Det här blogginlägget är mycket mer personligt än vanligtvis. Men något kom över mig på vägen hem på bussen idag och jag kände att jag måste skriva det. Lite som terapi, med hopp om att det skulle kännas förlösande att släppa ut tankarna utanför mitt huvud.

Egentligen är det tankarna riktigt i slutet jag vill komma till, men för att de ska vara förståeliga, så måste jag börja med lite bakgrund. Jag har i två omgångar under min skoltid, en gång i lågstadiet och en gång i högstadiet, varit med om att bli bortvald av min vänkrets. Första gången var vi ett gäng som alltid umgicks efter skolan, men så plötsligt började de där frågorna om vem vi skulle gå hem till riktas på ett sådant sätt att det var klart att de inte inkluderade mig. Man såg över huvudet eller på sidan om mig på någon av de andra tjejerna. Men alltid helt klart förbi mig. Andra gången började det med att jag i misstag hörde en av de andra tjejerna prata skit om mig inför de andra. Ingen av dem vet ännu om att jag hörde det. Jag trodde att det var en engångshändelse. Men så plötsligt var jag i situationen att ingen kom då jag bjöd in till Halloweenfest. Utom en tjej, men hon gick hem tidigt med motiveringen att hon måste vara hemma en viss tid för sina föräldrar. Måndagen efter fick jag höra i skolan hur roligt det hade varit hos en av de andra tjejerna i gänget. Tydligen hade alla varit där. Också hon som gick hem tidigt. Jag visste inte ens om att hon skulle ha fest. Och när jag typ en månad senare skickade "Glad lillajul"-mess, så var det ingen som skrev tillbaka. Efter ett tag så slutade de prata med mig på rasterna också. Då de stod och pratade i en klunga på skolgården eller i korridoren och jag kom dit, så var det ingen som med en min uppmärksammade att en människa skulle kommit gående. När jag försökte komma med ett inlägg i konversationen, så lotsades alla om att de inte hörde det och fortsatte som om inget skulle ha hänt. Det var som om jag skulle varit ett sånt där spöke i en tv-serie som kan se och höra allt, men som är osynlig och inte kan kontakta de levande. Jag vet inte om det var något jag gjort eller något i min personlighet som gjorde att det blev just jag eller om det hade med deras osäkerheter att göra. Jag har mina teorier, men det är inte det viktiga just nu.

Båda gångerna var det bara "mitt gäng" som valde att sluta se mig. Andra gick det bra med. Därför tror jag inte det var så många som märkte. Kanske ingen utom jag. Ända tills jag först våga erkänna åt mig själv och sen åt mamma. Men det tog länge att våga erkänna det för mig själv. Det kändes så skamfullt. För i en värld som hyllar vänskap och där det för många tjejer i den åldern känns som att framgång mäts i hur många som vill vara din vän (för då är man väl en bra människa), så känns det som ett misslyckande. Det måste vara något jag gör fel om de inte vill vara med mig. Och sen när man vågar erkänna för sig själv och kasnke t.o.m inse att de ändå nog gör fel. Då är det svårt att våga berätta, inte bara för att man är rädd för att de ska straffa en om de får reda på att man berättat (och den rädslan sitter djupt, jag är också nu rädd att någon av dem eller deras föräldrar ska straffa mig om de läser detta), utan också för att man måste erkänna sitt misslyckande.

Men nu känner jag att jag är påväg bort från det jag var på väg till. Dit jag vill komma är att detta har lämnat djupa spår i mig och efter det ett par insikter. Ett av spåren är att jag har väldigt svårt att tro på att någon som jag tycker om faktiskt vill umgås med mig. Att de inte bara gör det av artighet. För jag har också varit med om situationen där jag inte har haft personkemi med någon och den personen har velat umgås mer än jag har varit intresserad av. Där jag ställts inför dilemmat att jag inte vill umgås, men jag vill inte heller göra personen ledsen. Så då jag träffar någon som jag tycker om, som vän, hur vet jag att den också vill umgås med mig? För jag vill ju inte vara en börda. Eller klassas som efterhängsen. För min mamma brukade säga att ingen gillar en efterhängsen typ. Och jag förstod ju aldrig varför de inte ville umgås mer med mig då, så hur ska jag veta det nu? Så jag har varit försiktig med att stanna kvar för länge i ett gäng som står och pratar (om jag inte känner dem väl). Även om jag har haft trevligt så har jag försökt hitta på en ursäkt för att komma bort innan de ska bli trötta på mig. Jag har varit försiktig med att föreslå att vi ska göra något tillsammans utanför skolan/jobbet, speciellt på tumanhand. Så att hen slipper att jag tränger mig på. Det har krävts att jag varit vän ett bra tag med någon innan jag har vågat tro på att de faktiskt vill umgås med mig. Att människor som inte är släkt med mig och som jag inte redan känner bra kan vilja bli kompis med mig förstod jag inte fören jag var typ 25 och någon förklarade det för mig. Jag förstår den mest ännu på ett intelektuellt plan. Men den insikten har gjort det lättare att våga försöka bli mer än bekant med människor. Samma människa förklarade också för mig att när jag undvikit människor för att inte besvära dem, hittat på en orsak och flytt iväg, så kan de ha tagit det som att jag inte ville umgås med dem. Det hade jag aldrig insett innan hon sa det. Det var det här jag tänkte på igen på bussen idag. Jag är rädd för att jag ska ha stött bort och sårat människor som jag tycker om, bara för att jag var rädd för att de inte ville vara med mig. Bara för att jag inte förstod att det kunde vara ett alternativ. Speciellt under gymnasietiden. Jag antar att det jag vill säga med det här inlägget är: jag är ledsen över det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i s...

Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvi...

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar&rdquo...

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-s...

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka ...