(För kortare version läs första och sista stycket).

Jag läste för några dagar sedan en artikel på CNN:s hemsida. Artikeln hade som utgångspunkt Anders Behring Breivik och vad som fått honom att begå de hemska dåden på Utöya och i Oslo. Artikeln hade rubriken "Does the internet breed killers?" och var skriven av Andrew Keen. (För den som är intresserad sätter jag en länk under inlägget). I artikeln beskriver Keen också hur ensam Breivik var. Han skriver: "but the truth is that Breivik is totally alone. No friends, no fellow conspirators, no girlfriend, no loved ones. Even his father hadn't spoken to him for years". Beskrivningen av hur ensam Breivik var fick mig att tänka på ett annat fall. Ett fall i Helsingfors i vintras där en pappa dödade sin fru och sina barn och sedan tände eld på lägenheten. Vi diskuterade efter det i lärarrummet på gymnasiet hur hemskt det var och någon fundera varför sådana här vansinnesdåd verkar öka. Varför ökar den mentala ohälsan? Jag funderade redan då: Har den mentala ohälsan faktiskt ökat eller är det bara så att i och med att vi är mer isolerade nu en förr märker ingen det i tid?

Keens kommentar om Breiviks ensamhet fick mig att åter ta upp den tanken. Är problemet egentligen att i och med att vi kan leva våra liv allt mer ensamma finns det allt färre människor som kan upptäcka våra problem och ge oss hjälp i tid? Man kan bo ganska anonym i ett höghus. Hur många som bor i en större stad och bor i höghus känner sina grannar? Man nickar på sin höjd till dem i trappuppgången. De flesta ärenden, som t.ex bankärenden kan man sköta på internet. Inte ens då behöver man träffa en annan människa. Men om man nästan aldrig träffar några andra människor i verkligheten, spenderar fritiden hemma framför tv:n, datorn eller läser böcker. Då måste det vara mycket lättare att skapa sig sin egen verklighetsuppfattning. Speciellt om det inte finns någon annan där som kan säga emot den. Som kan säga att nej, det där låter knäppt. Ta ner en på jorden igen. Dessutom: att leva så ensam kanske i sig gör att man blir tokig. Människan är ju egentligen ett flokdjur och jag tror inte vi mår bra utan regelbunden mänsklig kontakt. Man kan också tänka sig att problemen som uppstår i en väldigt liten värld ter sig mycket större då du inte har någon att dela dem med. Inte har någon som kan säga: Jaha, du har problem med din fru, men det löser sig nog. Någon som kan säga: jag hjälper dig. 

Ifall det stämmer att typen av vansinnesdåd som det i Helsingfors har blivit vanligare så tror jag inte att det beror på att folk blivit tokigare än förr. Jag tror det beror på att ingen märker att de håller på att bli tokiga. Om man tänker sig fast tidigt 1900-tal tänker man sig ju ofta små samhällen på landet där alla känner alla. By-skvallret går och alla har koll på vad som händer med alla. Gamla gummor som lägger sig i. Som ser att det är inte står riktigt rätt till mellan Nisse och hans fru och kommer över och berättar att "hördu Nisse, kanske det är bäst att du sku göra si å så". Idag skulle det nog anses fult att göra så. Man skall respektera andras privatliv. Privatliv som för övrigt, enligt Epos (Sandberg, Karlsson, Molin & Ohlander, utgiven av Almqvist & Wiksell 2001), är något som uppkommit först uppkommit på 1700-talet. Före det hade allt varit offentligt (även om säkert enskilda personer hade hemligheter). Man åt, sov, arbetade o.s.v tillsammans. Jag menar inte att vi skall gå tillbaka till det. Men frågan är om vi numera respekterar varandras privatliv för mycket? Kanske vi borde lägga oss lite mer i vad andra gör? För om vi gjorde det kanske vi skulle märka att någon mår dåligt eller är ledsen. Kanske vi skulle kunna hjälpa personer som inte själva kan eller förstår att söka hjälp. Kanske att lägga sig i ibland kan vara att bry sig? Så kanske vi borde sluta att automatiskt dömma dem som lägger sig i och istället lägga oss i mer i vad andra gör?

http://edition.cnn.com/2012/04/19/opinion/keen-breivik-internet/index.html?hpt=ieu_mid 

En av de absolut bästa böcker jag har läst är Simon Singh och Edzard Ernsts bok " Salvekvick och kvacksalveri - Alternativmedicinen under luppen". (Originaltitel "Trick or Treatment? Alternative Medicine on Trial"). Det är en bok jag tycker alla människor borde läsa. Författarnas syfte är varken att bevisa eller motbevisa alternativ medicin utan att undersöka de olika metoderna som finns. De presenterar några olika metoder och hur de som utövar det menar att det fungerar. Efter det ser det på den forskning som gjorts på området: verkar metoden fungera eller är det bara bluff? Vad är möjliga fördelar och risker med metoden? (En del av boken går också ut på att författarna argumenterar för den vetenskapliga metoden). Före jag läste boken var jag skeptisk till alternativ medicin. Efter jag läste boken är jag ytterst skeptiskt till alternativmedicin och dessutom kritisk till varför den inte granskas mer. Här nedanför tänkte jag presentera några tankar/åsikter. Kommentera gärna och kom gärna med egna åsikter.

