Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvinnor runt mig har jag mest sett jämställdhet ur ett kvinnligt perspektiv, men nu har jag också börjat fundera mer på jämställdhets frågor ur ett manligt perspektiv.

Jag tänkte därför att det kanske skulle vara passande att så här på internationella mansdagen dela med mig av en tanke: män är också människor. Det är som om vi glömmer bort det ibland. Ja, män har mycket fördelar i samhället, men då det kommer till medkänsla och medmänsklighet så är det som att vi ibland glömmer bort att män också är människor. Med lika mycket känslor, tankar och värde som kvinnor och barn.

Då de kommer till könsroller pratas det ofta om att män inte får visa känslor, men ganska sällan hur vi behandlar mäns känslor. Kanske har det att män inte visar känslor fått oss att glömma att de ändå har dem. Vi pratar ofta om hur tonårstjejer påverkas av bilder på Victoria's secret modeller, hur det leder till kroppskomplex och tankar om att det är så man måste se ut för att killar ska gilla en. Men samtidigt är det helt okej för tjejer och kvinnor att öppet drägla över bilder på Chris Hemsworth och andra vältränade män i bar överkropp. Det kan ju inte heller vara jätte skoj om man är en småmullig tonårskille. Eller varför inte en 30 plusare med begynnande ölmage. Men det är som att vi tror att det inte påverkar dem, för de är ju män.

Det vekar också mer okej att skämta hårt med män. Både för kvinnor och kanske speciellt för andra män. Vi kan tycka det är helt okej att Leffe öppet skämtar om Bosses begynnande flint eller ölmage i kafferummet, samtidigt som vi skulle tycka det var taskigt om Leffe skämtade om att Lotta börjat bli lite tjock. För män blir ju inte ledsna över sånt, eller?

Men det slutar inte vid känslor, någonstans vid tonåren verkar vi börja betrakta mäns liv som mindre värda än kvinnors. Då man läser om ett mord i nyheterna är vi många som är upprörda några sekunder innan vi klickar på länken och konstaterar att det var en 23-årig man. Ja, ja, men det var säkert nån gänguppgörelse. Då behöver vi inte bry oss längre. Men om det skulle varit en 23-årig kvinna skulle vi antagligen istället målat upp en bild av någon oskyldig som överfallits, kanske av någon gammal pojkvän. Förfärat oss ett tag. Varför bryr vi oss inte lika mycket om döda män? För mig blev det extra tydligt att vi inte gör det när jag tidigare i år läste en artikel i SVT om en 16-årig pojke som hittats mördad i Märsta (länk till en av artiklarna längst ner). Pojken hade anmälts försvunnen en vecka tidigare och ingen hade letat efter honom. Vanligtvis när barn och ungdomar försvinner brukar det slås upp stort i varenda tidning och det känns som om det är hela landets angelägenhet att hitta dem, precis som sig bör. Men i det här fallet ingenting. Det hade säkert mycket att göra med att pojken var invandrare, men jag tror också det hade att göra med att han var just pojke. En pojke som börjat passera gränsen från barn till man. In i zonen där hans liv inte längre betyder lika mycket. Där vi antar att han har gjort sina egna val och får stå för konsekvenserna. Medan vi med en 16-årig försvunnen flicka hade antagit att hon fallit offer för någon förövare. Jag tycker antagandena är orättvisa mot båda och berättar hur vi lärt oss att se män som handlingskraftiga varelser som agerar självständigt utifrån sina inre värderingar och kvinnor som svaga, utelämnade åt den farliga världen och omständigheterna. Bilderna gör dels vi visar lite sympati och medkännande med män, he had it comming. Och dels att vi sätter lite tilltro till kvinnors handlingskraft. Varför kan inte hon ha valt att rymma hemifrån för att hon ville ut på äventyr? Varför kan inte han ha fallit offer för omständigheterna? Kanske han var ensam och mobbad och bara ville vara med i gänget? Kanske han bara råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt?

Så som mamma till två underbara små pojkar (3,5 år och 6 månader) så önskar jag: visa medmänsklighet och medkännande med alla människor, oavsett kön. För alla har vi känslor. Jag ser hur mycket känslor och tankar som fyller min treåring, hur han blir ledsen, rädd och osäker. Funderar på vad någon har sagt åt eller gjort mot honom. Hur han storgråter och är förtvivlad. Skäms när han inser att han gjort bort sig. Är stolt när han lyckas. Är bekymrad när hans bror gråter. Är omtänksam och empatisk. Hur han blir glad och lyser upp när han får beröm, uppskattning och kärlek. De här känslorna kommer inte att försvinna någonstans. Även om han antagligen blir bättre på att dölja dem. Men jag hoppas att han när han är stor inte kommer att låsa in sina känslor utan att han kan visa dem. Och att han kan göra det utan att bli dömd och kallad öknamn, som pojkarna som jag gick i lågstadiet med blev om de lätt grät. Och kalla mig självisk, men om de någon gång (gud förbjude) är med i någon olycka, så hoppas jag att de får plats i livbåten också om de är vuxna män. För jag tycker mina söners liv är värda lika mycket som era döttrars, också då de är 23.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/avlidna-pojken-i-marsta-var-anmald-forsvunnen

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar” beter sig på film. Som exempel kan vi börja med två av mina hat låttexter: Stings ”Every Breath You Take” och Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”.

