(För kortversion läs nästförsta och sista stycket).

För några veckor sedan läste jag i Epos (historiebok för gymnasiet skriven av Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander och utgiven av Almqvist & Wiksell 2001) om hur grupper av kvinnor i USA under 1800-talet kämpade för att avskaffa slaveriet. Bland annat publicerades den första amerikanska boken mot slaveriet av en kvinna, Lydia Maria Child, 1833. I kampen mot slaveriet började kvinnorna enligt Epos också inse att "de själva saknade saknade politiska rättigheter" och de började också kämpa för kvinnlig rösträtt. År 1867 avskaffades slaveriet i USA och samtidigt fick svarta män rösträtt. Men först 1920 fick kvinnorna rösträtt i USA. Amerikanska kvinnor var alltså med och kämpade för, och fick igenom, rösträtt för svara män långt innan de själva fick rösträtt. Varför lyckades de bättre i kampen för en annan grupps rättigheter än i kampen för de egna? Jag började fundera: Kan det vara så att de lyckades bättre just för att de slogs för en annan grupps rättigheter och inte för sina egna?

Kan en grupp själva förbättra sina villkor eller krävs det stöd också från andra? Är det helt enkelt så att det inte räcker att en grupp själva kämpar för sina rättigheter, utan att det krävs också stöd utifrån för att legitimera frågan? Inte ens fast gruppen är stor verkar det vara enkelt att få igenom förändringar utan stöd utifrån. Till exempel kvinnor och kvinnlig rösträtt. Ett annat exempel är arbetarnas rättigheter. De mest kända förkämparna för dem torde vara Karl Marx och Friedrich Engels. Enligt Epos var Marx son till en advokat och Engels son till en fabriksägare. 

Förstås får en fråga extra mycket skjuts om någon inom den gruppen som har mest makt börjar intressera sig för frågan. (Se t.ex Marx & Engels). Och förstås krävs det i ett demokratiskt samhälle, om gruppen är liten, stöd också från andra grupper för att få majoritet i t.ex riksdagen. Men jag tror att stöd av en annan "svag" eller liten grupp också kan hjälpa frågan genom att höja dess legitimitet, då man visar att det inte bara är den berörda gruppen som tycker det är fel eller att någon måste göras. Att de inte bara är frågan om att den enskilda gruppen vill höja sin ställning utan att det kanske på riktigt finns någon orättvisa eller liknande där. Till exempel att också vita kvinnor i nordstaterna började intressera sig för och slåss för att slaveriet skulle avskaffas.

Frågan är alltså: kan en grupp få igenom förbättringar eller ens få sin fråga tagen på allvar om den inte får stöd av någon annan grupp? Eller krävs det att frågan legitimeras genom att någon annan börjar uppmärksamma den? Är det lättare att slåss för någon annans sak än sin egen?