Just nu följer jag med några bekanta som försöker sälja sin nyrenoverade lägenhet. När de själv köpte lägenheten hade den tråkig inredning från slutet av 80-talet/början av 90-talet och konstig planlösning i källaren och de köpte den med planer på att renovera om. Nu har de renoverat om den jätte fint, men har av olika orsaker kommit på att de måste flytta. Så de har flyttat till en ny lägenhet av samma typ som den förra, börjat renovera igen och säljer nu den gamla. Den har dock inte sålts så snabbt som de eller mäklaren trodde. Och jag börjar fundera: är skillnaden jämfört med när de själv köpte den att de säljer en lägenhet, men de köpte en dröm.

Om du köper en lägenhet eller ett hus som inte är i topp skick kanske man är mer inställd på att det skall göras om. På ett sätt kanske det är mer tillåtet att göra om. Man kommer in där, man drömmer om vilka tapeter man ska sätta upp där istället, vad man ska måla om, kanske vad man ska bygga om. Man har en vision om hur man ska kunna göra huset till sin egen lilla idyll. Man kan drömma och fantisera. Fantisera om hur man som Martin Timell eller Ty Pennington kommer insvepande med hammare och borrmaskin och svisch så är allt förvandlat till en inredningskatalog i ens egen smak. Speciellt nu, när inredning är så trendigt, tror jag det är många som går omkring och drömmer om ett hus eller en lägenhet att leka Ernst i. Att sälja ett slitet hus är alltså att sälja en dröm.

Om man däremot säljer ett hus i topp skick säljer man ett hus att flytta in i. Å ena sidan slipper den som flyttar in bekymra sig, slipper laga och har tid till annat än renovering. Så man kanske kan säga att man med huset säljer fritid. Å andra sidan får den som flyttar in lite ta vad den får i inredningsväg. Visst kan också den som flyttar in i ett nyrenoverat hus renovera om. Men jag tror det är många som inte har samvete. Varför riva ut ett nyinsatt kök eller badrum? Känns det bra att måla över de nyuppsatta tapeterna? Jag tror den som tittar på ett nyrenoverat hus snarast tänker: kan jag tänka mig bo här, så som det är? Medan en som köper att slitet hus tänker: kan jag tänka mig att bo här när jag renoverat? Och sen börjar drömma om hur man skulle kunna göra om.  

Jag säger inte att det nödvändigtvis skulle vara lättare att sälja ett slitet hus än ett nyrenoverat. Men jag tror man säljer olika saker. Om man säljer ett nyrenoverat hus säljer man ett hus och tid att tänka på annat. Om man säljer ett slitet hus säljer man drömmen om vad det kan bli.   

Den här veckans inlägg blir lite annorlunda. Det består framför allt av ord som kom upp i mitt huvud då jag tänker på midsommarafton i allmänhet. Jag har lagt ihop dem till något som jag i brist på bättre ord kallar en dikt. 

Midsommar

Skärgård

Klippor

Hav

Blommor

Sommar

Ljusa kvällar

Glansbild

Sill

Nypotatis

Snaps

Fest

Umgås

Krav

Besvikelse

Epilog: Midsommar är för mig en magiskt vacker årstid. Men själva midsommarafton upplever jag som en ganska kravfylld dag. Krav på att man ska ha ett roligt program tillsammans med många vänner. Om man inte har något självklart program kan det lätt leda till stress och ångest. Också hos de som har program kan det leda till stress och besvikelse när inte allt går som planerat. När allt inte blev som i en pripps-blå-reklam. 

Under de senaste åren har det varit rätt mycket prat om att organisationer, speciellt såna som bygger på frivilligt arbete, har fått färre medlemmar. Ungdomsföreningar, röda korset, politiska organisationer, scouter, etc har fått svårare att hitta folk som vill delta och vara aktiva i deras verksamhet. Många som diskuterar frågan anser att det beror på att folk idag är mer själviska, de vill inte göra något gratis. Andra menar att det är de stora organisationerna själva (som t.ex röda korset eller green peace) som inte längre i första hand är intresserade av medlemmar som är aktiva, utan i första hand är intresserad av medlemmar som betalar. Att ha många medlemmar som ska sysselsättas kräver mer jobb från ledningens sida, medan mer pengar ses som mer resurser som kan fördelas till ändamålen av några insatta styrelsemedlemmar. Jag säger inte att det inte ligger något i båda de här påståendena, men när jag läste Epos (Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander. Utgiven av Almqvist & Wiksell 2001) här tidigare i våras börja jag fundera på om inte den strörsta orsaken är att internet har tagit över flera av de roller som föreningsverksamheten tidigare spelade. 

