Det pratas väldigt mycket om ungas psykiska ohälsa och pressen på unga. Ofta utpekas press angående utseende, betyg m.m och sociala media upp. Men efter att ha funderat på det en del, så är min fullkommligt oproffesionella åsikt att jag tror att mycket beror på mantrat ”du kan bli vad du vill bara du jobbar tillräckligt hårt”. Det är självhjälpsträskets fel. Vi pressas till att sträva efter att alltid bli bättre, alltid bli lyckligare, alltid bli snyggare. Och om vi inte är den vi vill vara eller känner oss så som vi önskar så är det vårt eget fel. Jag tror inte t.ex kraven på att vara snygg var mindre förr (kvinnor stoppa ju t.ex arsenik i ansiktet och band fötterna för att se snygga ut och bli bortgifta). Men jag tror att det fanns en större förståelse för och acceptans av att omständigheter som man inte rår på spelar in. Att man ”kan vara född sån”, t.ex ful. Man hade inga förväntningar på sig att bli så mycket mer än torpare om man var född till det. Det gjorde det säkert lättare att själv acceptera att det inte blev som man hoppats och det gjorde säkert att andra hade mer sympati för folk i utsatta situationer. Jag tycker att jag har hört det i fler sammanhang, men åtminstone länken nedan tangerar det: att självhjälpstrenden gör att vi har mindre sympati för andra, för att vi i högre grad tenderar att anse att det är individens fel att den hamnat i någon situation, t.ex arbetslöshet, och att om den bara valde att kämpa hårdare så skulle den kunna ta sig ur det. Och säkert har vi på samma sätt mindre sympati/förståelse för oss själva. Så nu om man mår dåligt så ska man dessutom ha skuldkännslor för att man inte lyckats med projektet att må bra. Så på den punkten kanske det har kommit mer krav på oss nu. Jag tror det var mer okej att må dåligt förr. För jag tvivlar att det då det var missväxt och jävligt dök upp nån livscoach eller liknande och sjöng ”Ta det som känns fel och vänd på det helt, det kan bli nå bra.” (citat från Daniel Tigers kvarter).

Men man kanske skulle må bättre om man istället för att fortsätta sträva efter att bli den coola och populära killen som dessutom kan snickra ihop en köksö på en eftermiddag (och vara olycklig för att man inte når dit fast man försöker massor). Bara accepterar att man är en nördig kille med en liten, men trogen, umgängeskräts, som har tummen mitt i handen, men är otroligt insatt i politik. Man kanske skulle vara lyckligare om man inser att inte alla kan bli Beyoncé, även om man är duktig på att sjunga och jobbar hårt. Det handlar också om tur och kontakter. Att det inte är ett misslyckande att bli musiklärare i Salo istället, utan ett mer realistiskt alternativ. Om man skulle känna att samhället inte ser det som ett misslyckande, inte lägger det på dig, så skulle det säkert vara lättare att vara nöjd med det realistiska alternativet.

Så jag tror att ett stort steg att få fler att må bättre skulle vara att döda myten att man kan bli vad man vill bara man försöker tillräckligt hårt. För sanningen är att alla inte kan bli Beyoncé eller Usein Bolt, oberoende av hur mycket de försöker. Eller för den delen ta en magister i matematik, komma in på psykologiprogrammet eller kakla om badrummet (utan vattenläckor).

https://www.svt.se/kultur/bok/testade-sjalvoptimering-i-ett-ar-har-blivit-valdigt-bestraffande