I morse såg jag en givande intervju med den nyvalda svenska ärkebiskopen Antje Jackelén i Godmorron Sverige. (Sätter länken till den här under ifall nån är intresserad). En sak som hon nämnde i intervjun var problemet med att folk mer och mer ser sig som konsumenter (och blir behandlade som konsumenter) i allt fler situationer. Hon nämnde som exempel att det finns kommuner i Sverige som på sina hemsidor pratar om "konsumenterna" när de refererar till kommuninvånarna och hur hon upplever att allt fler av kyrkans medlemmar ser sig som konsumenter av kyrkans tjänster istället för just medlemmar i en gemenskap. Problemet med detta menar hon, och jag håller med, är att folk förväntar sig att bli servade istället för att aktivt delta. 

Men jag måste säga att jag inte tycker det är folks fel, utan att det är oundvikligt att vi till sist börjar se oss som konsumenter när vi ständigt blir itutade det. T.ex genom kommunsidan i exemplet ovan. Jag skulle gissa att detta hör ihop med den globala trenden av privatisering och "bolagisering", speciellt inom offentligförvaltning. (Något som diskuterades mycket i boken "Demokrati & byråkrati", av bl.a Rune Premfors, som var en av böckerna i kursen Finlands offentliga förvaltning som jag gick förra året).  Det vill säga att man dels sätter över offentlig verksamhet på privata bolag men att man också inom den offentliga förvaltning som finns kvar försöker tillämpa idéer/principer från näringslivet samt börjar använda sig av deras terminologi. Man pratar om kunder, producenter och resultatstyrning. Jag tror att man genom att använda företagens retorik och ord får folk att associera till just företag och förvänta sig samma sak av dem som använder de orden som av företag. Detta blir problematisk inom sådana områden där det är essentiellt att folk engagerar sig eller är aktiva för att det ska fungera. T.ex inom demokratin eller skolan. 

Skolan tog jag som exempel för att jag hörde någon (vet inte om det var på tv eller radio och tyvärr minns jag inte vem) diskutera att det är ett problem att eleverna allt mer ser sig som konsumenter av utbildning/kunskap och lärarna som producenterna som ska leverera. Jag minns kommentaren så bra för att det var en aha-upplevelse för mig. Det förklarade plötsligt många av mina elevers inställning. Och inte bara elevers inställning. Också många föräldrars. De förväntar sig att skolan ska fungera lite som en biosalong. De dyker upp och sätter sig där tittar och går hem. Men istället för att få se en film förväntar de sig att ha fått kunskap. Läraren förväntas producera kunskap och om de inte fått kunskap så är det för att läraren inte har gjort en tillräckligt bra produkt. De förväntar sig inte att de ska behöva göra något (i alla fall inte något tråkigt eller jobbigt), att de själva har en del i sitt lärande. Och varför skulle de? De ser ju världen/varje situation som uppdelad i konsumenter och producenter och just nu ser de sig som konsumenter. Om man har den världsbilden är det såklart svårt att greppa att man själv måste arbeta hårt för att lära dig något, att det inte spelar någon roll hur bra läraren är om man inte själv är aktiv. Att man själv måste producera när man är konsument. För att ta det i såna termer. Eller som ärkebiskopen sa om kyrkan: de väntar sig att vi ska provocera dem till att få religiösa upplevelser, inte att de själva ska vara en del i att skapa de. (Kommer tyvärr inte ihåg de exakta orden, men ungefär så). 

Jag tror att den här "ekonomiseringen" av samhället (som någon, minns igen tyvärr inte vem men tror det var i "Fråga kultur eliten", kallade det) är något negativt. Jag tror att det gör oss (inklusive mig) passiva då vi i de flesta situationer ser oss som konsumenter och får oss att tycka att det är nån annan som borde göra något åt det. Sen kan vi eventuellt tänka oss konsumera det när någon annan fixat det. Eller typ stöda det med likes på facebook. Bara i de situationer vi uppfattar oss som producenter tycker vi att vi faktiskt måste göra något, typ på vårt jobb. Det slutar med att vi inte känner oss ansvariga och delaktiga i det som vi inte uppfattar oss som producenter av. T.ex just tänkte jag att "jag hoppas nån gör uppror mot det här snart", typ nå ungdomar som är aktiva med såna här frågor. 

