Senaste inläggen

Av Marie Lindén - 19 november 2020 10:16

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i sexuella trakasserier, så kan vi väl samtidigt utrota alla variationer? Också de där förövaren är kvinna och offret man. För ibland när vi pratar om sexuella trakasserier är det som att de inte finns. Och när jag har funderat på det, så är det nog så att vi är lite efter på det området. Vi accepterar beteenden där män är sexobjekt och kvinnor de suktande, som vi aldrig längre skulle acceptera om rollerna var ombytta. Då skulle vi tycka det var förlegat och sexistiskt.


Ett exempel på beteende vi inte accepterat om könen var omvända: i andra avsnittet av Allt för Sverige 2019 ska deltagarna skjuta pilbåge. En deltager, en 70-årig kvinna, har svårt att få på sig något stöd för handleden (eller liknande) och undrar om någon kan hjälpa henne. Den 20-åriga manliga instruktören erbjuder sig att hjälpa. Medan han försöker hjälpa henne börjar hon kommentera att han ser bra ut, frågar hur gammal han är och om han har någon flickvän. Hittar på fler ställen hon behöver hjälp med och kommenterar på nytt hans utseende. Killen svarar artigt på de direkta frågorna men håller sig annars tyst och försöker få fast handledsstödet. I intervjuer efteråt kommenterar de andra deltagarna hur rolig och skön hon är. Själv kommenterar hon i intervjun efter att även om hon är gammal så kan hon ändå uppskatta skönheten hos unga män. Tänk er nu om situationen varit den omvända: en 70-årig gubbe som öppet kommenterar en 20-årig tjejs utseende, frågar om ålder och pojkvän, medan hon bara försöker göra sitt jobb. Skulle vi inte ha tyckt att det var sjukt slibbigt? Så varför reagerar ingen nu?


Ett annat exempel: varje gång Ellen DeGeneres har en snygg manlig gäst i studion smäller hon i något skede (oberoende av samtalsämne) upp en stor bild av honom utan skjorta på väggen i studion och publiken jublar. Tänk er nu om Jay Leno (eller någon annan manlig talk show värd i ungefär samma ålder som Ellen DeGeneres) skulle smälla upp irrelevanta bikinibilder av sina kvinnliga gäster och börja kommentera hur snygga de var. Hur länge skulle det ta för kritikerstormen att starta?


Ytterligare ett exempel: Magic Mike XXL. Vem tror filmen hade varit en okritiserad mainstream storfilm klassad som ”dramakomedi” på Wikipedia om det varigt kvinnliga strippor som juckat sig genom filmen? (Snabb googling gav bara recensioner av filmen men inga tidningsrubriker med kritik av filmen).


Ett ”bevis” på att vi har en större medvetenhet om kvinnor som offer på det här området är att en omvänd ”Man who has it all” inte alls funkar. (”Man who has it all” är en sida på Facebook som belyser sexism mot kvinnor genom att prata om män som vi vanligtvis pratar om kvinnor. På så sätt visar den hur löjliga sexistiska tankar är. Kan varmt rekommendera den. Den är för det mesta smart och rolig, inte bara inläggen utan också kommentarerna till dem). Ta t.ex situationen från Allt för Sverige ovan, att vända om könen gjorde den inte alls löjlig och skojig. Tvärtom tyckte vi den var äckligare. Varför? Dels handlar det nog tyvärr om att den är vanligare, men också just att vi är mer medvetna om den situationen och att den är fel. Men varför skulle det vara mindre fel om t.ex en gammal tant tafsar på en ung kille?


Dels handlar det nog om att män traditionellt (och i många fall fortfarande) har haft större makt och därigenom kan kvinnorna anses vara i en mer utsatt position. Det samma gäller fysisk styrka. Dels har det säkert och göra med synen på manlig och kvinnlig sexualitet. Män förväntas bara gilla och vara tacksamma för allt sexuellt de får, medan den traditionella bilden typ har varit att kvinnor mest är intresserade av kärlek och inte sex. Men i takt med att jämställdheten går framåt så finns det all anledning att ifrågasätta det här. Kvinnor med makt blir (som tur är) vanligare och Ellen DeGeneres publik vekar inte framförallt intresserade av att hålla handen. Och jag ser ingen anledning att tro att nån ung kille skulle tycka det var nå roligare att bli stött på av Angela Merkel än någon ung tjej skulle tycka det var roligt att bli stött på av Boris Johnson.