I Epos finns ett avsnitt om folkrörelsernas betydelse. Rörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, med många aktiva medlemmar. I avsnittet står bland annat att "Folkrörelserna var viktiga också genom den sociala gemenskap de erbjöd" och "Folkrörelserna tog hand om dem som ryckts upp med rötterna och flyttat in till städer och tätorter. Folkrörelserna gav människor en ny samhörighet och en ny uppgift". Förutom att kämpa för sin sak blev alltså rörelserna ett sätt för människor att finna likasinnade och en social gemenskap. Två saker som många idag söker på internet. Forum för t.ex. science fiction eller matlagning gör det lätt för människor att komma i kontakt med andra människor med samma intresse. Via politiska forum kan man komma i kontakt med människor med samma åsikter. Kanske internet helt enkelt fyller flera av de funktioner som frivlligorganisationerna tidigare fyllde. De som framför allt var där för sällskapet kanske inte längre har något behov av att delta då de tycker de får sina behov uppfyllda på annat håll. Organisationerna har alltså till en viss del spelat ut sin roll. 

Men missförstå mig rätt nu. Jag anser inte att den här typen av organisationer inte längre behövs. (Och med den här typen av organisationer menar jag allt från nykterhetsrörelsen till politiska partier, till teaterföreningar, till ridklubbar). Jag tror de fortfarande behövs för att driva viktiga frågor, viktig verksamhet och för människor att träffas "IRL". Speciellt för att få människor att träffas utan skärm emellan och speciellt för att få människor att umgås med människor från alla håll och kanter, som de inte själva valt. Via en kollega fick jag höra att en av arbetsgivarnas största klagomål var att de tyckte att dagens unga blivit dåliga på att interagera med folk som inte är i deras egen ålder. Personen spekulerade i att det skulle bero på att ungdomar idag inte längre träffar lika mycket folk i annan ålder än deras egen då de inte är lika aktiva i olika organisationer. (Och inte heller går hem till varandra och leker lika ofta och på så sätt träffar kompisars föräldrar). Så olika typer av organisationer behövs absolut fortfarande. Men de kanske har svårare numera att locka till sig medlemmar då många idag får sitt behov av att diskutera med folk med samma intresse fyllt via internet. Den anledningen att gå med finns inte kvar på samma sätt längre.   

Identitet. Vem är jag? Jag tror inte att identitet är entydigt eller statiskt, utan att vår identitet förändras både med tiden och med situationen. Under hockey VM kan man känna sig väldigt finländsk, när man träffar ens föräldrars bekanta som ”dottern” eller då man träffar andra studerande kan man lätt bli identifierad med sitt huvudämne.

När man flyttar hemifrån och måste börja ta ansvar för sig själv formas ens identitet förstås mycket. Speciellt om man samtidigt flyttar till en annan ort. Att flytta till en annan ort där de flesta människor är helt nya kan vara väldigt befriande. Det kan ge en en chans att få välja sin identitet på nytt då man träffar nya människor som inte färdigt har starka åsikter om din identitet. Den nya omgivningen ger också en själv möjlighet att se sig själv och sin identitet i ett nytt ljus. Jag har till exempel aldrig riktigt identifierat mig som finlandssvensk innan jag kom till Åbo. Före det var jag väl som de flesta ålänningar. Jag insåg att jag rent tekniskt var finlandssvensk, men känslomässigt fanns inte kopplingen. För mig var en finlandssvensk någon som prata helsingforsiskt, slängde in mycket finska ord som ”kännykkä” och ”karkki”, trodde de var lite coolare för att de kom från staaan, men som på riktigt var såååå töntiga (för de hade magväska, taffelkeps och använde ord som ”limsa”). Vi ålänningar var ju så mycket coolare! Men när jag kom till Åbo träffade jag helt normala trevliga människor som var nästan precis som ”oss”. Lika coola eller töntiga. Hur man nu ser på saken. Dessutom fann jag en känsla av gemenskap. De här människorna hade något i sitt sätt, kanske något med hur de uttryckte sig, tänkte, närma sig människor som kändes bekant, ”hemmig”. Jag kände en samhörighet med den stora gruppen som jag inte känt på samma sätt förut. Jag insåg plötsligt hur finlandssvensk jag var.

Samtidigt som jag själv insåg hur finlandssvensk jag var och la till det som en del av min identitet, blev jag förstås identifierad som ”ålänningen” av många andra. Vilket å andra sidan inte var ett problem, då jag tror de flesta ålänningar utanför Åland ändå själva gärna identifierar sig som ålänningar. Och här kanske nyckel ordet är UTANFÖR Åland. När jag är på Åland kan jag prata om Ålänningar (med stort Å) och mena en mindre grupp, dit jag inte räknar mig själv. Dit jag räknar dem som har alla förfäder i ett par generationer födda på Åland, som kan prata bred åländsk dialekt, som bor utanför Mariehamn, som skjuter sjöfågel, som uppfyller alla kriterier på det som enligt mig är sinnebilden för en ålänning. Och som i värsta fall är för självständighet. Pur-ålänningen om man så vill. Jag räknar alltså mig själv som ålänning men inte som Ålänning. (Lite som jag räknar mig som feminist, men inte militant-feminist). Och jag är väldigt stolt över att vara ålänning.