Och jag tror inte att ekonomiseringen slutar vid offentlig förvaltning och politik. Jag tycker man kan se det i många sammanhang t.ex välgörenhets organisationer och föreningar. Och tydligen också inom kyrkan. Och jag tror den har sipprat djup ned i vårt undermedvetna. Jag hoppas bara att det inte är för sent att vända på trenden, utan jag hoppas att pendeln svänger tillbaka (som den brukar göra med idéer). Men då krävs det antagligen att många aktivt åtminstone tar ställning mot det, gärna också gör något åt det, också jag.  

http://www.svtplay.se/klipp/1552881/dagens-gast-nyvalda-arkebiskopen-antje-jackelen (tyvärr inte hela, såg att de hade klippt bort det som kom efter nyheterna)

Jag skrev i mitt förra inlägg att det är två ämnen, eller vad man ska kalla det, som jag länge gått och funderat på att jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om, men inte kommit mig för. Idag tänkte jag försöka ta mig an det ena. (Även om det säkert skulle blivit mer detaljerat och passionerat om jag skrivit det i januari-februari då jag fundera som mest på det här. Men å andra sidan kanske det blir kortare och mer sakligt nu, vilket nog är en bra sak.) (Fast det blev långt ändå ser jag såhär i efterhand. För endast huvudpoäng läs 3e, 4e och sista stycket). 

I början på förra terminen så gick jag en kurs med namnet "Introduktion till ekologisk ekonomi". Jag hade hoppats på att få lära mig teorier om hur man kan komma åt/hjälpa upp miljöproblemen vi alla vet att existerar (som t.ex utsläpp, växthuseffekt och överfiskning). Förslag på hur man eventuellt kan minska koldioxid utsläpp etc med t.ex utsläppsrätter. (Hur är det tänkt att de ska fungera? Vad har man för erfarenheter, hur bra fungerar det? o.s.v.) Men istället var det en presentation av alla problem vi står inför (de jag just nämnde ovan) och en sågning av miljöekonomin, som tydligen är den som tar upp sånt som handel av utsläppsrätter. Det gjorde mig väldigt besviken, frustrerad och uppgiven. Jag är trött på att bara få samma problem presenterade för mig utan att få några förslag på vad jag ska göra. Hur vi ska lösa det. Det får mig bara att vilja skita i alltsammans, sätta på mig skygglapparna, gå in i min bubbla och typ kolla på "På spåret". 

Så det jag började fundera på är att jag tycker det här är ett problem för hela miljörörelsen, inte bara för min kurs. När det kommer till miljöfrågor är det budskap som förmedlas till oss via media etc oftast: Det är kört. Vi kommer snart inte ha nån fisk i havet. Regnskogarna kommer att huggas ner. Jorden kommer överbefolkas. Allt kommer gå åt pipsvängen p.g.a klimatförändringen. Översvämningar. Döda isbjörnar. You name it. Allt är skit, allt är kört. (Känn ångesten komma).

Missförstå mig rätt: jag menar inte att vi inte ska ta miljöproblemen på allvar, men att få folk att känna att det redan är kört gör dem knappast handlingskraftiga. Deprimerade, ångestfyllda människor är ju inte direkt kända för det. Jag tror inte skrämselpropaganda is the way to go. Jag tror att det bara gör att folk börjar känna det som "varför ska jag försöka det är ju ändå redan kört". "Vad kan lilla jag göra?". Det känns övermäktigt. 

Jag tror istället att ett mycket effektivare sätt att få folk att handla är att få dem att känna det som att de är med i en positiv rörelse. Ge dem något väldigt konkret de kan göra för att hjälpa situationen. Försöka ge dem en känsla av att "jag är med och hjälper" och framför allt "vi kan fixa det här". Konkreta saker som att t.ex köpa svanmärkt, panta flaskor, undvika rödlistade fiskarter som marulk. Så jag tycker att man istället för skrämselkampanjer borde satsa på informationskampanjer om vad man kan göra: vilka fiskarter finns på gröna listan och gärna recept på dem, konkreta saker vad man kan göra för att minska sitt koldoxidutsläpp, vilka politiker som arbetar för att få igenom nationella och internationella avtal för klimatet (så man vet vem man kan rösta på om man vill främja det) etc. Detta i kombination med att försöka få ut budskapet att "om vi alla hjälps åt kan vi rädda jorden, det är inte helt kört ännu". För om man upplever det som att det redan är kört är man antagligen mindre villig att göra sådant som känns som uppoffringar. (Varför ska jag avstå min goda rökta flundra, fisken blir ju ändå utfiskad. Typ.)

