(För kortversion läs nästförsta och sista stycket).

För några veckor sedan läste jag i Epos (historiebok för gymnasiet skriven av Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander och utgiven av Almqvist & Wiksell 2001) om hur grupper av kvinnor i USA under 1800-talet kämpade för att avskaffa slaveriet. Bland annat publicerades den första amerikanska boken mot slaveriet av en kvinna, Lydia Maria Child, 1833. I kampen mot slaveriet började kvinnorna enligt Epos också inse att "de själva saknade saknade politiska rättigheter" och de började också kämpa för kvinnlig rösträtt. År 1867 avskaffades slaveriet i USA och samtidigt fick svarta män rösträtt. Men först 1920 fick kvinnorna rösträtt i USA. Amerikanska kvinnor var alltså med och kämpade för, och fick igenom, rösträtt för svara män långt innan de själva fick rösträtt. Varför lyckades de bättre i kampen för en annan grupps rättigheter än i kampen för de egna? Jag började fundera: Kan det vara så att de lyckades bättre just för att de slogs för en annan grupps rättigheter och inte för sina egna?

Kan en grupp själva förbättra sina villkor eller krävs det stöd också från andra? Är det helt enkelt så att det inte räcker att en grupp själva kämpar för sina rättigheter, utan att det krävs också stöd utifrån för att legitimera frågan? Inte ens fast gruppen är stor verkar det vara enkelt att få igenom förändringar utan stöd utifrån. Till exempel kvinnor och kvinnlig rösträtt. Ett annat exempel är arbetarnas rättigheter. De mest kända förkämparna för dem torde vara Karl Marx och Friedrich Engels. Enligt Epos var Marx son till en advokat och Engels son till en fabriksägare. 

Förstås får en fråga extra mycket skjuts om någon inom den gruppen som har mest makt börjar intressera sig för frågan. (Se t.ex Marx & Engels). Och förstås krävs det i ett demokratiskt samhälle, om gruppen är liten, stöd också från andra grupper för att få majoritet i t.ex riksdagen. Men jag tror att stöd av en annan "svag" eller liten grupp också kan hjälpa frågan genom att höja dess legitimitet, då man visar att det inte bara är den berörda gruppen som tycker det är fel eller att någon måste göras. Att de inte bara är frågan om att den enskilda gruppen vill höja sin ställning utan att det kanske på riktigt finns någon orättvisa eller liknande där. Till exempel att också vita kvinnor i nordstaterna började intressera sig för och slåss för att slaveriet skulle avskaffas.

Frågan är alltså: kan en grupp få igenom förbättringar eller ens få sin fråga tagen på allvar om den inte får stöd av någon annan grupp? Eller krävs det att frågan legitimeras genom att någon annan börjar uppmärksamma den? Är det lättare att slåss för någon annans sak än sin egen?

(För kort version läs första och NÄST sista stycket).

Jag börja fundera: ibland när vi tror att människor ser ner på oss, kan det vara så att vi istället projicerar våra egna mindervärdeskomplex på dem? Att vi lägger åsikter på dem som de inte har, utan som egentligen finns hos oss själva?

Förra våren var jag i Vasa för studier i pedagogik med inriktning ämneslärare. Innan jag for dit fick jag höra av en kompis som studerat till klasslärare där något i stil med: Vi tycker inte om ämneslärarstuderande för dom kommer hit och tycker att de är bättre än alla andra och går omkring som om de ägde stället. Men när jag själv var där uppfattade jag inte alls att det bland ämneslärarna skulle finnas någon chargong att de skulle tycka de var bättre än klasslärarna (eller för den sakens skull någon annan lärargrupp på PF). Kanske någon enstaka individ tyckte de var bättre än andra, men de var sådana som alltid tycker de är bättre än alla andra, också oss andra ämneslärare. Så jag började fundera: om vi inte tycker vi är bättre än dem, varför uppfattar de det på det sättet? Är det något vi gör? Jag leta efter orsaker men tyckte inte jag hitta något. Jag tyckte vi betedde oss helt normalt och att eventuella spänningar snarare fanns mellan olika ämnesgrupper än mellan ämneslärare och klasslärare. Så jag börja fundera om detta snarare var frågan om ett revirtänkande (går runt som man ägde stället) och kanske någon sorts aggressioner eller mindervärdeskomplex mot oss. Kanske historiska skillnader mellan småskollärare och gymnasielärare och löneskillnader mellan grupperna har gjort att det finns ett obefogat mindervärdeskomplex inom gruppen?

En annan grupp jag har hört att går omkring och tycker att är bättre än andra är matematiker. Jag har oftast hört det av folk som enligt sig själva inte är bra på matte. Matematik kopplas ju ofta ihop med intelligens. Kan det vara så att en del av förklaringen är att de själva har mindervärdeskomplex för att de inte är bra på matte, för att de är rädda att de betyder att de är dumma (vilket det förstås inte gör).

