sin tankeverksamhet till det de höll på med (sex), medan smarta kvinnor ofta (ofrivilligt) tänkte på något annat under sex, vilket gjorde att de inte på samma sätt kunde fokusera på känslan. Så kanske det ligger något i att korkade skulle vara lyckligare. För visst känns det som om man skulle vara lyckligare om man skulle vara bättre på att fokusera på det som är här och nu, istället för att grubbla på andra saker. Och nu syftar jag inte bara på sex, utan allmänt. Om man till exempel skulle klara av att njuta av söndag kväll utan att tänka på måndag morgon.  

Just nu följer jag med några bekanta som försöker sälja sin nyrenoverade lägenhet. När de själv köpte lägenheten hade den tråkig inredning från slutet av 80-talet/början av 90-talet och konstig planlösning i källaren och de köpte den med planer på att renovera om. Nu har de renoverat om den jätte fint, men har av olika orsaker kommit på att de måste flytta. Så de har flyttat till en ny lägenhet av samma typ som den förra, börjat renovera igen och säljer nu den gamla. Den har dock inte sålts så snabbt som de eller mäklaren trodde. Och jag börjar fundera: är skillnaden jämfört med när de själv köpte den att de säljer en lägenhet, men de köpte en dröm.

Om du köper en lägenhet eller ett hus som inte är i topp skick kanske man är mer inställd på att det skall göras om. På ett sätt kanske det är mer tillåtet att göra om. Man kommer in där, man drömmer om vilka tapeter man ska sätta upp där istället, vad man ska måla om, kanske vad man ska bygga om. Man har en vision om hur man ska kunna göra huset till sin egen lilla idyll. Man kan drömma och fantisera. Fantisera om hur man som Martin Timell eller Ty Pennington kommer insvepande med hammare och borrmaskin och svisch så är allt förvandlat till en inredningskatalog i ens egen smak. Speciellt nu, när inredning är så trendigt, tror jag det är många som går omkring och drömmer om ett hus eller en lägenhet att leka Ernst i. Att sälja ett slitet hus är alltså att sälja en dröm.

Om man däremot säljer ett hus i topp skick säljer man ett hus att flytta in i. Å ena sidan slipper den som flyttar in bekymra sig, slipper laga och har tid till annat än renovering. Så man kanske kan säga att man med huset säljer fritid. Å andra sidan får den som flyttar in lite ta vad den får i inredningsväg. Visst kan också den som flyttar in i ett nyrenoverat hus renovera om. Men jag tror det är många som inte har samvete. Varför riva ut ett nyinsatt kök eller badrum? Känns det bra att måla över de nyuppsatta tapeterna? Jag tror den som tittar på ett nyrenoverat hus snarast tänker: kan jag tänka mig bo här, så som det är? Medan en som köper att slitet hus tänker: kan jag tänka mig att bo här när jag renoverat? Och sen börjar drömma om hur man skulle kunna göra om.  

Jag säger inte att det nödvändigtvis skulle vara lättare att sälja ett slitet hus än ett nyrenoverat. Men jag tror man säljer olika saker. Om man säljer ett nyrenoverat hus säljer man ett hus och tid att tänka på annat. Om man säljer ett slitet hus säljer man drömmen om vad det kan bli.   

Den här veckans inlägg blir lite annorlunda. Det består framför allt av ord som kom upp i mitt huvud då jag tänker på midsommarafton i allmänhet. Jag har lagt ihop dem till något som jag i brist på bättre ord kallar en dikt. 

Midsommar

Skärgård

Klippor

Hav

Blommor

Sommar

Ljusa kvällar

Glansbild

Sill

Nypotatis

Snaps

Fest

Umgås

Krav

Besvikelse

Epilog: Midsommar är för mig en magiskt vacker årstid. Men själva midsommarafton upplever jag som en ganska kravfylld dag. Krav på att man ska ha ett roligt program tillsammans med många vänner. Om man inte har något självklart program kan det lätt leda till stress och ångest. Också hos de som har program kan det leda till stress och besvikelse när inte allt går som planerat. När allt inte blev som i en pripps-blå-reklam. 