Jag vill inte på något sätt förminska den strukturella utsatthet kvinnor har när det kommer till sexuella övergrepp, trakasserier och allmänt ofräscht sexuellt beteende. Det är t.ex ett faktum att majoriteten av de som utsätts för sexuella trakasserier är kvinnor (https://thl.fi/sv/web/jamstalldhet/jamstalldhet-i-finland/vald-och-trakasserier). Jag vill bara att vi ska bli mer medvetna om att det omvända också förekommer och inkludera männen i arbetet mot oönskat sexuellt beteende. Både på så sätt att män som råkat ut vågar börja berätta (för jag har en känsla av att matchokulturen inte alls har tillåtit det här) och att vi kvinnor börjar ifrågasätta vårt beteende: om en man gjorde så här, skulle jag tycka det var okej?

Av Marie Lindén - 19 november 2019 06:53

Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvinnor runt mig har jag mest sett jämställdhet ur ett kvinnligt perspektiv, men nu har jag också börjat fundera mer på jämställdhets frågor ur ett manligt perspektiv.


Jag tänkte därför att det kanske skulle vara passande att så här på internationella mansdagen dela med mig av en tanke: män är också människor. Det är som om vi glömmer bort det ibland. Ja, män har mycket fördelar i samhället, men då det kommer till medkänsla och medmänsklighet så är det som att vi ibland glömmer bort att män också är människor. Med lika mycket känslor, tankar och värde som kvinnor och barn.


Då de kommer till könsroller pratas det ofta om att män inte får visa känslor, men ganska sällan hur vi behandlar mäns känslor. Kanske har det att män inte visar känslor fått oss att glömma att de ändå har dem. Vi pratar ofta om hur tonårstjejer påverkas av bilder på Victoria's secret modeller, hur det leder till kroppskomplex och tankar om att det är så man måste se ut för att killar ska gilla en. Men samtidigt är det helt okej för tjejer och kvinnor att öppet drägla över bilder på Chris Hemsworth och andra vältränade män i bar överkropp. Det kan ju inte heller vara jätte skoj om man är en småmullig tonårskille. Eller varför inte en 30 plusare med begynnande ölmage. Men det är som att vi tror att det inte påverkar dem, för de är ju män.


Det vekar också mer okej att skämta hårt med män. Både för kvinnor och kanske speciellt för andra män. Vi kan tycka det är helt okej att Leffe öppet skämtar om Bosses begynnande flint eller ölmage i kafferummet, samtidigt som vi skulle tycka det var taskigt om Leffe skämtade om att Lotta börjat bli lite tjock. För män blir ju inte ledsna över sånt, eller?


Men det slutar inte vid känslor, någonstans vid tonåren verkar vi börja betrakta mäns liv som mindre värda än kvinnors. Då man läser om ett mord i nyheterna är vi många som är upprörda några sekunder innan vi klickar på länken och konstaterar att det var en 23-årig man. Ja, ja, men det var säkert nån gänguppgörelse. Då behöver vi inte bry oss längre. Men om det skulle varit en 23-årig kvinna skulle vi antagligen istället målat upp en bild av någon oskyldig som överfallits, kanske av någon gammal pojkvän. Förfärat oss ett tag. Varför bryr vi oss inte lika mycket om döda män? För mig blev det extra tydligt att vi inte gör det när jag tidigare i år läste en artikel i SVT om en 16-årig pojke som hittats mördad i Märsta (länk till en av artiklarna längst ner). Pojken hade anmälts försvunnen en vecka tidigare och ingen hade letat efter honom. Vanligtvis när barn och ungdomar försvinner brukar det slås upp stort i varenda tidning och det känns som om det är hela landets angelägenhet att hitta dem, precis som sig bör. Men i det här fallet ingenting. Det hade säkert mycket att göra med att pojken var invandrare, men jag tror också det hade att göra med att han var just pojke. En pojke som börjat passera gränsen från barn till man. In i zonen där hans liv inte längre betyder lika mycket. Där vi antar att han har gjort sina egna val och får stå för konsekvenserna. Medan vi med en 16-årig försvunnen flicka hade antagit att hon fallit offer för någon förövare. Jag tycker antagandena är orättvisa mot båda och berättar hur vi lärt oss att se män som handlingskraftiga varelser som agerar självständigt utifrån sina inre värderingar och kvinnor som svaga, utelämnade åt den farliga världen och omständigheterna. Bilderna gör dels vi visar lite sympati och medkännande med män, he had it comming. Och dels att vi sätter lite tilltro till kvinnors handlingskraft. Varför kan inte hon ha valt att rymma hemifrån för att hon ville ut på äventyr? Varför kan inte han ha fallit offer för omständigheterna? Kanske han var ensam och mobbad och bara ville vara med i gänget? Kanske han bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt?