Den här stoltheten är något som jag tycker är lite typiskt åländsk, och nåt jag nog identifierar mig med. Stoltheten över hembyggen (knutpatriotismen om man så vill), stoltheten över språket och på något sätt övertygelsen om sin egen rätt att existera. En stolthet i sig själv kanske. Att inte be om ursäkt över att man finns. Åtminstone så länge du är utanför Åland är det okej att ta plats. När de kommer till de här punkterna känner jag mig väldigt åländsk och inte alls finlandssvensk. Ur min synvinkel känns det som att finlandssvenskarna ibland är lite ”ursäkta att jag lever”. Jag har till exempel hört av en finlandssvensk att han tycker det är så pinsamt när ålänningarna kommer på konferenser till fastlandet för att de pratar svenska så högt. Att det väl är att ta lite väl mycket plats. Underförstått: man borde ha förstånd att stå tyst i en knut, med mössan i hand. Typ. Varför då undrar jag? Varför ska man snällt vara tyst, vänta på sin tur och bli överkörd? Varför ska man inte få prata svenska högt? Skäms man över att man är svenskspråkig? Varför skulle man göra det? Det här känns helt främmande för mig. Det är nåt jag inte alls identifierar mig med. Att inte skämmas för den man är. Det tycker jag är lite åländskt. Det tycker jag är något att vara stolt över. Det är också något jag identifierar mig med.

Var tyngdpunkten i min identitet ligger beror alltså på vad som händer just nu. Identitet blir därför något väldigt personligt eftersom jag är den enda som vet vad jag känner mig som just nu. Därför tror jag människor kan bli väldigt upprörda när de känner att andra människor försöker lägga epitet på dem som de inte själva identifierar sig med. Eller lägger epitet man inte identifierar sig med på en grupp man identifierar sig med. Det är till exempel fallet med mig och finlandssvenskar. Det är få saker som numera gör mig så upprörd som då folk antyder att alla finlandssvenskar är överklass med segelbåt och burberry. Speciellt när finlandssvenskar själva antyder det. (När finnar antyder det kan jag åtminstone tänka att det är fråga om okunskap). Det känns som om det sist och slutligen är en väldigt liten del som identifierar sig med den beskrivningen och att den bilden snarast sper på fördomar mot finlandssvenskar. (Morr, blir arg bara jag skriver lite, måste sluta innan det blir ett extra blogginlägg bara om ilskan över det).

Samtidigt som identiteten är något mycket personligt tror jag att den uppkommer i samspel med andra. Dels genom att vi påverkas av andras syn på oss (om andra människor ständigt beskriver en som t.ex snäll tror jag att man till sist börjar uppfatta sig själv som snäll). Dels tror jag andra människors beteende påverkar vår bild av en viss egenskap. De ålänningar vi träffar skapar vår bild av vad en ålänning är, de akademiker vi träffar av vad en akademiker är o.s.v Det är sen dessa olika bilder vi väljer att identifiera oss med. Om jag hade träffat en helt annan grupp akademiker kanske min bild av akademiker sett annorlunda ut och då kanske jag inte hade identifierat mig som akademiker. Genom samspel har vi också byggt upp en bild av vad som är bra och dåliga egenskaper. Och de flesta identifierar sig väl hellre med egenskaper de tycker är bra, än de tycker är dåliga. De flesta ålänningar är till exempel uppvuxna med att det är något fint att vara ålänning och fult att vara landkarabba. Därför tror jag de flesta uppvuxna på Åland gärna lägger till ålänning som en del av sin identitet, gärna också sjöbuse om man kan. Sjösjuka (som jag) kämpar kanske så länge som möjligt emot att identifiera sig som landkrabba.

Så vad försöker jag säga? Jag vet egentligen inte om jag har en tydlig poäng den här veckan, utan det är väl snarare frågan om lite funderingar kring det är med identitet och att identifiera sig med något. Kanske också lite funderingar kring att vara ålänning och vara finlandssvensk. Men om jag var tvungen att formulera en poäng skulle det kanske vara att jag tror att identitet inte är entydigt utan mångfasetterat och föränderligt. Frågan ”Vem är jag?” kanske borde följas av frågorna ”när?” och ”var?”.