Under de senaste åren har det varit rätt mycket prat om att organisationer, speciellt såna som bygger på frivilligt arbete, har fått färre medlemmar. Ungdomsföreningar, röda korset, politiska organisationer, scouter, etc har fått svårare att hitta folk som vill delta och vara aktiva i deras verksamhet. Många som diskuterar frågan anser att det beror på att folk idag är mer själviska, de vill inte göra något gratis. Andra menar att det är de stora organisationerna själva (som t.ex röda korset eller green peace) som inte längre i första hand är intresserade av medlemmar som är aktiva, utan i första hand är intresserad av medlemmar som betalar. Att ha många medlemmar som ska sysselsättas kräver mer jobb från ledningens sida, medan mer pengar ses som mer resurser som kan fördelas till ändamålen av några insatta styrelsemedlemmar. Jag säger inte att det inte ligger något i båda de här påståendena, men när jag läste Epos (Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander. Utgiven av Almqvist & Wiksell 2001) här tidigare i våras börja jag fundera på om inte den strörsta orsaken är att internet har tagit över flera av de roller som föreningsverksamheten tidigare spelade. 

I Epos finns ett avsnitt om folkrörelsernas betydelse. Rörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, med många aktiva medlemmar. I avsnittet står bland annat att "Folkrörelserna var viktiga också genom den sociala gemenskap de erbjöd" och "Folkrörelserna tog hand om dem som ryckts upp med rötterna och flyttat in till städer och tätorter. Folkrörelserna gav människor en ny samhörighet och en ny uppgift". Förutom att kämpa för sin sak blev alltså rörelserna ett sätt för människor att finna likasinnade och en social gemenskap. Två saker som många idag söker på internet. Forum för t.ex. science fiction eller matlagning gör det lätt för människor att komma i kontakt med andra människor med samma intresse. Via politiska forum kan man komma i kontakt med människor med samma åsikter. Kanske internet helt enkelt fyller flera av de funktioner som frivlligorganisationerna tidigare fyllde. De som framför allt var där för sällskapet kanske inte längre har något behov av att delta då de tycker de får sina behov uppfyllda på annat håll. Organisationerna har alltså till en viss del spelat ut sin roll. 

Men missförstå mig rätt nu. Jag anser inte att den här typen av organisationer inte längre behövs. (Och med den här typen av organisationer menar jag allt från nykterhetsrörelsen till politiska partier, till teaterföreningar, till ridklubbar). Jag tror de fortfarande behövs för att driva viktiga frågor, viktig verksamhet och för människor att träffas "IRL". Speciellt för att få människor att träffas utan skärm emellan och speciellt för att få människor att umgås med människor från alla håll och kanter, som de inte själva valt. Via en kollega fick jag höra att en av arbetsgivarnas största klagomål var att de tyckte att dagens unga blivit dåliga på att interagera med folk som inte är i deras egen ålder. Personen spekulerade i att det skulle bero på att ungdomar idag inte längre träffar lika mycket folk i annan ålder än deras egen då de inte är lika aktiva i olika organisationer. (Och inte heller går hem till varandra och leker lika ofta och på så sätt träffar kompisars föräldrar). Så olika typer av organisationer behövs absolut fortfarande. Men de kanske har svårare numera att locka till sig medlemmar då många idag får sitt behov av att diskutera med folk med samma intresse fyllt via internet. Den anledningen att gå med finns inte kvar på samma sätt längre.   

Identitet. Vem är jag? Jag tror inte att identitet är entydigt eller statiskt, utan att vår identitet förändras både med tiden och med situationen. Under hockey VM kan man känna sig väldigt finländsk, när man träffar ens föräldrars bekanta som ”dottern” eller då man träffar andra studerande kan man lätt bli identifierad med sitt huvudämne.

När man flyttar hemifrån och måste börja ta ansvar för sig själv formas ens identitet förstås mycket. Speciellt om man samtidigt flyttar till en annan ort. Att flytta till en annan ort där de flesta människor är helt nya kan vara väldigt befriande. Det kan ge en en chans att få välja sin identitet på nytt då man träffar nya människor som inte färdigt har starka åsikter om din identitet. Den nya omgivningen ger också en själv möjlighet att se sig själv och sin identitet i ett nytt ljus. Jag har till exempel aldrig riktigt identifierat mig som finlandssvensk innan jag kom till Åbo. Före det var jag väl som de flesta ålänningar. Jag insåg att jag rent tekniskt var finlandssvensk, men känslomässigt fanns inte kopplingen. För mig var en finlandssvensk någon som prata helsingforsiskt, slängde in mycket finska ord som ”kännykkä” och ”karkki”, trodde de var lite coolare för att de kom från staaan, men som på riktigt var såååå töntiga (för de hade magväska, taffelkeps och använde ord som ”limsa”). Vi ålänningar var ju så mycket coolare! Men när jag kom till Åbo träffade jag helt normala trevliga människor som var nästan precis som ”oss”. Lika coola eller töntiga. Hur man nu ser på saken. Dessutom fann jag en känsla av gemenskap. De här människorna hade något i sitt sätt, kanske något med hur de uttryckte sig, tänkte, närma sig människor som kändes bekant, ”hemmig”. Jag kände en samhörighet med den stora gruppen som jag inte känt på samma sätt förut. Jag insåg plötsligt hur finlandssvensk jag var.

Samtidigt som jag själv insåg hur finlandssvensk jag var och la till det som en del av min identitet, blev jag förstås identifierad som ”ålänningen” av många andra. Vilket å andra sidan inte var ett problem, då jag tror de flesta ålänningar utanför Åland ändå själva gärna identifierar sig som ålänningar. Och här kanske nyckel ordet är UTANFÖR Åland. När jag är på Åland kan jag prata om Ålänningar (med stort Å) och mena en mindre grupp, dit jag inte räknar mig själv. Dit jag räknar dem som har alla förfäder i ett par generationer födda på Åland, som kan prata bred åländsk dialekt, som bor utanför Mariehamn, som skjuter sjöfågel, som uppfyller alla kriterier på det som enligt mig är sinnebilden för en ålänning. Och som i värsta fall är för självständighet. Pur-ålänningen om man så vill. Jag räknar alltså mig själv som ålänning men inte som Ålänning. (Lite som jag räknar mig som feminist, men inte militant-feminist). Och jag är väldigt stolt över att vara ålänning.

Den här stoltheten är något som jag tycker är lite typiskt åländsk, och nåt jag nog identifierar mig med. Stoltheten över hembyggen (knutpatriotismen om man så vill), stoltheten över språket och på något sätt övertygelsen om sin egen rätt att existera. En stolthet i sig själv kanske. Att inte be om ursäkt över att man finns. Åtminstone så länge du är utanför Åland är det okej att ta plats. När de kommer till de här punkterna känner jag mig väldigt åländsk och inte alls finlandssvensk. Ur min synvinkel känns det som att finlandssvenskarna ibland är lite ”ursäkta att jag lever”. Jag har till exempel hört av en finlandssvensk att han tycker det är så pinsamt när ålänningarna kommer på konferenser till fastlandet för att de pratar svenska så högt. Att det väl är att ta lite väl mycket plats. Underförstått: man borde ha förstånd att stå tyst i en knut, med mössan i hand. Typ. Varför då undrar jag? Varför ska man snällt vara tyst, vänta på sin tur och bli överkörd? Varför ska man inte få prata svenska högt? Skäms man över att man är svenskspråkig? Varför skulle man göra det? Det här känns helt främmande för mig. Det är nåt jag inte alls identifierar mig med. Att inte skämmas för den man är. Det tycker jag är lite åländskt. Det tycker jag är något att vara stolt över. Det är också något jag identifierar mig med.

Var tyngdpunkten i min identitet ligger beror alltså på vad som händer just nu. Identitet blir därför något väldigt personligt eftersom jag är den enda som vet vad jag känner mig som just nu. Därför tror jag människor kan bli väldigt upprörda när de känner att andra människor försöker lägga epitet på dem som de inte själva identifierar sig med. Eller lägger epitet man inte identifierar sig med på en grupp man identifierar sig med. Det är till exempel fallet med mig och finlandssvenskar. Det är få saker som numera gör mig så upprörd som då folk antyder att alla finlandssvenskar är överklass med segelbåt och burberry. Speciellt när finlandssvenskar själva antyder det. (När finnar antyder det kan jag åtminstone tänka att det är fråga om okunskap). Det känns som om det sist och slutligen är en väldigt liten del som identifierar sig med den beskrivningen och att den bilden snarast sper på fördomar mot finlandssvenskar. (Morr, blir arg bara jag skriver lite, måste sluta innan det blir ett extra blogginlägg bara om ilskan över det).