Så som mamma till två underbara små pojkar (3,5 år och 6 månader) så önskar jag: visa medmänsklighet och medkännande med alla människor, oavsett kön. För alla har vi känslor. Jag ser hur mycket känslor och tankar som fyller min treåring, hur han blir ledsen, rädd och osäker. Funderar på vad någon har sagt åt eller gjort mot honom. Hur han storgråter och är förtvivlad. Skäms när han inser att han gjort bort sig. Är stolt när han lyckas. Är bekymrad när hans bror gråter. Är omtänksam och empatisk. Hur han blir glad och lyser upp när han får beröm, uppskattning och kärlek. De här känslorna kommer inte att försvinna någonstans. Även om han antagligen blir bättre på att dölja dem. Men jag hoppas att han när han är stor inte kommer att låsa in sina känslor utan att han kan visa dem. Och att han kan göra det utan att bli dömd och kallad öknamn, som pojkarna som jag gick i lågstadiet med blev om de lätt grät. Och kalla mig självisk, men om de någon gång (gud förbjude) är med i någon olycka, så hoppas jag att de får plats i livbåten också om de är vuxna män. För jag tycker mina söners liv är värda lika mycket som era döttrars, också då de är 23.


https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/avlidna-pojken-i-marsta-var-anmald-forsvunnen

Av Marie Lindén - 8 november 2019 15:04

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar” beter sig på film. Som exempel kan vi börja med två av mina hat låttexter: Stings ”Every Breath You Take” och Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”.

 

Stings ”Every Breath You Take” låter som ledmotivet antingen till en stalker eller en väldigt ”ägande” och svartsjuk pojkvän. Jag tror ett utdrag ur sångtexten borde räcka som motivering:


Every breath you take
Every move you make
Every bond you break
Every step you take
I'll be watching you


/.../

 

O can't you see
You belong to me

 

Mitt råd till Sting: ge den stackars kvinnan lite utrymme! Om du inte är ihop med henne: lämna henne ifred. Om du är ihop med henne: ta tag i din svartsjuka och inse att hon är en vuxen människa som har rätt till frihet. Och oberoende: hon är inte din, hon är sin egen.


Ted och Kenneth Gärdestad är lite inne på samma ägande-tankesätt i ”Eiffeltoenet”:

 

”För om jag ser dig le,
Mot nån annan kis,
Tar jag planet till Paris
Jag bor på hotell
För en kväll, skyll dig själv!


Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet

Om du sviker mig

För jag ska hämnas, om jag lämnas
Ensam utan dig.


/.../


Du vet att jag begär, en liten bagatell,

Jag vill ha dig för mig själv. ”

 

Kära Ted och Kenneth, det är inte okej att utpressa kvinnor man gillar för att man är en svartsjuk typ med dåligt självförtroende som bara vill ha dem för sig själv. Eller kanske bara är ute efter att få det man vill, oberoende av medlen som krävs för att nå dit.


