Senaste inläggen

Av Marie Lindén - Fredag 8 nov 15:04

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar” beter sig på film. Som exempel kan vi börja med två av mina hat låttexter: Stings ”Every Breath You Take” och Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”.

 

Stings ”Every Breath You Take” låter som ledmotivet antingen till en stalker eller en väldigt ”ägande” och svartsjuk pojkvän. Jag tror ett utdrag ur sångtexten borde räcka som motivering:


Every breath you take
Every move you make
Every bond you break
Every step you take
I'll be watching you


/.../

 

O can't you see
You belong to me

 

Mitt råd till Sting: ge den stackars kvinnan lite utrymme! Om du inte är ihop med henne: lämna henne ifred. Om du är ihop med henne: ta tag i din svartsjuka och inse att hon är en vuxen människa som har rätt till frihet. Och oberoende: hon är inte din, hon är sin egen.


Ted och Kenneth Gärdestad är lite inne på samma ägande-tankesätt i ”Eiffeltoenet”:

 

”För om jag ser dig le,
Mot nån annan kis,
Tar jag planet till Paris
Jag bor på hotell
För en kväll, skyll dig själv!


Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet

Om du sviker mig

För jag ska hämnas, om jag lämnas
Ensam utan dig.


/.../


Du vet att jag begär, en liten bagatell,

Jag vill ha dig för mig själv. ”

 

Kära Ted och Kenneth, det är inte okej att utpressa kvinnor man gillar för att man är en svartsjuk typ med dåligt självförtroende som bara vill ha dem för sig själv. Eller kanske bara är ute efter att få det man vill, oberoende av medlen som krävs för att nå dit.


Jag har själv varit med om att en kille på en fest (som jag just träffat samma kväll) hotade med att gå hem och ta livet av sig om jag gick därifrån och inte stannade där med honom och gav honom en kyss. Det var extremt obehagligt. Man kan ju gissa att han inte menade det bokstavligt, men vågar man just då chansa? Vad om det sen skulle hända? Vill du vara den som knuffade honom över kanten? Och det måste ju vara ännu obehagligare om man är i ett förhållande med någon som säkert använder såna hot om och om igen. Och vilken låg tröskel killen i sången har för att ha henne för sig själv. Ska inte den stackars kvinnan ens få le mot någon annan? Nej, tydligen ska hon konstant gå omkring och fundera på sina anletsdrag, så att hon inte i misstag råkar le mot en gammal manlig kollega på stan och sen måste oroa sig att hennes kille är på väg mot Paris. Nån som läser det här kanske tycker att jag överdriver, men tyvärr finns det nog många kvinnor som lever med svartsjuka män som har det just så här. (Åtminstone baserat på de historier man hör och läser). De måste konstant fundera på vem de ler mot, vem de sitter bredvid, vad de har på sig och så vidare för att åtminstone undvika det där bråket när de kommer hem. Fast det ju egentligen är hans problem. Han som borde söka hjälp för sin svartsjuka. Inte hon som borde anpassa sig.


Och om vi sen går över till att inte acceptera ett nej, då är det ju bara att kolla hur ”riktiga kvinnorkarlar” porträteras på film. De är de som inte ger upp när kvinnorna säger nej, utan ändå minsann får dem i säng. Kolla bara på t.ex James Bond: i början kan kvinnorna göra motstånd, men han fortsätter bara och sen ger de upp, blir lyckliga och säger ”Oh, James”.


Det finns också historier med en mer ”snäll” version där mannen typ upprepat kommer med blommor fast kvinnan först inte är intresserad och sen gifter sig i slutet.


Och det som är ännu mer skrämmande än själva låterna och klippet är att det typ tog mig till tjugoårsåldern att inse hur creapiga de är. Före det hade jag bara växt upp med den färdiga åsikten påklistrad att: ååå, vilka romantiska sånger. Va kär han är. Och gud va' smooth James bond är som bara får alla kvinnor på fall. Och de sättet som kvinnor ”ska” reagera när män beteer sig så här är att de ska känna sig åtrådda och smickrade. Svartsjuka och enträgenhet är tecken och mått på hur kär han är.