Jag tror också det är viktigt att när man går ut med information om hur folk ska bete sig för att vara miljövänliga fokuserar på jakande budskap. Jag såg en gång på tv en intervju med någon expert som var kunnig om hur människor uppfatta/tog till sig saker som sas åt en (temat var egentligen barnuppfostran), han menade att människor (speciellt barn) är väldigt dåliga på att uppfatta nekande meningar som t.ex "spring inte i trappan". Och att jakande formuleringar som "gå försiktigt i trappan" går bättre hem och får bättre genomslag. Med det här i tanken är det antagligen bättre att satsa på kampanjer för att "Cykla mer", "Åk mer kollektivt" eller "Ät mer grönt" än "Kör inte bil" och "Ät inte kött". Dessutom tror jag att den föregående typen av kampanjer har två fördelar jämfört med den senare typen. Ett: den ger folk ett alternativ, vad ska de göra istället för att ta bilen. Den tar bara inte bort något man har. Två: det finns inte på samma sätt ett skuldbeläggande. När man berättar för någon att de inte ska göra det den gör säger man ju att den gör fel. Man säger att den är en skurk som bidrar till miljöförstörelsen. Om man får någon att känna sig som en dålig människa, får den att känna skuld, kanske får den att känna sig attackerad, då finns det också en stor risk att den går i försvarsställning. Och om man går i försvarsställning, då vet jag från egen erfarenhet att man inte är öppen att ändra sig och ta emot råd från den man känner sig attackerad av. Då försöker man istället komma med ursäkter för sitt beteende som typ "Det här med överfiskningen är nog överdrivet, vi har hur mycket abborre som helst vid vår stuga. Det där är bara nåt som miljöministeriet har hittat på".   

Dessutom kan det skada ens sak om folk börjar förknippa det man håller på med med t.ex skuld eller ångest. En som har skrivit om att det inte är bra att få sitt budskap associerat med negativa känslor är Göran Hägg. I sin bok "Retorik idag" (Wahlström & Widstrand 2002) skriver Hägg att skrämselpropaganda oftast inte är lyckad då det ofta får den som tar emot budskapet att associera företaget/frågan med negativa känslor och att det är mycket mer lyckat och effektivt att få personen att associera det man vill ha fram med något positivt. Jag har själv fått ett praktiskt exempel på det då jag och Jocke vid två olika tillfällen blivit stoppade av två olika Greenpace aktivister. Den ena var en svensk aktivist som stoppa oss i Mariehamn och visade äckliga bilder på olika miljöförstörda platser och väldigt argsint berätta om allt som var fel i världen (jag antar att det skulle skrämma en till insikt så man donera pengar). Den andra var en finsk aktivist som vi träffade i Åbo och han visade oss fina bilder på olika saker det åstadkommit och berätta om vad de gjorde för att förbättra världen. Gissa vem som fick mig att tänka att Greenpace nog gör rätt bra saker också?

Innan jag avslutar vill jag ännu bara säga att det inte bara var jag som funderade mycket på det här i början av året. I samband med att jag gick och funderade på det här kom en artikel i Dagens Nyheter som tog upp lite samma ämne. Klimatforskaren Lennart Bengtsson kritiserar där just den panik som alla nattsvarta rubriker om klimatet skapar och konstaterar just att det inte leder till handlingskraft. Han menar också att det kan skada klimatforskningen. Det är en intressant artikel så jag länkar den här under. 

Så slutligen för att summera allt: Miljöpropagandaministrar, sluta ge oss ångest. Det hjälper varken människorna som läser det eller saken. (Till och med jag som i sak håller med er orkar snart inte mer). Skrämselpropaganda skapar passivitet. Ge oss istället konkreta (jakande) tips på hur vi räddar alltihopa. Med lite inspiration och uppmuntran på toppen. Tack! 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vi-skapar-en-valdig-angslan-utan-att-det-ar-befogat/