Jag har själv varit med om att en kille på en fest (som jag just träffat samma kväll) hotade med att gå hem och ta livet av sig om jag gick därifrån och inte stannade där med honom och gav honom en kyss. Det var extremt obehagligt. Man kan ju gissa att han inte menade det bokstavligt, men vågar man just då chansa? Vad om det sen skulle hända? Vill du vara den som knuffade honom över kanten? Och det måste ju vara ännu obehagligare om man är i ett förhållande med någon som säkert använder såna hot om och om igen. Och vilken låg tröskel killen i sången har för att ha henne för sig själv. Ska inte den stackars kvinnan ens få le mot någon annan? Nej, tydligen ska hon konstant gå omkring och fundera på sina anletsdrag, så att hon inte i misstag råkar le mot en gammal manlig kollega på stan och sen måste oroa sig att hennes kille är på väg mot Paris. Nån som läser det här kanske tycker att jag överdriver, men tyvärr finns det nog många kvinnor som lever med svartsjuka män som har det just så här. (Åtminstone baserat på de historier man hör och läser). De måste konstant fundera på vem de ler mot, vem de sitter bredvid, vad de har på sig och så vidare för att åtminstone undvika det där bråket när de kommer hem. Fast det ju egentligen är hans problem. Han som borde söka hjälp för sin svartsjuka. Inte hon som borde anpassa sig.


Och om vi sen går över till att inte acceptera ett nej, då är det ju bara att kolla hur ”riktiga kvinnorkarlar” porträteras på film. De är de som inte ger upp när kvinnorna säger nej, utan ändå minsann får dem i säng. Kolla bara på t.ex James Bond: i början kan kvinnorna göra motstånd, men han fortsätter bara och sen ger de upp, blir lyckliga och säger ”Oh, James”.


Det finns också historier med en mer ”snäll” version där mannen typ upprepat kommer med blommor fast kvinnan först inte är intresserad och sen gifter sig i slutet.


Och det som är ännu mer skrämmande än själva låterna och klippet är att det typ tog mig till tjugoårsåldern att inse hur creapiga de är. Före det hade jag bara växt upp med den färdiga åsikten påklistrad att: ååå, vilka romantiska sånger. Va kär han är. Och gud va' smooth James bond är som bara får alla kvinnor på fall. Och de sättet som kvinnor ”ska” reagera när män beteer sig så här är att de ska känna sig åtrådda och smickrade. Svartsjuka och enträgenhet är tecken och mått på hur kär han är.


Men verkligheten är den att om kvinnor säger nej, så är det oftast för att de inte är intresserade. Inte för att de ”spelar svårfångade”. Och svartsjuka är oftare ett mått på dåligt slävförtroende eller bristande tillit, vilket blir väldigt tradigt i längden. Så det inte ett dugg kul när han fortsätter efter ett nej eller är svartsjuk. Utan obekvämt, skrämmande, läskigt och så vidare.


Men om man växer upp med det här som förebild för hur man ska vara för att vara romantisk/populär bland tjejer, då är det väl inte så konstigt att kvinnor känner att de behöver en me-too-rörelse. Så män: sluta lyssna och se på det här killar och tänk istället: ”maybe she is just not that into me”. Och sen lämnar ni henne ifred. Om hon är intresserad så får hon väl göra nästa move.

 

 

 


 

 

 

 

Av Marie Lindén - 31 oktober 2019 22:21

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-sanning/min-sanning-sasong-12-alex-schulman?start=auto ) får frågor om bloggen där han var taskig mot kändisar så försvarar han sig med att han trodde han sparkade uppåt. Men det gör väl knappast sakerna han skrev snällare? Mindre spridning och tyngd kanske. Men om jag säger i mitt kök att Bert Karlsson är en gammal gubbstrutt så är det väl inte mycket snällare än nu när jag skriver det på internet? Det är bara något större chans att han och flera människor läser det och att han där igenom blir ledsen av det, men snällhetsgraden är väl den samma?


Men det verkar vara en vitt spridd åsikt att det är ok att vara taskig mot folk om de är privilegierade. Även på områden som inte alls har att göra med deras privilegier. Till exempel verkar man få säga nästan vad som helst om kungafamiljen. Som exempel kan vi ta den här serien om prins Nicolas dop:

https://blogg.ng.se/tramsfrans/2015/10/recap-prins-nicholas-dop?fbclid=IwAR3Pu0esz5Ymhz8rQecjOvJntVsY2KLL2BwxeI-dCvbxVw-Y4_7fZd6A6LQ

där man bl.a gör sig lustig över att flera i kungafamiljen har dyslexi (något som den inte är ensam om utan som verkar vara ett allmänt ok ämne att skoja om). Vilka andra dyslektiker tycker vi det skulle vara ok att skoja om att läser dåligt? Några andra standard skämt genom åren har varit att Leif Pagrosky är kort och Peter Harryson är tjock. Det är väl inte schysstare att reta folk för att de är korta/tjocka bara för att de råkar vara vita män som är framgångsrika inom något område? Tänk om Peter Harryson har super komplex över sin vikt och alltid har drömt om att få rollen som första älskare, men aldrig fått den pga sitt utseende? På det här området så passar han ju inte in i normen.


Jag tror att det har att göra med att vi sett så många under-dog-storys på film att vi automatiskt börjat göra rollbestättningen av de privilegierade som onda och de oprivilegierade som goda och vidare att det är okej att vara ond mot de onda. Men världen är inte så enkel. Man kan vara god och privilegierad, ond och oprivilegierad och man kan vara privilegierad på ett område och utsatt på ett annat. Man kan för övrigt också vara bra inom ett område och en riktig skit inom ett annat. Dessutom: om man är ond med de onda, är man så mycket bättre själv då?


Så jag tycker vi ska lyssna på Ellen DeGeneres och försöka vara snälla mot varandra. Oberoende om den personen vi har att göra med har fler eller färre privilegier än oss själva. Eller som hon pratar om i den här videon: https://youtu.be/lSZtjol7mJA

oberoende om de tycker lika eller olika oss. För jag tror världen blir bättre om vi försöker vara snälla mot varandra.




Av Marie Lindén - 14 juli 2019 22:34

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka vettigt, men att skriva för den breda massan skulle knappast gynna forskningen. Syftet med akademiska artiklar och andra forskningsrapporter är att publicera resultat så att andra forskare inom samma område dels kan kvalitetsgranska den forskning som görs och dels använda resultaten inom sin egen forskning för att göra framsteg inom området. För att kunna beskriva forskningsprocesser och resultat tillräckligt exakt och samtidigt någorlunda kort är det nödvändigt att få använda facktermer. Dessutom är i de flesta fallen innehållen i sig knappast förståeliga eller lockande för den ”vanliga människan”. Åtminstone säger t.ex ”Neutral Vector Bosons and Parton Distributions from Hadronic Fluctuations” eller ”adjunct clause extractions” inte mig så mycket. Bara för att ta två ämnen som förekommer i avhandlingar från Uppsala och Lunds universitet.

 

Att en artikel behandlar ett smalt område och riktar sig till en smal publik betyder inte att den inte är intressant eller viktig. Det räcker med att en artikel läses av en annan person som jobbar med samma sak för att hen ska kunna få en ny idé som kan hjälpa forskningen framåt och i bästa fall leda till nästa stora genombrott.

 

Att presentera forskningsresultat som är viktiga för den breda massan på ett sätt så att den ”vanliga människan” förstår dem är vetenskapsjournalistikens uppgift. Det är populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap, statlig media som YLE och SVT och seriösa dagstidningars jobb att följa med vetenskapliga publikationer, välja ut de resultat som kan intressera eller ha direkt nytta för allmänheten och presentera dem på ett förståeligt sätt.

 

Angående pro gradu avhandlingar så är deras syfte att visa att personen som producerat dem klarar av att på egen hand sätta sig in i ett ämne inom sitt eget område och presentera resultaten på ett sånt sätt så att andra inom området förstår dem. Det är personen som har kunskapen staten betalar för, inte avhandlingen.


 Länk till Anna Ingmans ledare: https://www.nyan.ax/ledare/forskningens-flaskhals-maste-utvidgas/