Men verkligheten är den att om kvinnor säger nej, så är det oftast för att de inte är intresserade. Inte för att de ”spelar svårfångade”. Och svartsjuka är oftare ett mått på dåligt slävförtroende eller bristande tillit, vilket blir väldigt tradigt i längden. Så det inte ett dugg kul när han fortsätter efter ett nej eller är svartsjuk. Utan obekvämt, skrämmande, läskigt och så vidare.


Men om man växer upp med det här som förebild för hur man ska vara för att vara romantisk/populär bland tjejer, då är det väl inte så konstigt att kvinnor känner att de behöver en me-too-rörelse. Så män: sluta lyssna och se på det här killar och tänk istället: ”maybe she is just not that into me”. Och sen lämnar ni henne ifred. Om hon är intresserad så får hon väl göra nästa move.

 

 

 


 

 

 

 

ANNONS
Av Marie Lindén - Torsdag 31 okt 22:21

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-sanning/min-sanning-sasong-12-alex-schulman?start=auto ) får frågor om bloggen där han var taskig mot kändisar så försvarar han sig med att han trodde han sparkade uppåt. Men det gör väl knappast sakerna han skrev snällare? Mindre spridning och tyngd kanske. Men om jag säger i mitt kök att Bert Karlsson är en gammal gubbstrutt så är det väl inte mycket snällare än nu när jag skriver det på internet? Det är bara något större chans att han och flera människor läser det och att han där igenom blir ledsen av det, men snällhetsgraden är väl den samma?


Men det verkar vara en vitt spridd åsikt att det är ok att vara taskig mot folk om de är privilegierade. Även på områden som inte alls har att göra med deras privilegier. Till exempel verkar man få säga nästan vad som helst om kungafamiljen. Som exempel kan vi ta den här serien om prins Nicolas dop:

https://blogg.ng.se/tramsfrans/2015/10/recap-prins-nicholas-dop?fbclid=IwAR3Pu0esz5Ymhz8rQecjOvJntVsY2KLL2BwxeI-dCvbxVw-Y4_7fZd6A6LQ

där man bl.a gör sig lustig över att flera i kungafamiljen har dyslexi (något som den inte är ensam om utan som verkar vara ett allmänt ok ämne att skoja om). Vilka andra dyslektiker tycker vi det skulle vara ok att skoja om att läser dåligt? Några andra standard skämt genom åren har varit att Leif Pagrosky är kort och Peter Harryson är tjock. Det är väl inte schysstare att reta folk för att de är korta/tjocka bara för att de råkar vara vita män som är framgångsrika inom något område? Tänk om Peter Harryson har super komplex över sin vikt och alltid har drömt om att få rollen som första älskare, men aldrig fått den pga sitt utseende? På det här området så passar han ju inte in i normen.


Jag tror att det har att göra med att vi sett så många under-dog-storys på film att vi automatiskt börjat göra rollbestättningen av de privilegierade som onda och de oprivilegierade som goda och vidare att det är okej att vara ond mot de onda. Men världen är inte så enkel. Man kan vara god och privilegierad, ond och oprivilegierad och man kan vara privilegierad på ett område och utsatt på ett annat. Man kan för övrigt också vara bra inom ett område och en riktig skit inom ett annat. Dessutom: om man är ond med de onda, är man så mycket bättre själv då?


Så jag tycker vi ska lyssna på Ellen DeGeneres och försöka vara snälla mot varandra. Oberoende om den personen vi har att göra med har fler eller färre privilegier än oss själva. Eller som hon pratar om i den här videon: https://youtu.be/lSZtjol7mJA

oberoende om de tycker lika eller olika oss. För jag tror världen blir bättre om vi försöker vara snälla mot varandra.




ANNONS
Av Marie Lindén - Söndag 14 juli 22:34

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka vettigt, men att skriva för den breda massan skulle knappast gynna forskningen. Syftet med akademiska artiklar och andra forskningsrapporter är att publicera resultat så att andra forskare inom samma område dels kan kvalitetsgranska den forskning som görs och dels använda resultaten inom sin egen forskning för att göra framsteg inom området. För att kunna beskriva forskningsprocesser och resultat tillräckligt exakt och samtidigt någorlunda kort är det nödvändigt att få använda facktermer. Dessutom är i de flesta fallen innehållen i sig knappast förståeliga eller lockande för den ”vanliga människan”. Åtminstone säger t.ex ”Neutral Vector Bosons and Parton Distributions from Hadronic Fluctuations” eller ”adjunct clause extractions” inte mig så mycket. Bara för att ta två ämnen som förekommer i avhandlingar från Uppsala och Lunds universitet.