Själv tycker jag att humanister går omkring och tycker de är coolare och lite bättre/mer medmänskliga människor än alla andra. Att de går och ser ner på oss naturvetare för att vi är så nördiga/töntiga. Dessutom kan vi ju inte ha några humana värderingar för vi är kalla beräknande människor som bara ser på siffror. Osociala är vi också. Sitter bara i ett rum och räknar/labbar. (För att inte tala om hur mycket bättre än ekonomerna de tycker de är). Men jag börjar misstänka att de här åsikterna mer är mina egna än humanisternas (åtminstone hoppas jag de inte innerst inne tycker så här). De humanister jag känner passar inte in på det, när jag börjar tänka efter (utom kanske en). Kanske det istället är så att det är mina egna mindervärdeskomplex som får mig att tänka så här? På tv matas man hela tiden med bilden av att naturvetare är nördar och uppväxt i en familj med bara humanister har jag alltid uppfattat dem som hjältarna. De humanistiska värderingarna de som står högt och de som slåss för dem som hjältar. De som de intressanta ämnena. De utbildningsprogram som lockar mest just nu är konst/musik/design och typ internationella relationer. Det är de alla coola människor studerar. Men om det är det alla coola människor studerar vad är jag då? Kanske det är här mitt mindervärdeskomplex kommer in. Och som med alla obehagliga känslor är det väl skönare att föra över dem på någon annan? Istället för att hantera känslor som mindervärdeskomplex som antyder att problemet ligger hos mig är det väl trevligare och behändigare att överföra dom på någon annan. Det är inte jag som tycker jag är sämre, det är du som tycker du är bättre. Jag kan överföra mitt tvivel på mig själv till ilska mot dig. Ilska är en så mycket trevligare känsla. Den ger energi. Dessutom blev problemet ditt och jag slipper handskas med det. Det är ju du som borde ta tag i det.

Min poäng eller fråga den här veckan är alltså: Kan det var så att ibland när vi tycker en annan människa/ en annan grupp är bättre än oss är det egentligen våra egna åsikter och komplex som vi omedvetet projicerar på den människan/gruppen? Orsaken att vi gör detta är att slippa handskas med jobbiga känslor som tvivel på oss själva.  

(Det här blev långt. För det som bara vill ha huvudpoängen läs första och sista stycket).

Jag håller på att läsa min historiabok från gymnasiet: EPOS (skriven av Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander och utgiven av Almqvist & Wiksell 2001). Bättre sent än aldrig. Jag är just nu inne på industrialismen med liberalismen, socialismen och nationalimens framväxt. Före det var det bl.a franska revolutionen. När jag satt och läste om det började en tanke formas hos mig: det verkar som att det är den grupp som senast fått makt som är räddast för att andra också skall få makt. Som mest jobbar MOT att andra grupper också skall få makt.

I och med liberalismens genombrott och en del uppror i början av 1800-talet (väldigt förenklat) fick männen i medelklassen i Europa mer politiskt inflytande. Men även om de var de främsta företrädarna för liberalismen och liberalismen propagerade för jämlikhet mellan individer verkar det inte som att de fortsatte jobba för de idealen när de själva fått en bit av kakan. I Epos beskrivs t.ex hur fabriksägare och andra ur medelklassen ofta framställde fackföreningsledare och andra personer med makt inom arbetarklassen som lata suputer även om fackföreningsledarna i själva verket ofta var de mest välutbildade, arbetsamma inom sin grupp och ofta var aktiva inom nykterhetsrörelsen. I ett annat avsnitt beskrivs medelklassens ideal och kvinnornas roll. Enligt avsnittet var idealet att kvinnor inte skulle synas i oftentligheten, utan hållas i hemmet. Kvinnor under den här tiden inte heller myndiga och fick inte disponera sin egen eller parets gemensamma egendom. De fick inte skilja sig och t.ex under fransk lag fick de inte ens vittna i rättegångar. Det var ännu mindre rättigheter än de som kvinnor hade under medeltiden (enligt samma bok). 

Men det var inte bara männen i den liberala medelklassen som inte verkar velat dela med sig av den makt de hade. Också inom socialismen verkar de som hade lite makt vara motvilliga att släppa in de som hade ännu mindre. I kapitlet "Efter 1848" i Epos beskrivs socialismen framväxt och Marx & Engels idéer. Där beskrivs hur kvinnorna i fabrikerna också jobbade för bättre förhållande de jobbade för att både män och kvinnor skulle ha bättre förhållanden i fabrikerna och att männen skulle hjälpa till hemma med barnen. Medan de manliga fackföreningarna och Marx & Engels ansåg att bara männens förhållande skulle förbättras och att kvinnorna inte alls skulle jobba utan hållas i hemmen.

I många fall idag brukar man prata om att manliga chefer utser en tronarvinge som han hjälper att lyckas och som sedan har alla förutsättnigar att ta över posten när han själv slutar. Medan kvinnliga chefer hugger ner alla starka i sin omgivning. Speciellt starka kvinnor i deras närhet.

Är det helt enkelt så att allt det här egentligen handlar om samma sak? Maktkonkurens. Den som senast har fått en bit av kakan och just måstat kämpa för att få makt är rädd att dela med sig av den för att den är rädd att förlora sin makt? Medelklassens män som just fått lite makt från adeln och kungen var rädd för att också ge makt åt kvinnor och arbetare. Arbetarmännen var rädda att också ge makt åt kvinnorna. Kvinnliga chefer är rädda att ge makt åt andra kvinnor för att de är rädda att bli av med den position de kämpat för. Finns det en poäng i rädslan? Eller är det inte en fråga om rädsla utan om egoism? Jag har fått det jag vill ha och nu är jag inte längre intresserad av att kämpa för saken? Jag tror det är rädsla. Vad tror ni?

Jag har börjat blogga. Det trodde jag aldrig. Men Ewert satt griller i huvudet på mig med sitt förslag att starta en blogg med det jag skriver upp i min anteckningsbok. Men det är inte precis det jag tänker göra, men en del av det jag skriver ner tänkte jag sätta upp här. Det jag tänkte sätta upp här är sånt som jag blir att fundera över idéer, tankar jag får när jag t.ex läser något. Saker jag börjar filosofera över: Kan det finnas ett samband här? Mitt mål är att sätta upp en tanke i veckan och min förhoppning är att någon skall vilja filosofera med mig. Diskutera tankarna.