Av Marie Lindén - 2 maj 2018 12:11

Det pratas väldigt mycket om ungas psykiska ohälsa och pressen på unga. Ofta utpekas press angående utseende, betyg m.m och sociala media upp. Men efter att ha funderat på det en del, så är min fullkommligt oproffesionella åsikt att jag tror att mycket beror på mantrat ”du kan bli vad du vill bara du jobbar tillräckligt hårt”. Det är självhjälpsträskets fel. Vi pressas till att sträva efter att alltid bli bättre, alltid bli lyckligare, alltid bli snyggare. Och om vi inte är den vi vill vara eller känner oss så som vi önskar så är det vårt eget fel. Jag tror inte t.ex kraven på att vara snygg var mindre förr (kvinnor stoppa ju t.ex arsenik i ansiktet och band fötterna för att se snygga ut och bli bortgifta). Men jag tror att det fanns en större förståelse för och acceptans av att omständigheter som man inte rår på spelar in. Att man ”kan vara född sån”, t.ex ful. Man hade inga förväntningar på sig att bli så mycket mer än torpare om man var född till det. Det gjorde det säkert lättare att själv acceptera att det inte blev som man hoppats och det gjorde säkert att andra hade mer sympati för folk i utsatta situationer. Jag tycker att jag har hört det i fler sammanhang, men åtminstone länken nedan tangerar det: att självhjälpstrenden gör att vi har mindre sympati för andra, för att vi i högre grad tenderar att anse att det är individens fel att den hamnat i någon situation, t.ex arbetslöshet, och att om den bara valde att kämpa hårdare så skulle den kunna ta sig ur det. Och säkert har vi på samma sätt mindre sympati/förståelse för oss själva. Så nu om man mår dåligt så ska man dessutom ha skuldkännslor för att man inte lyckats med projektet att må bra. Så på den punkten kanske det har kommit mer krav på oss nu. Jag tror det var mer okej att må dåligt förr. För jag tvivlar att det då det var missväxt och jävligt dök upp nån livscoach eller liknande och sjöng ”Ta det som känns fel och vänd på det helt, det kan bli nå bra.” (citat från Daniel Tigers kvarter).


Men man kanske skulle må bättre om man istället för att fortsätta sträva efter att bli den coola och populära killen som dessutom kan snickra ihop en köksö på en eftermiddag (och vara olycklig för att man inte når dit fast man försöker massor). Bara accepterar att man är en nördig kille med en liten, men trogen, umgängeskräts, som har tummen mitt i handen, men är otroligt insatt i politik. Man kanske skulle vara lyckligare om man inser att inte alla kan bli Beyoncé, även om man är duktig på att sjunga och jobbar hårt. Det handlar också om tur och kontakter. Att det inte är ett misslyckande att bli musiklärare i Salo istället, utan ett mer realistiskt alternativ. Om man skulle känna att samhället inte ser det som ett misslyckande, inte lägger det på dig, så skulle det säkert vara lättare att vara nöjd med det realistiska alternativet.


Så jag tror att ett stort steg att få fler att må bättre skulle vara att döda myten att man kan bli vad man vill bara man försöker tillräckligt hårt. För sanningen är att alla inte kan bli Beyoncé eller Usein Bolt, oberoende av hur mycket de försöker. Eller för den delen ta en magister i matematik, komma in på psykologiprogrammet eller kakla om badrummet (utan vattenläckor).



https://www.svt.se/kultur/bok/testade-sjalvoptimering-i-ett-ar-har-blivit-valdigt-bestraffande





Av Marie Lindén - 22 maj 2017 22:01

Det här blogginlägget är mycket mer personligt än vanligtvis. Men något kom över mig på vägen hem på bussen idag och jag kände att jag måste skriva det. Lite som terapi, med hopp om att det skulle kännas förlösande att släppa ut tankarna utanför mitt huvud.


Egentligen är det tankarna riktigt i slutet jag vill komma till, men för att de ska vara förståeliga, så måste jag börja med lite bakgrund. Jag har i två omgångar under min skoltid, en gång i lågstadiet och en gång i högstadiet, varit med om att bli bortvald av min vänkrets. Första gången var vi ett gäng som alltid umgicks efter skolan, men så plötsligt började de där frågorna om vem vi skulle gå hem till riktas på ett sådant sätt att det var klart att de inte inkluderade mig. Man såg över huvudet eller på sidan om mig på någon av de andra tjejerna. Men alltid helt klart förbi mig. Andra gången började det med att jag i misstag hörde en av de andra tjejerna prata skit om mig inför de andra. Ingen av dem vet ännu om att jag hörde det. Jag trodde att det var en engångshändelse. Men så plötsligt var jag i situationen att ingen kom då jag bjöd in till Halloweenfest. Utom en tjej, men hon gick hem tidigt med motiveringen att hon måste vara hemma en viss tid för sina föräldrar. Måndagen efter fick jag höra i skolan hur roligt det hade varit hos en av de andra tjejerna i gänget. Tydligen hade alla varit där. Också hon som gick hem tidigt. Jag visste inte ens om att hon skulle ha fest. Och när jag typ en månad senare skickade "Glad lillajul"-mess, så var det ingen som skrev tillbaka. Efter ett tag så slutade de prata med mig på rasterna också. Då de stod och pratade i en klunga på skolgården eller i korridoren och jag kom dit, så var det ingen som med en min uppmärksammade att en människa skulle kommit gående. När jag försökte komma med ett inlägg i konversationen, så lotsades alla om att de inte hörde det och fortsatte som om inget skulle ha hänt. Det var som om jag skulle varit ett sånt där spöke i en tv-serie som kan se och höra allt, men som är osynlig och inte kan kontakta de levande. Jag vet inte om det var något jag gjort eller något i min personlighet som gjorde att det blev just jag eller om det hade med deras osäkerheter att göra. Jag har mina teorier, men det är inte det viktiga just nu.