1. Människor som är för alternativmedicin brukar ofta kritisera den "vanliga" läkemedelsindustrin för att bara vara ute efter att tjäna pengar. Samtidigt omsätter alternativ medicin ca 468 miljarder sek per år enligt Simon Singh och Edzard Ernsts bok. Enligt samma bok kan en 100 000 gånger utspädd homeopatimedicin kosta upp emot 12 000 sek. (Och består i princip bara av vatten). I Nya Åland läste jag för ett tag sedan om en Nyzeeländsk healer som besökt Åland. Om jag kommer rätt ihåg kosta ett besök 100 euro. Det finns helt klart pengar att hämta inom alternativmedicinen. Och ofta kanske "råvarorna" är billigare. (Vad behövs för handpåläggning? En yogamatta?). Dessutom kan ju den "vanliga" medicinen ibland vara billigare, t.ex är en burana billigare än ett akupunkturbesök. Så varför kritiserar man inte på samma sätt alternativmedicinen för att vara ute efter att tjäna pengar?

2. Varför måste inte alternativa läkemedel testas och godkännas? För att ett läkemedel skall få säljas på marknaden krävs omfattande test för att reda ut att det inte är farligt för människor, eventuella bieffekter och att det faktiskt fungerar. Tester som är dyra att utföra men som garanterar vår säkerhet och att vi inte blir lurade. Inga sådana tester krävs för alternativa mediciner/naturläkemedel. Varför? Också om man äter naturläkemedel borde man väl vilja vara säker på att inte bli förgiftad?

3. Varför måste något vara hälsosamt bara för att det är naturligt? Eller snarare: Varför kan inte något vara farligt bara för att det är från naturen? Man mår ju inte så bra av flugsvamp eller lupinärter till exempel.

4. Varför måste något vara bra för att det finns en lång tradition? I Europa fanns det länge en lång tradition på åderlåtning.

5. Det borde pratas mer om naturläkemedlens påverkning på miljön. Endel naturläkemdel som används i Asien t.ex innehåller ju delar från utrotningshotade djur och växter. Hur påverkar de naturläkemdel vi köper här uppe mijön? Finns det utrotningshotade arter också i dem?

6. Varför skulle man inte kunna undersöka OM alternativmedicin funkar med vetenskapliga metoder? Förespråkare för alternativmedicin försvarar sig ofta mot forskning som visar att det inte fungerar med argumentet att deras metoder inte kan undersökas med sådana metoder. Ok. Låt säga att det finns nån sorts kosmisk energi som kan göra en frisk men som inte kan mätas med våra mätinstrument. Men om deras metod fungerar borde väl människorna bli friska? Då kan man väl åtminstone mäta om människor blir friska med deras metod. Om man tar ett antal sjuka människor och låter dem behandla dem. Så tar man en grupp sjuka människor och behandlar dem inte. Och sen undersöker man om fler människor blivit friska i den grupp som fått behandling. Oberoende hur deras metod fungerar borde undersökningen visa att den fungerar, om den fungerar vill säga. Så jag ser inget hinder att undersöka OM den fungerar med nuvarande vetenskapliga metoder.

7. Är det moraliskt försvarbart att vårda människor med metoder man inte vet om fungerar? Så länge det handlar som förkylning så kanske det inte spelar så stor roll. Men vad om man vårdar någon för något som cancer? Genom att ge människan vård som man inte vet om den fungerar kanske man håller den från vård som man vet att fungerar. Och också i ett tidigt skede: om man t.ex går till en homeopat istället för en doktor med nån krämpa kanske det finns en risk att det är något som inte blir diagnostiserat som kanske långsiktigt blir ett större problem just för att man inte fick det diagnostiserat och behandlat tidigare.

(För kort version läs de två sista styckena).