Samtidigt som identiteten är något mycket personligt tror jag att den uppkommer i samspel med andra. Dels genom att vi påverkas av andras syn på oss (om andra människor ständigt beskriver en som t.ex snäll tror jag att man till sist börjar uppfatta sig själv som snäll). Dels tror jag andra människors beteende påverkar vår bild av en viss egenskap. De ålänningar vi träffar skapar vår bild av vad en ålänning är, de akademiker vi träffar av vad en akademiker är o.s.v Det är sen dessa olika bilder vi väljer att identifiera oss med. Om jag hade träffat en helt annan grupp akademiker kanske min bild av akademiker sett annorlunda ut och då kanske jag inte hade identifierat mig som akademiker. Genom samspel har vi också byggt upp en bild av vad som är bra och dåliga egenskaper. Och de flesta identifierar sig väl hellre med egenskaper de tycker är bra, än de tycker är dåliga. De flesta ålänningar är till exempel uppvuxna med att det är något fint att vara ålänning och fult att vara landkarabba. Därför tror jag de flesta uppvuxna på Åland gärna lägger till ålänning som en del av sin identitet, gärna också sjöbuse om man kan. Sjösjuka (som jag) kämpar kanske så länge som möjligt emot att identifiera sig som landkrabba.

Så vad försöker jag säga? Jag vet egentligen inte om jag har en tydlig poäng den här veckan, utan det är väl snarare frågan om lite funderingar kring det är med identitet och att identifiera sig med något. Kanske också lite funderingar kring att vara ålänning och vara finlandssvensk. Men om jag var tvungen att formulera en poäng skulle det kanske vara att jag tror att identitet inte är entydigt utan mångfasetterat och föränderligt. Frågan ”Vem är jag?” kanske borde följas av frågorna ”när?” och ”var?”.  

(För kort version läs andra och sista stycket).

"There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics." (Mark Twain), "Statistics: the mathematical theory of ignorance" (Morris Kline) och "Statistik är som en bikini, visar det mesta men döljer det viktigaste" (oklart vem) är bara några kända citat om statistik. Citaten speglar en väldigt skeptisk, lite nedsättande attityd till statistik. En attityd som jag tycker är rätt vanlig. Jag tycker man ofta hör folk säga "man kan bevisa allt med statistik". En annan vanlig åsikt om statistik är att det är det gråaste, torraste och tråkigaste som finns. Men jag tycker att statistiken är missförstådd! 

Jag tycker statistik är fantastiskt! Nästan magi! Man samlar in sina fakta för att undersöka sitt ämne: skickar ut formulär, ställer frågor, räknar besökare, samlar in siffror, hur man nu väljer att göra det. Så sitter man sen där med en massa siffror. Siffror som är ofta är oöverskådliga, som inte säger en något, som bara är en röra av nummer och kommatecken på lappar eller i excel-diagram. Så börjar man bearbeta dem med statistik och plötsligt kommer mönster, samband och diagram fram. Siffrorna berättar tillsammans något för oss och vi kan se dem visuellt som linjer och figurer. Eller få dem sammanfattade i medelvärden, typvärden och standardavvikelser. Från att ha varit en grå oförståelig massa blir det plötsligt något relativt lättläst, lättillgängligt.  Den är ett redskap för oss att undersöka världen omkring oss. Att undersöka om det vi misstänker vara ett samband faktiskt kan vara det. Att sammanfatta världen omkring oss. Att hålla koll på vår omgivning. Att se om saker förändrats.

Men visst finns det dålig/otillförlitlig statistik. Som allting som är gjort av en människa beror kvalitén hos produkten på kunskapen och noggrannheten hos den som gjort den. Precis som smaken i en maträtt beror på kockens skicklighet. Dessutom beror kvalitén på slutprodukten av kvalitén på råvaran. Precis som man inte kan laga god mat på dåliga ingredienser, kan man inte få tillförlitlig statistik om man inte har ett bra data-sampel. Men vi säger inte att all mat smakar illa bara för att det finns mat som gör det. Så varför kasta all statistik över bord bara för att det finns dålig? 