 

Att en artikel behandlar ett smalt område och riktar sig till en smal publik betyder inte att den inte är intressant eller viktig. Det räcker med att en artikel läses av en annan person som jobbar med samma sak för att hen ska kunna få en ny idé som kan hjälpa forskningen framåt och i bästa fall leda till nästa stora genombrott.

 

Att presentera forskningsresultat som är viktiga för den breda massan på ett sätt så att den ”vanliga människan” förstår dem är vetenskapsjournalistikens uppgift. Det är populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap, statlig media som YLE och SVT och seriösa dagstidningars jobb att följa med vetenskapliga publikationer, välja ut de resultat som kan intressera eller ha direkt nytta för allmänheten och presentera dem på ett förståeligt sätt.

 

Angående pro gradu avhandlingar så är deras syfte att visa att personen som producerat dem klarar av att på egen hand sätta sig in i ett ämne inom sitt eget område och presentera resultaten på ett sånt sätt så att andra inom området förstår dem. Det är personen som har kunskapen staten betalar för, inte avhandlingen.


 Länk till Anna Ingmans ledare: https://www.nyan.ax/ledare/forskningens-flaskhals-maste-utvidgas/

Av Marie Lindén - 2 maj 2018 12:11

Det pratas väldigt mycket om ungas psykiska ohälsa och pressen på unga. Ofta utpekas press angående utseende, betyg m.m och sociala media upp. Men efter att ha funderat på det en del, så är min fullkommligt oproffesionella åsikt att jag tror att mycket beror på mantrat ”du kan bli vad du vill bara du jobbar tillräckligt hårt”. Det är självhjälpsträskets fel. Vi pressas till att sträva efter att alltid bli bättre, alltid bli lyckligare, alltid bli snyggare. Och om vi inte är den vi vill vara eller känner oss så som vi önskar så är det vårt eget fel. Jag tror inte t.ex kraven på att vara snygg var mindre förr (kvinnor stoppa ju t.ex arsenik i ansiktet och band fötterna för att se snygga ut och bli bortgifta). Men jag tror att det fanns en större förståelse för och acceptans av att omständigheter som man inte rår på spelar in. Att man ”kan vara född sån”, t.ex ful. Man hade inga förväntningar på sig att bli så mycket mer än torpare om man var född till det. Det gjorde det säkert lättare att själv acceptera att det inte blev som man hoppats och det gjorde säkert att andra hade mer sympati för folk i utsatta situationer. Jag tycker att jag har hört det i fler sammanhang, men åtminstone länken nedan tangerar det: att självhjälpstrenden gör att vi har mindre sympati för andra, för att vi i högre grad tenderar att anse att det är individens fel att den hamnat i någon situation, t.ex arbetslöshet, och att om den bara valde att kämpa hårdare så skulle den kunna ta sig ur det. Och säkert har vi på samma sätt mindre sympati/förståelse för oss själva. Så nu om man mår dåligt så ska man dessutom ha skuldkännslor för att man inte lyckats med projektet att må bra. Så på den punkten kanske det har kommit mer krav på oss nu. Jag tror det var mer okej att må dåligt förr. För jag tvivlar att det då det var missväxt och jävligt dök upp nån livscoach eller liknande och sjöng ”Ta det som känns fel och vänd på det helt, det kan bli nå bra.” (citat från Daniel Tigers kvarter).


Men man kanske skulle må bättre om man istället för att fortsätta sträva efter att bli den coola och populära killen som dessutom kan snickra ihop en köksö på en eftermiddag (och vara olycklig för att man inte når dit fast man försöker massor). Bara accepterar att man är en nördig kille med en liten, men trogen, umgängeskräts, som har tummen mitt i handen, men är otroligt insatt i politik. Man kanske skulle vara lyckligare om man inser att inte alla kan bli Beyoncé, även om man är duktig på att sjunga och jobbar hårt. Det handlar också om tur och kontakter. Att det inte är ett misslyckande att bli musiklärare i Salo istället, utan ett mer realistiskt alternativ. Om man skulle känna att samhället inte ser det som ett misslyckande, inte lägger det på dig, så skulle det säkert vara lättare att vara nöjd med det realistiska alternativet.


Så jag tror att ett stort steg att få fler att må bättre skulle vara att döda myten att man kan bli vad man vill bara man försöker tillräckligt hårt. För sanningen är att alla inte kan bli Beyoncé eller Usein Bolt, oberoende av hur mycket de försöker. Eller för den delen ta en magister i matematik, komma in på psykologiprogrammet eller kakla om badrummet (utan vattenläckor).



https://www.svt.se/kultur/bok/testade-sjalvoptimering-i-ett-ar-har-blivit-valdigt-bestraffande





Av Marie Lindén - 22 maj 2017 22:01

Det här blogginlägget är mycket mer personligt än vanligtvis. Men något kom över mig på vägen hem på bussen idag och jag kände att jag måste skriva det. Lite som terapi, med hopp om att det skulle kännas förlösande att släppa ut tankarna utanför mitt huvud.


Egentligen är det tankarna riktigt i slutet jag vill komma till, men för att de ska vara förståeliga, så måste jag börja med lite bakgrund. Jag har i två omgångar under min skoltid, en gång i lågstadiet och en gång i högstadiet, varit med om att bli bortvald av min vänkrets. Första gången var vi ett gäng som alltid umgicks efter skolan, men så plötsligt började de där frågorna om vem vi skulle gå hem till riktas på ett sådant sätt att det var klart att de inte inkluderade mig. Man såg över huvudet eller på sidan om mig på någon av de andra tjejerna. Men alltid helt klart förbi mig. Andra gången började det med att jag i misstag hörde en av de andra tjejerna prata skit om mig inför de andra. Ingen av dem vet ännu om att jag hörde det. Jag trodde att det var en engångshändelse. Men så plötsligt var jag i situationen att ingen kom då jag bjöd in till Halloweenfest. Utom en tjej, men hon gick hem tidigt med motiveringen att hon måste vara hemma en viss tid för sina föräldrar. Måndagen efter fick jag höra i skolan hur roligt det hade varit hos en av de andra tjejerna i gänget. Tydligen hade alla varit där. Också hon som gick hem tidigt. Jag visste inte ens om att hon skulle ha fest. Och när jag typ en månad senare skickade "Glad lillajul"-mess, så var det ingen som skrev tillbaka. Efter ett tag så slutade de prata med mig på rasterna också. Då de stod och pratade i en klunga på skolgården eller i korridoren och jag kom dit, så var det ingen som med en min uppmärksammade att en människa skulle kommit gående. När jag försökte komma med ett inlägg i konversationen, så lotsades alla om att de inte hörde det och fortsatte som om inget skulle ha hänt. Det var som om jag skulle varit ett sånt där spöke i en tv-serie som kan se och höra allt, men som är osynlig och inte kan kontakta de levande. Jag vet inte om det var något jag gjort eller något i min personlighet som gjorde att det blev just jag eller om det hade med deras osäkerheter att göra. Jag har mina teorier, men det är inte det viktiga just nu.


Båda gångerna var det bara "mitt gäng" som valde att sluta se mig. Andra gick det bra med. Därför tror jag inte det var så många som märkte. Kanske ingen utom jag. Ända tills jag först våga erkänna åt mig själv och sen åt mamma. Men det tog länge att våga erkänna det för mig själv. Det kändes så skamfullt. För i en värld som hyllar vänskap och där det för många tjejer i den åldern känns som att framgång mäts i hur många som vill vara din vän (för då är man väl en bra människa), så känns det som ett misslyckande. Det måste vara något jag gör fel om de inte vill vara med mig. Och sen när man vågar erkänna för sig själv och kasnke t.o.m inse att de ändå nog gör fel. Då är det svårt att våga berätta, inte bara för att man är rädd för att de ska straffa en om de får reda på att man berättat (och den rädslan sitter djupt, jag är också nu rädd att någon av dem eller deras föräldrar ska straffa mig om de läser detta), utan också för att man måste erkänna sitt misslyckande.


Men nu känner jag att jag är påväg bort från det jag var på väg till. Dit jag vill komma är att detta har lämnat djupa spår i mig och efter det ett par insikter. Ett av spåren är att jag har väldigt svårt att tro på att någon som jag tycker om faktiskt vill umgås med mig. Att de inte bara gör det av artighet. För jag har också varit med om situationen där jag inte har haft personkemi med någon och den personen har velat umgås mer än jag har varit intresserad av. Där jag ställts inför dilemmat att jag inte vill umgås, men jag vill inte heller göra personen ledsen. Så då jag träffar någon som jag tycker om, som vän, hur vet jag att den också vill umgås med mig? För jag vill ju inte vara en börda. Eller klassas som efterhängsen. För min mamma brukade säga att ingen gillar en efterhängsen typ. Och jag förstod ju aldrig varför de inte ville umgås mer med mig då, så hur ska jag veta det nu? Så jag har varit försiktig med att stanna kvar för länge i ett gäng som står och pratar (om jag inte känner dem väl). Även om jag har haft trevligt så har jag försökt hitta på en ursäkt för att komma bort innan de ska bli trötta på mig. Jag har varit försiktig med att föreslå att vi ska göra något tillsammans utanför skolan/jobbet, speciellt på tumanhand. Så att hen slipper att jag tränger mig på. Det har krävts att jag varit vän ett bra tag med någon innan jag har vågat tro på att de faktiskt vill umgås med mig. Att människor som inte är släkt med mig och som jag inte redan känner bra kan vilja bli kompis med mig förstod jag inte fören jag var typ 25 och någon förklarade det för mig. Jag förstår den mest ännu på ett intelektuellt plan. Men den insikten har gjort det lättare att våga försöka bli mer än bekant med människor. Samma människa förklarade också för mig att när jag undvikit människor för att inte besvära dem, hittat på en orsak och flytt iväg, så kan de ha tagit det som att jag inte ville umgås med dem. Det hade jag aldrig insett innan hon sa det. Det var det här jag tänkte på igen på bussen idag. Jag är rädd för att jag ska ha stött bort och sårat människor som jag tycker om, bara för att jag var rädd för att de inte ville vara med mig. Bara för att jag inte förstod att det kunde vara ett alternativ. Speciellt under gymnasietiden. Jag antar att det jag vill säga med det här inlägget är: jag är ledsen över det.

Av Marie Lindén - 11 april 2017 23:05

Jag såg för kanske en vecka sedan slutet på en väldigt intressant dokumentär och idag såg jag resten av den. Dokumentären heter "All Goverments Lie" (på svenska "Sanningen står på spel") och är regiserad av Fred Peabody (enligt IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5937962/, 11.4.17) Om man är i Finland så kan man se den via YLE Arenan med svensk (eller finsk) text i ca två månader ännu. Jag tycker att dokumetären är mycket bra och den fick åtminstone mig att vakna till och tänka lite, men jag tycker att titeln (speciellt den engelska) är lite missvisande. Visst handlar den om att statsmakten ljuger, men jag skulle vilja säga att den framför allt är en kritik mot de stora mediekoncernerna och hur de brister i att bevaka makthavare och nyheter. Hur de har blivit en del av makten. Det är också en kritik mot hur de stora medierna "dummats ner", då de framför allt satsat på att få en så stor publik som möjligt.


Jag kan inte annat än hålla med. Jag har själv reagerat på att SVT:s nyhetssidor (som har varit min favoritsida för nyheter) har gått från att vara sakliga och kanske lite torra till att vara mer och mer lättsamma, eller hur man ska säga. Då pratar jag inte bara utseende, utan framför allt innehåll. Då jag började följa med dem när jag flyttade till Åbo hösten 2005, så var det nästan uteslutande seriösa nyheter i text och om man gick till svtplay korta inslag. Jag minns t.ex ett inslag som jämförde uppbyggnaden av Finland och Sveriges försvar och kostnader associerade till dem. Stilen var i allmänhet: fakta, konkret, sakligt, objektvit. Eventuellt lite tråkigt. Men väldigt bra. Nyheterna var, som sagt, i princip uteslutande "seriösa" nyheter. När jag ville ha fakta och veta vad som hänt så gick jag dit. När jag ville ha underhållning och lättsamma nyheter så gick jag till Aftonbladet eller Expressen. Numera går jag nästan aldrig till Aftonbladet och Expressen. Jag hittar lättsamma nyheter på SVT. Sidan är full med nyheter som: "Victoria firar sin 40-årsdag - i två dagar" och "De låter kändisar gå på grönbete - Här bryter Anna Sahlin ihop". (Båda rubrikerna är hämtade från www.svt.se/nyheter/ den 11.4.17) Men jag saknar någon sida dit jag kan gå för det seriösa och osexiga. Fler seriösa nyheter än bara dagens största rubrik. Någon stans där de granskar kommundirektörer i Sveg eller funderar på situationen i Sydsudan. Det är viktigt. Jag tycker det är det public service ska göra.


Jag förstår på något sätt (även om jag tycker att det är fel) att de privata medierna som lever på intäckter från försäljning och reklam behöver ha läsare och därför framför allt vill publicera sådant som "säljer". Jag förstår att björnungarna på Kolmården säljer mer än sexövergrepp i Centralafrikanska republiken eller förändringar i pensionslagstiftningen. Jag läser också hellre roliga och lättsamma nyheter när jag kommer hem från jobbet och är trött. Men då blir det ju bara ännu viktigare att public service, som inte på samma sätt är beroende av publiksiffror, står för de smala, men viktiga, nyheterna. De osexiga nyheterna. De obekväma nyheterna. De granskande nyheterna. De komplicerade nyheterna. För det är också ett problem: att komplicerade saker inte ska få synas. Antingen för att den som publicerar inte själv förstår det eller för hen anser att läsarna inte kommer att förstå det. Men någon måste ju förmedla det till dem som kan förstå det och folk måste också ges en chans att förstå det. Då har de ju åtminstone chansen att ta reda på det som de behöver veta för att förstå nyheten. Och om man aldrig får veta något utöver det man just nu förstår: hur ska man lära sig något nytt?


Summa sumarum så behövs det alltså bra, tråkig, komplicerad, journalistik. Dels för att någon behöver granska makthavarna och dels för att den måste finnas tillgänglig i allmänbildande syfte för de som är intresserad av veta fakta. Då de privata medierna lätt kommer att styras av marknadskrafterna och folk (inklusive mig) gillar gulliga igelkottar, så tycker jag att det är viktigt att public service tar det här ansvaret och inte försöker konkurera med de privata medierna om läsare/tittare.

Av Marie Lindén - 14 maj 2016 09:37

Då jag var i Vasa hade jag Saunalahti bredband och var mycket nöjd med det. Jag skulle säkert annars gärna använda dem igen, om det inte var för reklamen de började med för några år sedan. Poängen i deras reklamserie var att för den rika (finlandssvenska) familjen Blingström var det inget problem med höga priser, för oss andra finns Saunalahti. (För den som "missat" reklam-serien och vill se vad jag pratar om, så har jag länkat första reklamen längst ner på sidan). Då jag såg reklamen blev jag upprörd över att de valde att göra den rika familjen finlandssvensk och därmed spä på fördomen att alla finlandssvenskar är rika och pappa betalar. Varför inte bara annars ha samma koncept men använda finska förnamn och kalla dem för typ Blinginen? Varför måste man passa på att spä på fördomen? Tydligen var det fler än jag som reagerade, för jag minns att det fanns någon som skrivit på Saunalahtis facebooksida och vars kommentar gillades och delades rätt mycket på facebook då. Efter kritiken valde Saunalahti att inte längre skriva ut eller uttala namnet Blingström, men de fortsatte med samma familj med samma skådespelare i sina reklamer och använde andra symboler som enligt fördomarna är synonymt med finlandssvenskar, som t.ex segelbåtar. Så det var tydligt att det ännu var samma familj och att de antogs vara finlandssvenska. Familjemedlemmarna verkade dessutom för varje reklam bli ännu mer blåsta, rikare och långt borta från vanliga människor. Efter den här reklamserien bojkottar jag Saunalahti. Jag vägrar använda mig av ett bolag som tycker det här är okej. Jag känner mig förolämpad av bilden de sprider av finlandssvenskar och jag tycker det är ett problem att de väljer att spä på den här fördomen.


Jag inser att många (säkert också finlandssvenskar) helt säkert tycker att jag överreagerar. Att det är ett oskyldigt skämt och att jag "inte har nån humor". Jag kan förstå det, men jag tycker att man genom att bara skratta bort det missar en större helhet. Jag vill därför förklara varför jag tycker att det här faktiskt bidrar till verkliga problem i finlandssvenskars vardag.


