Nu när våren kommit ser man igen fler tiggare på gatorna. Tiggare verkar störa en del människor OTROLIGT mycket. Så mycket att vissa tycker man borde lagstifta bort dem. Men för en gångs skull håller jag med påven: det är en mänsklig rättighet att få tigga. Jag tycker det är direkt fel (och fult) att lagstifta mot tiggeri på allmänna platser.

Visst kan jag också uppleva det som "störande" ibland när jag ser människor som sitter och tigger i kanten på gatan. Men varför tycker jag det? Jo, för att de ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag har det så bra och dåligt samvete för att jag inte ger dem pengar/inte ger dem mer pengar. Jag tror det är därför människor i allmänhet blir störda: man får dåligt samvete och man vill inte ha det. Man vill inte bli påmind om att det finns människor som har det dåligt. Man vill leva i sin egen lilla bubbla ifred. För oberoende om man ger dem pengar eller inte, oberoende om man själv har råd att ge pengar eller inte, spräcks ens bubbla för en liten stund och det känns som man borde göra något istället för att bara gå hem till sin varma lägenhet, sätta sig i tv-soffan med en påse chips och se på hockey-vm. Men det är det man gör, men nu kanske inte med lika gott samvete. Det dåliga samvetet kanske inte sitter i. Men åtminstone de där sekunderna man går förbi gör de sig påmint. Får en att må dåligt för en liten stund. Jag antar att det är därför som en del människor vill lagstifta bort tiggarna. För att slippa den känslan.

Men jag tycker inte att det är rätt att stifta bort dåligt samvete. Jag tror att alla människor, eller åtminstone de allra flesta, vill göra rätt för sig. Jag tror alla så långt som möjligt (om inte annat så på grund av stolthet) undviker att behöva tigga. Jag tror att bara då du är i väldig nöd och inte ser någon annan utväg att försörja dig börjar du tigga. Så om du är i den situationen, är det inte väldigt hjärtlöst att köra bort dig bara för att jag skall slippa ha dåligt samvete? Alla människor måste ha rätt att tigga, även om det ger mig dåligt samvete. Även om det får mig att må lite sämre. För jag har det ändå så mycket bättre än dem. Vad ger mig rätten att ta ifrån dem de enda de har för att jag skall må ännu bättre? Ingenting. Det vore fruktansvärt själviskt. Så nej, jag tycker inte att vi ska lagstifta och köra bort tiggare från offentliga platser, även om jag inte tycker om att se dem där.

(Btw, om det är nån som undrar över rubriken är det en anspelan på Tage Danielssons film "Släpp fångarna loss det är vår!"). 

Ett ämne som lätt brukar leda till diskussion är skillnaden mellan män och kvinnor. Är det så att kvinnor är bättre på vissa saker och män på andra? Och om det är så är det en medfödd skillnad eller är det påverkan från omgivningen? Speciellt när man diskuterar matte och naturvetenskap, speciellt i kombination med pedagogik, vill det gärna komma upp. Det finns alltid de som menar att pojkar i allmänhet har lättare för det, att de har naturligt ett större intresse och att de har lättare till abstrakt och logiskt tänkande. 

De som menar att pojkar/män har lättare för matematiskt logiskt tänkande hänvisar gärna till en undersökning som de menar BEVISAR att män har det medfött. Jag har själv sett en dokumentär om nämnda undersökning (tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den, men den kom på tv för några år sedan). Undersökningen hade låtit män och kvinnor utföra olika uppgifter för att bestämma deras starka och svaga sidor. Dokumentären presterade undersökningen och dess resultat samt lät en grupp män och kvinnor utföra liknande övningar för att se om de fick samma resultat. Resultaten från undersökningen visade bland annat att män som grupp i allmänhet var lite bättre på de förmågor som brukar klassas som matematisk-logiska. Det vill säga till exempel logiskt tänkande och förmåga att uppfatta rymden (tänka tredimensionellt, typ). Men att skillnader mellan individer var mycket större än mellan grupperna män och kvinnor. Det vill säga om du slumpvis tar en man och en kvinna kan du inte säga att mannen är bättre på matte än kvinnan, men om du har en stor grupp med män och en stor grupp med kvinnor finns det antagligen fler som är bra på matte i gruppen med män. Deras testgrupp i programmet uppförde sig någorlunda som undersökningen, men visade (som undersökningen också kom fram till) att skillnaden var större mellan individer. En kvinna var bäst på att gräva med grävmaskin (testade rymduppfattningsförmågan) och en man (som själv hade många barn) var bäst i gruppen på att ta hand om barn.

Visar då det här att män har en medfödd förmåga som gör att de i allmänhet har lättare för logiskt tänkande? Nej. I alla fall tycker inte jag det. Eftersom studien utfördes med vuxna människor, som ju växt upp i ett samhälle med vissa uppfattningar och så vidar, kan vi inte automatiskt tillskriva skillnaden i resultat till medfödda egenskaper. Skillnader i resulatet kan lika bra vara orsakade av skillnader i miljö och uppfostran. En sak som skulle tyda på att det är skillnad i miljö (som t.ex attityder i samhället) och uppfostran är att flera studier utförda i västläder, där det ofta råder uppfattningen att matematisk-logisk förmåga är något manligt, har visat att pojkar i allmänhet har bättre betyg i matematik. Medan en liknande studie utförd i asien (där samma uppfattning inte förekom) inte fann någon skillnad i matematikbeyg mellan pojkar och flickor. 