Dessutom bär också den som tolkar statistik ett ansvar. Den som läser statistik måste ha hjärnan påkopplad. Man måste förutom att kunna läsa ut fakta ur diagram och karakteristikor också till exempel kunna bedöma rimligheten. För statistik är aldrig exakt, det är alltid fråga om en uppskattning. Den gör inte heller anspråk på att vara exakt. Därför finns det konfidensintervall, som berättar sannolikheten för att de resultat vi fått stämmer överens med verkligheten. Dessutom jämför statistiken bara siffror, det är människor som drar slutsatser. Därför är det den som tolkar statistiken som måste avgöra om det verkligen finns ett samband (till exempel mellan utomhustemperaturen och antalet sålda glassar) eller om det inte finns ett direkt samband utan att korrelationen till exempel beror på att de två fenomenen beror av en tredje variabel (t.ex. kanske både antalet sålda hus och antalet sålda datorer har gått ner de senaste åren, men att antalet sålda datorer minskar inte pga att antalet sålda hus minskar utan de kanske båda minskar pga den ekonomiska krisen). Vi kan alltså inte skylla dåligt tolkade resultat på statistiken, för statistiken är inte en människa som kan göra bedömningar.

För att vi ska kunna bedöma rimligheten på statistiken krävs dock kunskap inom det området som undersöks. För att bedöma kvalitén av undersökning, och därmed tillförlitligheten i resultaten, borde vi ha tillgång till information som till exempel konfidensintervall och sampelstorlek. Enligt anvisningar hur man bör hantera statistik ska dessa också redovisas, just av den här orsaken. Men när statistik presenteras i t.ex tidningar finns det sällan med. Antagligen inte för att den som publicerar statistiken försöker undanhålla information, utan antagligen på grund av att den som publicerar statistiken saknar tillräcklig kunskap om statistik. Och här kommer vi till det som jag tycker är problemet med statistik: att många av de som håller på med statistik saknar tillräcklig kunskap om statistik. Och då syftar jag förstås inte på typ statistikcentralen utan t.ex såna som forskar i andra ämnen en statistik, t.ex psykologi, eller någon som typ sitter på ett kommunkansli och har som en av alla sina uppgifter att sammanställa lite statistik. Dagstidningar som publicerar statistik verkar för det mesta också sakna tillräcklig kunskap om statistik. Bristen på kunskap kan förutom brister i kvalitén leda till omedvetet fusk. Som fusk med statistik räknas bland annat avklippta axlar och användning av felaktigt formade figurer (t.ex. att använda konformade staplar istället för fyrkantiga). Metoder som gör att t.ex en ökning ser större ut än de egentligen är. Visst finns det de som fuskar medvetet. Men jag tror att när Expressen byter ut staplarna i sina diagram över glassförsäljningen till glasstrutar är de inte medvetna om att de samtidigt får ökningen att verka större. Jag tror de tycker det är klatschigt med bilder som relaterar till artikeln. Samtidigt tror jag att de flesta läsare inte är medvetna om att valet av glasstrutar istället för klassiska staplar gör att de uppfattar ökningen som större än vad den egentligen är. Ett annat problem är alltså att många av dem som läser och tolkar statistik inte har tillräckligt med kunskap. Dessutom tror jag att det ibland nästan finns en övertro, eller kanske snarare "överförväntan", på statistik, att det skulle vara hundraprocentiga sanningar det är frågan om. Ifall det är det man väntar sig är det klart man blir besviken och börjar tycka allt är bluff. Men som jag sa, statistiken har aldrig påstått att den är hundraprocentig.  

Men varför är den då så bra om den ändå inte är hundraprocentig? Om det ändå bara är en uppskattning? Enligt mig är det för att det är ett av de bästa redskapen vi har för att undersöka saker. Framför allt för att sammanfatta siffror. Det är lite som Winston Churchill sa om demokratin, det är den sämsta bortsett från alla de andra. Och många av de problemen med statistik som folk påpekar tycker jag dessutom att problemet oftare ligger i att den som utfört undersökning och tolkat resultaten har för lite kunskap om statistik, snarare än att statistik skulle vara någonting dåligt. Så sluta klanka ner på statistik! Du sitter ändå och läser den sen när det är fråga om sportresultat och eurovisionsvinnare. 