Att alla/största delen av finlandssvenskar är rika och privilegierade verkar vara en allmänt accepterad "sanning" bland större delen av finsktalande. Så pass att någon faktiskt valt att undersöka detta (tror det var vid Helsingfors universitet och tror att jag läste om avhandlingen i Hufvudstadsbladet, tyvärr var det så många år sedan att jag inte hittar artikeln). Hon som forskade i frågan berättade i intervjun att hon kommit fram till att det inte fanns någon skillnad mellan finsk och svenskspråiga, då det kom till förmögenhet. Båda grupperna var lika rika/fattiga. Enda skillnaden hon hade hittat mellan grupperna var att finlandssvenskarna i allmänhet hade något större socialt kapital än de finskspråkiga, tack vare mer aktivt deltagande i fritidsverksamheter som t.ex körsång. 


Det här "sanningen" (som uppenbarligen inte är sann) blir ett problem i kombination med den uppfattningen (som jag tycker finns i Finland och Sverige) att man ska värna om den lilla människans rättigheter mot de stora och rika pamparna. Vilket i sig inte är en dålig uppfattning, men som ibland tar konstiga uttryck och verkar göra det ok att säga eller göra vad som helst mot en människa om den uppfattas som rik eller privilegierad. För att ta ett exempel: ett återkommande skämt om svenska kungen (som är dyslektiker) är att han inte kan stava/läsa. Jag har aldrig sett någon i svensk media ifrågasätta om det är okej att återkommande reta en dyslektiker för att hen inte kan stava. Men jag kan också tänka mig reaktionerna om någon skulle offentligt förlöjliga en vanlig arbetare med dyslexi för att hen inte kan stava. Det skulle bli insändarstormar. Alla skulle vara överens om att det inte är ok. Förstås kan man argumentera att kungen ska tåla mer för att han är en offentlig, rik person med makt, men i den här situationen är han ändå först och främst en dyslektiker. Vi verkar alltså ha en tendens att bara se på pengarna och privilegierna och sedan välja hur mycket sympati man behöver ha med personen.


Det är den här inställningen i kombination med fördomen att alla finlandssvenskar är rika "pappa-betalar-människor" som jag ser leder till verkliga problem för finlandssvenskar. Det gör att det är svårt att få förståelse för språkfrågorna och de problem som finlandssvenskar får t.ex p.g.a bristande service på svenska. Om man t.ex påpekar brister i vården på svenska är man bara "en rik som vill ha mer" och klagar på "hederliga arbetande finskspråkiga" sjuksköterskor, som nu kanske får svårare att få jobb, bara för att de inte kan svenska. Och om nån svenskspråkig drabbas, så är det ju ändå bara nån sån där rik över-privilegierad. De inser inte att de som framför allt drabbas är personer som 83-åriga Dagny som mjölkat kor hela livet eller 14-åriga Anton vars mamma jobbar i butiken på Iniö och pappa kör färjan. D.v.s "helt vanliga viliga människor". För man kan tänka sig att de rika finlandssvenskar som faktiskt finns inte i samma utsträckning blir drabbade. Dels har deras föräldrar med stor sannolikhet propagerat för vikten av att lära sig finska och sett till att barnen ska lära sig åtminstone lite genom att kanske sätta dem i någon finskspråkig hobbyverksamhet eller skicka dem på finnbete. Dels har de möjlighet, om de inte får den service de vill ha inom t.ex den offentliga sjukvården, att gå privat till någon som kan svenska. 


Bristen på sympati med svenskspråkiga tror jag inte bara ger sig uttryck i att det blir svårare att få förståelse för problem och sakfrågor. Jag tror det också gör det mer okej att vara otrevlig (eller i värsta fall hotfull) mot dem som pratar svenska. Jag, som de flesta andra jag känner, har varit med om att man säger eller frågar nåt helt vanligt eller vänligt på svenska och bara får tillbaka nån otrevlig eller argsint kommentar om att "Suomessa puhumme Suomi". Många som ger en en avhyvling på finska utstrålar dessutom samtidigt nån sorts stolthet. Som att de just skulle sagt åt nå slynglar som skräpat ner att plocka upp efter sig eller som om de är Bamse som stått upp mot Krösus sork. Och jag tror det är så de känner sig. De inser inte att de snarare är Vargen som gett sig på Lilleskutt. 