Efter lite påsklov är jag nu tillbaks på bloggen. Egentligen hade jag tänkt skriva något om politiker, men efter att ha sett tisdagens nyheter från YLE fem igår så kan jag inte låta bli att istället skriva om ungdomar och ansvar. Hur mycket jag än känner mig som en mossig tant som har åsikter om ”dagens ungdom”. (Och fast jag vet att redan de gamla grekerna oroade sig för "dagens ungdom"). Men om det är något som gör mig arg just nu, efter att ett halvt år jobbat som lärare, så är det folk som lägger allt ansvar på skolan och lärarna och INGET ansvar på eleverna. Om lilla Kalle har fått dåliga betyg så MÅSTE det ju vara läraren eller systemets fel. Det KAN ju inte vara så att det är för att inte lilla Kalle läst läxorna och inte följt med på timmarna. Det känns som om man hela tiden måste försvara sig. Och som att man blir ifrågasatt så fort man kommer med sådana "hut lösa" krav som att man skall ha fått åtminstone ett prov eller läxförhör godkänt för att få ett godkänt vitsord eller att man skall vara duktig i ämnet för att få en tia. Och så fort man inte är nöjd med något, till exempel sitt vitsord i läxförhöret kan man inte hade läst på, kan man ju alltid mamma skicka ett argt mail till skolan och till exempel förklara att Kalle ju var så trött efter sin hockeyträning att han inte orka läsa. Klart skolan måste ha överseende med sånt? 

Ja, så här har jag känt på sista tiden. Så när YLE fems nyheter igår i samma inslag konstaterade att finlandssvenska elever har sämre prestationer i naturvetenskapliga ämnen än finska och att endast 47% av finlandssvenska elever läser sina fysik- och kemiläxor alltid eller ofta, jämfört med 71% på finskt håll, och sedan drar slutsatsen att för att förbättra resultaten på finlandssvenskt håll så ska lärarna skickas på fortbildning. Då kom all ilska och frustration upp till ytan igen och för att lite släppa på trycket la jag upp följande inlägg på facebook:

 "Kollar på yle:s nyheter från igår och hör att en ny undersökning visar att svenskspråkiga elever presterar sämre än finskspråkiga. Den här gången i naturvetenskaper. Samma undersökning visar att 71% av finskspråkiga elever gör sin fysik- och kemiläxor alltid eller ofta medan bara 47% av de svenskspråkiga gör det. Sen pratar de om att satsa på fortbildning av lärarna för att komma åt problemet. Inget fel på att fortbilda lärarna, men jag tror en större orsak ligger i skillnaden i läxläsning. Vilket jag tycker vittnar om ett attitydproblem som är en mycket större orsak. Jag tror man på finskt håll satsar med på skolan och läxläsning och det är mer uttalat att barnet måste prestera och göra något. På Finlandsvenskt håll är det skolans fel om barnet har dåliga resultat, inte det att den inte läst eller varit aktiv på timmarna. Varför är det sånt tabu att ta upp elevens ansvar för sin egen inlärning? Och att dåliga resultat kan bero på att finlandsvenska elever kanske inte pluggar lika mycket? Och att det är elever och föräldrars fel. Så fort det kommer artiklar i den riktningen (som artikeln i höstas om att finlandssvenska elever var latare) blir det rama skri. Nej, inte var det så, det var lärare som var för dåliga på att motivera dem. Nu finns det siffror som visar samma sak igen. Men igen får man inte föreslå att eleverna skulle börja läsa sina läxor bara för att det är bra för dem, även om de inte har lust. Varför får man inte lägga något ansvar hos dem?"

Så dels undrar jag alltså varför det är ett sånt tabu att lägga ansvar på ungdomarna? Tror man de tar skada? Vill man skydda dem från att känna sig ledsna eller misslyckade? Men om vi hela tiden skyddar dem från att känna sig ledsna och misslyckade, hur skall de klara av de känslorna när de kommer? De kommer att komma. Om vi aldrig lägger ansvar på dem, hur skall de klara av att ta ansvar? Om vi vuxna kommer med bortförklaringar för dem i tidningarna (som undersökningen om lata ungdomar som publicerades och artikeln i Hufvudstadsbladet som förklarade att felet inte var ungdomarnas utan lärarna som skulle vara mer inspirerade), hur skall barnen lära sig ta ansvar istället för att komma med bortförklaringar? Om ungdomarna aldrig tvingas prestera, hur skall det klara av ett samhälle som kräver prestationer och inte bara bra intentioner? Jag har tänkt på det också emellanåt då jag sett på idol och liknande program och ungdomarna förklarar att de förtjänar att vara med för att de VILL de så mycket. Men det är en sångtävling. Det viktiga är att kunna inte att vilja. Om verkligheten är sådan, varför får vi inte förbereda dem på det? Varför får vi inte i skolan kräva något av eleverna, medan det får kräva allt av skolan? Och är det egentligen det bästa för eleverna? Eller skulle man i längden lära sig mer och klara sig bättre om man tvingades ta ansvar? Men skolan kan inte själva tvinga eleverna att lära sig ansvar om det inte får stöd från föräldrar och samhället då de ställer krav och lägger ansvar hos eleverna. Om omvärlden hittar på ursäkter åt dig behöver du aldrig ta ansvaret. Så min åsikt är att man mer öppet borde erkänna, eller åtminstone diskutera, ungdomarnas egna ansvar i olika situationer, t.ex för sina egna betyg. Vad är din åsikt?