Hörde av en kompis som jobbar på Åbo Akademi att finansieringen av universiteten har ändrats så att universiteten inte bara får pengar för klara kandidater, magistrar och doktorer utan också årligen för alla studerande som avlägger minst 50 studiepoäng. (Eller var det 55). Tanken är säkert att det ska sporra universiteten (och studerande?) att få studerande att jobba mer effektivt och bli snabbare färdigt så det kommer ut i arbetslivet. Ett av problemen är dock att den gränsen studerande framför allt siktar på är 45 sp, som krävs för att få studiestöd. Som det är nu vet jag att många på åtminstone matte och fysik snarare siktar på 45 än 60, på grund av att kurserna är krävande och man hellre tar färre kurser för att öka chansen att komma igenom eller få ett bra resultat. Så hur skall då universiteten få studerande att ta fler studiepoäng per år? Jag är rädd för att det kommer vara mycket lockande att sänka kraven på vad som krävs för att komma igenom kurserna. Enligt en bekant till min sambo som jobbar vid akademin hade det redan delvis börjat ske inom hans ämne.

Jag tycker det är är ytterst problematiskt. Speciellt med tanke på att Finland inte har någon chans att konkurrera om arbetsplatser och företag när det kommer till lönekostnader etc. Det som man istället brukar framhäva att vi ska konkurrera med är utbildning, innovation och högteknologi. Saker som alla kräver utbildning på hög nivå. Ju mer expert du är på ditt ämne desto bättre. För att vara nyskapande, komma på nya uppfinningar, o.s.v behöver du grundliga kunskaper i ditt ämne. Kanske i intill liggande ämnen också. För att kunna göra kopplingar ingen gjort förut. För att se möjligheter ingen har sett förut. Då är väl det sista vi skall göra att sänka kraven? 

En annan reform som jag tycker riskerar sänka nivån på finländsk utbildning är bolognaprocessen. Fördelen med bolognaprocessen är ju förstås att vi får ett mer enhetligt system i Europa och att samma titel skall motsvara en viss längds utbildning oberoende av land. Till exempel betyder titeln magister nu olika i Sverige och Finland. En svensk magister (har jag lärt mig) motsvarar ungefär 3,5-4 års studier medan en finsk magister motsvarar det som svenskarna kallar master. Så visst finns det en poäng med bolognaprocessen. Men i Finland som enligt tradition haft rätt långa utbildningar med hög kvalité tycker jag den också bidrar till att sänka kvalitén. Framför allt kravet på att man inte bör avlägga några studiepoäng mer än nödvändigt ställer till problem. Åtminstone inom matematik och fysik, som jag har erfarenhet av. Enligt det nya systemet bör t.ex en fysikstuderande inte avlägga fler studiepoäng i matematik än 60 sp (långt biämne). Men i de studiepoängen ryms inte alla de kurser som skulle vara viktiga/nyttiga för en fysiker att gå om han vill förstå den matematik som krävs för att behärska de uträkningar som krävs i fysiken. Nästan alla fysiker jag känner som börjat studera innan bologna har läst sådana mattekurser som idag inte ryms in. Vissa läser idag en del av de här kurserna frivilligt, men de får skäll från förvaltningshåll för att de överskrider gränsen studiepoäng. Ett annat exempel är lärare i naturvetenskap som bara får plats med två undervisningsämnen i examen och hindras att ta ett tredje (så att de skulle ha matte-fysik-kemi) för att det blir för många studiepoäng. Samtidigt som många skolor efterfrågar lärare som är kompetenta i alla tre ämnen. 

Så vad är viktigast? Att man blir klar snabbt eller att man kommer ut i arbetslivet med gedignad kunskaper i sitt ämne och med kompetanser som arbetslivet söker? Förstås vill man ha båda. Men det är männsikor och inlärning vi pratar om. Jag tror inte man kan effektivisera hela tiden utan att både kvalitén och studenternas hälsa (men det kanske är ett annat blogginlägg) blir lidande. Så man bör alltså fundera: vad är det Finland behöver mest? Vad lönar sig i längden? Kvalité eller snabbt skatt? Det tycker jag riksdagen skall fundera på.