 

Bilden av att alla finlandssvenskar är rika och privilegierade är alltså inte bara osann, utan jag anser att den också gör oss till fritt villebråd. Det i sin tur gör att det blir svårare för oss att få våra synpunkter hörda. Jag anser därför att det är en fördom som bör motarbetas och att man aktivt borde jobba på att upplysa finskspråkiga om att finlandssvenskar är precis som vilka andra finländare som helst. Det är definitivt inte en fördom som bör späs på. Inte av finskspråkiga och framför allt inte av finlandssvenskar.


https://www.youtube.com/watch?v=LPxlptUq9Co

Av Marie Lindén - 29 augusti 2015 11:12

Jag tycker inte det är en mänsklig rättighet att få ha sex. Jag tycker däremot att det är en mänsklig rättighet att inte behöva ha sex med någon man inte vill. Någon man inte tänder på och någon man inte känner att hen vill jag ha sex med. Därför blir jag upprörd när jag läser artiklar som den som publicerades på YLE för några månader sedan som handlar om hur prostituerade ska lära sig ta hand om funktionshindrade kunder. (Första länken nedan.) Den diskuterar bara handikappades behov av sex, men funderar inte alls på de prostituerade. 


Samma resonemang som förs i artikeln stötte jag på för första gången för flera år sedan när jag såg på en dokumentär om Amsterdam på tv. I dokumentären diskuterade de också cannabis och prostitution. I den intervjuade de en handikappad man som gick till en prostituerad och menade att det var hans enda möjlighet att ha sex. Därför ansåg han dessutom att staten borde subventionera hans besök, för att han som handikappade också hade rätt till sex. Jag tyckte då, liksom nu, att det fanns en stor brist i resonemanget som ingen diskuterade: om du säger att orsaken till att du måste gå till en prostituerad är att ingen frivilligt vill ha sex med dig, betyder inte det att den kvinnan du går till egentligen inte vill ha sex med dig? Och i så fall: är det inte hennes rätt att inte ha sex med dig? Är din rätt till sex viktigare än hennes rätt att inte ha sex med någon hon egentligen inte vill?


Vissa kan kanske hävda här att den prostituerade inte skulle vara just prostituerad om hon inte vill. Hävda att det är hennes val. Men med tanke på t.ex omfattande människohandeln inom sexindustrin och fakta som visar på att flera jobbar som prostituerade då det är sämre tider (andra länken nedan) tror jag man kan dra slutsatsen att de flesta inte gör det för att de vill, utan för att de känner att de inte har något val. Det är också den verkligheten som speglas i det inlägg som stockholmspolisen Simon Häggström skrev på facebook som reaktion på ett sms som hans kollega fått av en sexköpare (tredje länken nedan) och den danska undersökning som Hufvudstadsbladet rapporterar om (se sista länken), där 94% av prostituerade uppger att de vill sluta, visar på. Det är också en olycklig tillvaro som målas upp i det öppna brev från en på ytan vanlig svensk kvinna som under en period kände sig tvingad att sälja sex, som inte gick på gatan utan stämde träff på hotell via internet (läste det för några år sedan och tyvärr hittar jag inte länken nu). Så de här kan inte heller sägas gälla bara de som bokstavligt går på gatan.


Så till de som inte hittar någon att ha sex med: jag förstår om ni är frustrerade. Till er som aldrig har haft sex: jag förstår om det känns som om ni missat något som det pratas mycket om, som pratas om som "det bästa". Jag förstår att man kan känna sig utanför när de flesta verkar ha erfarenhet av något man själv inte har erfarenhet av. Som vi dessutom bombarderas av hela tiden. Men tyvärr har ni ingen rätt till det. Ingen av oss har. Men vi har alla rätt till att inte ha det. 


http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/26/tyska-prostituerade-lar-sig-umgange-med-funktionshindrade


http://hbl.fi/nyheter/2012-06-03/prostituerade-fran-tiotals-lander-i-finland


https://www.facebook.com/photo.php?fbid=1445312405785170&set=a.1407180219598389.1073741828.100009192743255&type=1&theater


http://hbl.fi/nyheter/2011-06-08/94-procent-av-prostituerade-pa-gatan-vill-sluta

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se