Oj, det blev ett långt uppehåll. Man kommer sig inte för att skriva nåt blogginlägg och mitt i allt har det gått 9 månader. (Och inte har uppehållet nåt med en bebis att göra heller trots längden). Jag har haft två olika saker jag funderat att skriva på en längre tid, men det här inlägget kommer inte att handla av nån av dem utan istället en sak jag börja fundera på i morse medan jag åt frukost och promenerade iväg till min föreläsning. 

Hela funderingen börja med en sån där associations tanke kedja som man kan ha ibland som börjar på ett ställe och slutar på ett helt annat. I det här fallet börja det med Beyoncé och sluta med Luther. (Inte två typer jag direkt normalt skulle para ihop). Så hur gick det till och hur relaterar det här till rubriken? Medan jag åt frukost kom en musikvideo med Beyoncé. När jag sen gick till akademin så börja jag av nån anledning tänka på att Beyoncé och Jay-Z lär ha köpt en svindyr babystol (vi pratar tusentals dollar) täckt med Swarovski kristaller åt sin baby-dotter (och gav likadan stol i present åt Kim Kardashian när hon fick en baby). Första reaktionen jag har när jag hör nyheter som denna är att det känns så slösigt. Det känns för mig lite omoraliskt att sätta så mycket pengar på en barnstol för att den har kristaller på sig. Jag skulle fatta om man sätter en massa pengar på en barnstol för att man vill ha den säkraste. Men för att man vill ha den über-blingad med Swarovski kristaller? På något plan pokar det något i mitt undermedvetna och säger mig att jag bör bli indignerad. Vidare fick ordet säkerhet mig dessutom att tänka på ännu en sak: är det säkert att ha en barnstol full men Swarovski kristaller? Kristallerna måste ju fästas på stolen på något sätt. Antagligen med lim. Och i så fall: kan man vara säker på att den lilla inte lyckas peta bort någon kristall, stoppa den i munnen, få den i halsen och sen kvävas? Och när vi ännu är inne på praktiska saker: hur praktisk kan en stol full med kristaller vara? Jag har sett bebisar äta. Det blir klottigt. Mat rinner säkert ner mellan kristallerna (tänk fogarna mellan dom limmade kristallerna som säkert står upp lite i mitten och sen lutar ner mot kanterna och sen massor bredvid varandra) och det måste vara ett helsike att rengöra. 

Jag började analysera mina egna reaktioner och insåg att jag tror de är ganska typisk nordiska. Väldigt praktiska. Säkerhet, städning och kostnad. Väldigt tråkiga och glädjedödande kan man också tycka. Jag börja också fundera på indignationen över att sätta pengar på saker som är "onödiga", speciellt till sig själv. Och speciellt saker som uppfattas som extravaganta, lyxiga, överdådiga. Saker som babystolar fulla med kristaller. Jag funderade på var den här uppfattningen kommer från. (En uppfattning som jag tycker är allmän i åtminstone Finland och Sverige). Jag funderade på vilka ideal vi har och kom fram till att jag tror det är Luther som spökar igen. För även om vi inte alla längre aktivt går i kyrkan eller tror på gud så torde det vara ett faktum att många av idealen fortfarande lever kvar i vår allmänna moraluppfattning. Arbeta hårt och lev asketiskt typ. Var ödmjuk och anspråkslös. Det har vi fått lära oss att är dygder. En som arbetar hårt och sen går hem och äter gröt i sin lilla stuga och ger så mycket av sina pengar han kan till fattiga. Det är ännu lite vår sinnebild av en bra människa. Bonden Paavo. Och inget fel med det, det är fina ideal tycker jag, men det ger inget utrymme för babystolar med kristaller.  När man sen lägger till att man tidigare vitkalkat gamla kyrkor på insidan för att ta bort väggmålningar och såna extravaganta saker som katolska kyrkan stoppat dit (så man istället skulle koncentrera sig på gud och vad prästen sa). Tycker jag det blir rätt tydligt att minimalism är lite av en dygd. 

Så om vi tänker på nordisk inredningssmak, vad är vi kända för? Jo, minimalism. Vad anses vara god smak? Minimalism. Vad ryms inte inom denna nordiska minimalism? Listan kan bli rätt lång. Men saker som jag kom att tänka på som jag tycker representerar motsatsen är: Snirkliga breda guldramar, färggranna sidentyger med guldbrodyr, leopardmönstrat (alla exotiska djur över huvud taget och ännu mer äkta skinn av dessa), svulstiga mässings ljusstakar, röda sammetssoffor, tunga byråer i mahogny med guldfärgade handtag och babystolar täckta i kristaller. Bara för att nämna några saker. Gemensamt för alla sakerna ovan är också att de representerar lyx och rikedom. Dvs motsatsen till det asketiska och det anspråkslösa. Som istället representeras ganska bra av vitt på vitt, ljust och öppet (tomt skulle kanske vissa tycka) och barsmakat/minimalistiskt. Det som är rätt typisk för nordisk minimalism. Efter att den här tanke gången, aha-upplevelsen, vad man vill kalla det. Är jag ganska säker på att den nordiska minimalistiska inredningsstilen åtminstone delvis måste härstamma från våra lutherska ideal. Vad tror ni? Ligger det något i det eller borde jag bara ha sovit längre i morse?