Dessutom är det troligt att yttre faktorer kan påverka hur bra man presterar i matematik. Bland annat har jag läst om (och själv sett) hur självförtroendet påverkar hur bra man klarar sig i matte. De med dåligt självförtroende ger snabbare upp att försöka förstå och stämplar istället sig själva som dumma. Samtidigt är det också känt att flickor har sämre sjävförtroende. Här har vi en möjlig orsak till att flickor presterar sämre, som inte har att göra med att de skulle vara födda med en hjärna som är sämre på logsikt tänkande.

Men för att komma tillbaka till min huvudpoäng: problemet med att tillskriva egenskaper som manliga eller kvinnliga och hävda att de är medfödda är att vi aldrig kan veta vad som är medfött och vad som är uppväxt. (På samma sätt kan vi förstås inte automatiskt tillskriva allt till uppväxt). För vi kan aldrig skilja på de två. Alltid då vi testar vuxna människor (och också barn) finns båda som en del av oss och båda påverkar oss. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg då man tolkar och läser resultat av undersökningar. Så om resultatet från början visade större skillnader mellan individer än mellan grupperna och vi dessutom inte kan vara säkra på vad de små skillnaderna beror på. Är det inte ganska ointressant att diskutera vad som är manligt och kvinnligt? Och framför allt ganska oproduktivt att sitta och dela in egenskaper i manliga och kvinnliga? Jag tror att det enda vi lyckas med genom att stämpla saker som manligt eller kvinnligt är att göra dem svårtillgängligare för dem som är intresserade av dem men som hamnar i den andra gruppen. Är det inte bättre att hjälpa alla ta fram sina starka sidor? Oberoende om de är könsstereotypiska eller ej.

(För kortare version läs första och sista stycket).

Jag läste för några dagar sedan en artikel på CNN:s hemsida. Artikeln hade som utgångspunkt Anders Behring Breivik och vad som fått honom att begå de hemska dåden på Utöya och i Oslo. Artikeln hade rubriken "Does the internet breed killers?" och var skriven av Andrew Keen. (För den som är intresserad sätter jag en länk under inlägget). I artikeln beskriver Keen också hur ensam Breivik var. Han skriver: "but the truth is that Breivik is totally alone. No friends, no fellow conspirators, no girlfriend, no loved ones. Even his father hadn't spoken to him for years". Beskrivningen av hur ensam Breivik var fick mig att tänka på ett annat fall. Ett fall i Helsingfors i vintras där en pappa dödade sin fru och sina barn och sedan tände eld på lägenheten. Vi diskuterade efter det i lärarrummet på gymnasiet hur hemskt det var och någon fundera varför sådana här vansinnesdåd verkar öka. Varför ökar den mentala ohälsan? Jag funderade redan då: Har den mentala ohälsan faktiskt ökat eller är det bara så att i och med att vi är mer isolerade nu en förr märker ingen det i tid?

Keens kommentar om Breiviks ensamhet fick mig att åter ta upp den tanken. Är problemet egentligen att i och med att vi kan leva våra liv allt mer ensamma finns det allt färre människor som kan upptäcka våra problem och ge oss hjälp i tid? Man kan bo ganska anonym i ett höghus. Hur många som bor i en större stad och bor i höghus känner sina grannar? Man nickar på sin höjd till dem i trappuppgången. De flesta ärenden, som t.ex bankärenden kan man sköta på internet. Inte ens då behöver man träffa en annan människa. Men om man nästan aldrig träffar några andra människor i verkligheten, spenderar fritiden hemma framför tv:n, datorn eller läser böcker. Då måste det vara mycket lättare att skapa sig sin egen verklighetsuppfattning. Speciellt om det inte finns någon annan där som kan säga emot den. Som kan säga att nej, det där låter knäppt. Ta ner en på jorden igen. Dessutom: att leva så ensam kanske i sig gör att man blir tokig. Människan är ju egentligen ett flokdjur och jag tror inte vi mår bra utan regelbunden mänsklig kontakt. Man kan också tänka sig att problemen som uppstår i en väldigt liten värld ter sig mycket större då du inte har någon att dela dem med. Inte har någon som kan säga: Jaha, du har problem med din fru, men det löser sig nog. Någon som kan säga: jag hjälper dig. 