Båda gångerna var det bara "mitt gäng" som valde att sluta se mig. Andra gick det bra med. Därför tror jag inte det var så många som märkte. Kanske ingen utom jag. Ända tills jag först våga erkänna åt mig själv och sen åt mamma. Men det tog länge att våga erkänna det för mig själv. Det kändes så skamfullt. För i en värld som hyllar vänskap och där det för många tjejer i den åldern känns som att framgång mäts i hur många som vill vara din vän (för då är man väl en bra människa), så känns det som ett misslyckande. Det måste vara något jag gör fel om de inte vill vara med mig. Och sen när man vågar erkänna för sig själv och kasnke t.o.m inse att de ändå nog gör fel. Då är det svårt att våga berätta, inte bara för att man är rädd för att de ska straffa en om de får reda på att man berättat (och den rädslan sitter djupt, jag är också nu rädd att någon av dem eller deras föräldrar ska straffa mig om de läser detta), utan också för att man måste erkänna sitt misslyckande.


Men nu känner jag att jag är påväg bort från det jag var på väg till. Dit jag vill komma är att detta har lämnat djupa spår i mig och efter det ett par insikter. Ett av spåren är att jag har väldigt svårt att tro på att någon som jag tycker om faktiskt vill umgås med mig. Att de inte bara gör det av artighet. För jag har också varit med om situationen där jag inte har haft personkemi med någon och den personen har velat umgås mer än jag har varit intresserad av. Där jag ställts inför dilemmat att jag inte vill umgås, men jag vill inte heller göra personen ledsen. Så då jag träffar någon som jag tycker om, som vän, hur vet jag att den också vill umgås med mig? För jag vill ju inte vara en börda. Eller klassas som efterhängsen. För min mamma brukade säga att ingen gillar en efterhängsen typ. Och jag förstod ju aldrig varför de inte ville umgås mer med mig då, så hur ska jag veta det nu? Så jag har varit försiktig med att stanna kvar för länge i ett gäng som står och pratar (om jag inte känner dem väl). Även om jag har haft trevligt så har jag försökt hitta på en ursäkt för att komma bort innan de ska bli trötta på mig. Jag har varit försiktig med att föreslå att vi ska göra något tillsammans utanför skolan/jobbet, speciellt på tumanhand. Så att hen slipper att jag tränger mig på. Det har krävts att jag varit vän ett bra tag med någon innan jag har vågat tro på att de faktiskt vill umgås med mig. Att människor som inte är släkt med mig och som jag inte redan känner bra kan vilja bli kompis med mig förstod jag inte fören jag var typ 25 och någon förklarade det för mig. Jag förstår den mest ännu på ett intelektuellt plan. Men den insikten har gjort det lättare att våga försöka bli mer än bekant med människor. Samma människa förklarade också för mig att när jag undvikit människor för att inte besvära dem, hittat på en orsak och flytt iväg, så kan de ha tagit det som att jag inte ville umgås med dem. Det hade jag aldrig insett innan hon sa det. Det var det här jag tänkte på igen på bussen idag. Jag är rädd för att jag ska ha stött bort och sårat människor som jag tycker om, bara för att jag var rädd för att de inte ville vara med mig. Bara för att jag inte förstod att det kunde vara ett alternativ. Speciellt under gymnasietiden. Jag antar att det jag vill säga med det här inlägget är: jag är ledsen över det.