Stings ”Every Breath You Take” låter som ledmotivet antingen till en stalker eller en väldigt ”ägande” och svartsjuk pojkvän. Jag tror ett utdrag ur sångtexten borde räcka som motivering:

”Every breath you take
Every move you make
Every bond you break
Every step you take
I'll be watching you

/.../

O can't you see
You belong to me ”

Mitt råd till Sting: ge den stackars kvinnan lite utrymme! Om du inte är ihop med henne: lämna henne ifred. Om du är ihop med henne: ta tag i din svartsjuka och inse att hon är en vuxen människa som har rätt till frihet. Och oberoende: hon är inte din, hon är sin egen.

Ted och Kenneth Gärdestad är lite inne på samma ägande-tankesätt i ”Eiffeltoenet”:

”För om jag ser dig le,
Mot nån annan kis,
Tar jag planet till Paris
Jag bor på hotell
För en kväll, skyll dig själv!

Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet

Om du sviker mig

För jag ska hämnas, om jag lämnas
Ensam utan dig.

/.../

Du vet att jag begär, en liten bagatell,

Jag vill ha dig för mig själv. ”

Kära Ted och Kenneth, det är inte okej att utpressa kvinnor man gillar för att man är en svartsjuk typ med dåligt självförtroende som bara vill ha dem för sig själv. Eller kanske bara är ute efter att få det man vill, oberoende av medlen som krävs för att nå dit.

Jag har själv varit med om att en kille på en fest (som jag just träffat samma kväll) hotade med att gå hem och ta livet av sig om jag gick därifrån och inte stannade där med honom och gav honom en kyss. Det var extremt obehagligt. Man kan ju gissa att han inte menade det bokstavligt, men vågar man just då chansa? Vad om det sen skulle hända? Vill du vara den som knuffade honom över kanten? Och det måste ju vara ännu obehagligare om man är i ett förhållande med någon som säkert använder såna hot om och om igen. Och vilken låg tröskel killen i sången har för att ha henne för sig själv. Ska inte den stackars kvinnan ens få le mot någon annan? Nej, tydligen ska hon konstant gå omkring och fundera på sina anletsdrag, så att hon inte i misstag råkar le mot en gammal manlig kollega på stan och sen måste oroa sig att hennes kille är på väg mot Paris. Nån som läser det här kanske tycker att jag överdriver, men tyvärr finns det nog många kvinnor som lever med svartsjuka män som har det just så här. (Åtminstone baserat på de historier man hör och läser). De måste konstant fundera på vem de ler mot, vem de sitter bredvid, vad de har på sig och så vidare för att åtminstone undvika det där bråket när de kommer hem. Fast det ju egentligen är hans problem. Han som borde söka hjälp för sin svartsjuka. Inte hon som borde anpassa sig.

Och om vi sen går över till att inte acceptera ett nej, då är det ju bara att kolla hur ”riktiga kvinnorkarlar” porträteras på film. De är de som inte ger upp när kvinnorna säger nej, utan ändå minsann får dem i säng. Kolla bara på t.ex James Bond: i början kan kvinnorna göra motstånd, men han fortsätter bara och sen ger de upp, blir lyckliga och säger ”Oh, James”.

Det finns också historier med en mer ”snäll” version där mannen typ upprepat kommer med blommor fast kvinnan först inte är intresserad och sen gifter sig i slutet.

Och det som är ännu mer skrämmande än själva låterna och klippet är att det typ tog mig till tjugoårsåldern att inse hur creapiga de är. Före det hade jag bara växt upp med den färdiga åsikten påklistrad att: ååå, vilka romantiska sånger. Va kär han är. Och gud va' smooth James bond är som bara får alla kvinnor på fall. Och de sättet som kvinnor ”ska” reagera när män beteer sig så här är att de ska känna sig åtrådda och smickrade. Svartsjuka och enträgenhet är tecken och mått på hur kär han är.

Men verkligheten är den att om kvinnor säger nej, så är det oftast för att de inte är intresserade. Inte för att de ”spelar svårfångade”. Och svartsjuka är oftare ett mått på dåligt slävförtroende eller bristande tillit, vilket blir väldigt tradigt i längden. Så det inte ett dugg kul när han fortsätter efter ett nej eller är svartsjuk. Utan obekvämt, skrämmande, läskigt och så vidare.

Men om man växer upp med det här som förebild för hur man ska vara för att vara romantisk/populär bland tjejer, då är det väl inte så konstigt att kvinnor känner att de behöver en me-too-rörelse. Så män: sluta lyssna och se på det här killar och tänk istället: ”maybe she is just not that into me”. Och sen lämnar ni henne ifred. Om hon är intresserad så får hon väl göra nästa move.