Av Marie Lindén - 11 april 2017 23:05

Jag såg för kanske en vecka sedan slutet på en väldigt intressant dokumentär och idag såg jag resten av den. Dokumentären heter "All Goverments Lie" (på svenska "Sanningen står på spel") och är regiserad av Fred Peabody (enligt IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5937962/, 11.4.17) Om man är i Finland så kan man se den via YLE Arenan med svensk (eller finsk) text i ca två månader ännu. Jag tycker att dokumetären är mycket bra och den fick åtminstone mig att vakna till och tänka lite, men jag tycker att titeln (speciellt den engelska) är lite missvisande. Visst handlar den om att statsmakten ljuger, men jag skulle vilja säga att den framför allt är en kritik mot de stora mediekoncernerna och hur de brister i att bevaka makthavare och nyheter. Hur de har blivit en del av makten. Det är också en kritik mot hur de stora medierna "dummats ner", då de framför allt satsat på att få en så stor publik som möjligt.


Jag kan inte annat än hålla med. Jag har själv reagerat på att SVT:s nyhetssidor (som har varit min favoritsida för nyheter) har gått från att vara sakliga och kanske lite torra till att vara mer och mer lättsamma, eller hur man ska säga. Då pratar jag inte bara utseende, utan framför allt innehåll. Då jag började följa med dem när jag flyttade till Åbo hösten 2005, så var det nästan uteslutande seriösa nyheter i text och om man gick till svtplay korta inslag. Jag minns t.ex ett inslag som jämförde uppbyggnaden av Finland och Sveriges försvar och kostnader associerade till dem. Stilen var i allmänhet: fakta, konkret, sakligt, objektvit. Eventuellt lite tråkigt. Men väldigt bra. Nyheterna var, som sagt, i princip uteslutande "seriösa" nyheter. När jag ville ha fakta och veta vad som hänt så gick jag dit. När jag ville ha underhållning och lättsamma nyheter så gick jag till Aftonbladet eller Expressen. Numera går jag nästan aldrig till Aftonbladet och Expressen. Jag hittar lättsamma nyheter på SVT. Sidan är full med nyheter som: "Victoria firar sin 40-årsdag - i två dagar" och "De låter kändisar gå på grönbete - Här bryter Anna Sahlin ihop". (Båda rubrikerna är hämtade från www.svt.se/nyheter/ den 11.4.17) Men jag saknar någon sida dit jag kan gå för det seriösa och osexiga. Fler seriösa nyheter än bara dagens största rubrik. Någon stans där de granskar kommundirektörer i Sveg eller funderar på situationen i Sydsudan. Det är viktigt. Jag tycker det är det public service ska göra.


Jag förstår på något sätt (även om jag tycker att det är fel) att de privata medierna som lever på intäckter från försäljning och reklam behöver ha läsare och därför framför allt vill publicera sådant som "säljer". Jag förstår att björnungarna på Kolmården säljer mer än sexövergrepp i Centralafrikanska republiken eller förändringar i pensionslagstiftningen. Jag läser också hellre roliga och lättsamma nyheter när jag kommer hem från jobbet och är trött. Men då blir det ju bara ännu viktigare att public service, som inte på samma sätt är beroende av publiksiffror, står för de smala, men viktiga, nyheterna. De osexiga nyheterna. De obekväma nyheterna. De granskande nyheterna. De komplicerade nyheterna. För det är också ett problem: att komplicerade saker inte ska få synas. Antingen för att den som publicerar inte själv förstår det eller för hen anser att läsarna inte kommer att förstå det. Men någon måste ju förmedla det till dem som kan förstå det och folk måste också ges en chans att förstå det. Då har de ju åtminstone chansen att ta reda på det som de behöver veta för att förstå nyheten. Och om man aldrig får veta något utöver det man just nu förstår: hur ska man lära sig något nytt?


Summa sumarum så behövs det alltså bra, tråkig, komplicerad, journalistik. Dels för att någon behöver granska makthavarna och dels för att den måste finnas tillgänglig i allmänbildande syfte för de som är intresserad av veta fakta. Då de privata medierna lätt kommer att styras av marknadskrafterna och folk (inklusive mig) gillar gulliga igelkottar, så tycker jag att det är viktigt att public service tar det här ansvaret och inte försöker konkurera med de privata medierna om läsare/tittare.

Skapa flashcards