Ifall det stämmer att typen av vansinnesdåd som det i Helsingfors har blivit vanligare så tror jag inte att det beror på att folk blivit tokigare än förr. Jag tror det beror på att ingen märker att de håller på att bli tokiga. Om man tänker sig fast tidigt 1900-tal tänker man sig ju ofta små samhällen på landet där alla känner alla. By-skvallret går och alla har koll på vad som händer med alla. Gamla gummor som lägger sig i. Som ser att det är inte står riktigt rätt till mellan Nisse och hans fru och kommer över och berättar att "hördu Nisse, kanske det är bäst att du sku göra si å så". Idag skulle det nog anses fult att göra så. Man skall respektera andras privatliv. Privatliv som för övrigt, enligt Epos (Sandberg, Karlsson, Molin & Ohlander, utgiven av Almqvist & Wiksell 2001), är något som uppkommit först uppkommit på 1700-talet. Före det hade allt varit offentligt (även om säkert enskilda personer hade hemligheter). Man åt, sov, arbetade o.s.v tillsammans. Jag menar inte att vi skall gå tillbaka till det. Men frågan är om vi numera respekterar varandras privatliv för mycket? Kanske vi borde lägga oss lite mer i vad andra gör? För om vi gjorde det kanske vi skulle märka att någon mår dåligt eller är ledsen. Kanske vi skulle kunna hjälpa personer som inte själva kan eller förstår att söka hjälp. Kanske att lägga sig i ibland kan vara att bry sig? Så kanske vi borde sluta att automatiskt dömma dem som lägger sig i och istället lägga oss i mer i vad andra gör?

http://edition.cnn.com/2012/04/19/opinion/keen-breivik-internet/index.html?hpt=ieu_mid 

En av de absolut bästa böcker jag har läst är Simon Singh och Edzard Ernsts bok " Salvekvick och kvacksalveri - Alternativmedicinen under luppen". (Originaltitel "Trick or Treatment? Alternative Medicine on Trial"). Det är en bok jag tycker alla människor borde läsa. Författarnas syfte är varken att bevisa eller motbevisa alternativ medicin utan att undersöka de olika metoderna som finns. De presenterar några olika metoder och hur de som utövar det menar att det fungerar. Efter det ser det på den forskning som gjorts på området: verkar metoden fungera eller är det bara bluff? Vad är möjliga fördelar och risker med metoden? (En del av boken går också ut på att författarna argumenterar för den vetenskapliga metoden). Före jag läste boken var jag skeptisk till alternativ medicin. Efter jag läste boken är jag ytterst skeptiskt till alternativmedicin och dessutom kritisk till varför den inte granskas mer. Här nedanför tänkte jag presentera några tankar/åsikter. Kommentera gärna och kom gärna med egna åsikter.

1. Människor som är för alternativmedicin brukar ofta kritisera den "vanliga" läkemedelsindustrin för att bara vara ute efter att tjäna pengar. Samtidigt omsätter alternativ medicin ca 468 miljarder sek per år enligt Simon Singh och Edzard Ernsts bok. Enligt samma bok kan en 100 000 gånger utspädd homeopatimedicin kosta upp emot 12 000 sek. (Och består i princip bara av vatten). I Nya Åland läste jag för ett tag sedan om en Nyzeeländsk healer som besökt Åland. Om jag kommer rätt ihåg kosta ett besök 100 euro. Det finns helt klart pengar att hämta inom alternativmedicinen. Och ofta kanske "råvarorna" är billigare. (Vad behövs för handpåläggning? En yogamatta?). Dessutom kan ju den "vanliga" medicinen ibland vara billigare, t.ex är en burana billigare än ett akupunkturbesök. Så varför kritiserar man inte på samma sätt alternativmedicinen för att vara ute efter att tjäna pengar?

2. Varför måste inte alternativa läkemedel testas och godkännas? För att ett läkemedel skall få säljas på marknaden krävs omfattande test för att reda ut att det inte är farligt för människor, eventuella bieffekter och att det faktiskt fungerar. Tester som är dyra att utföra men som garanterar vår säkerhet och att vi inte blir lurade. Inga sådana tester krävs för alternativa mediciner/naturläkemedel. Varför? Också om man äter naturläkemedel borde man väl vilja vara säker på att inte bli förgiftad?

3. Varför måste något vara hälsosamt bara för att det är naturligt? Eller snarare: Varför kan inte något vara farligt bara för att det är från naturen? Man mår ju inte så bra av flugsvamp eller lupinärter till exempel.

4. Varför måste något vara bra för att det finns en lång tradition? I Europa fanns det länge en lång tradition på åderlåtning.

5. Det borde pratas mer om naturläkemedlens påverkning på miljön. Endel naturläkemdel som används i Asien t.ex innehåller ju delar från utrotningshotade djur och växter. Hur påverkar de naturläkemdel vi köper här uppe mijön? Finns det utrotningshotade arter också i dem?

6. Varför skulle man inte kunna undersöka OM alternativmedicin funkar med vetenskapliga metoder? Förespråkare för alternativmedicin försvarar sig ofta mot forskning som visar att det inte fungerar med argumentet att deras metoder inte kan undersökas med sådana metoder. Ok. Låt säga att det finns nån sorts kosmisk energi som kan göra en frisk men som inte kan mätas med våra mätinstrument. Men om deras metod fungerar borde väl människorna bli friska? Då kan man väl åtminstone mäta om människor blir friska med deras metod. Om man tar ett antal sjuka människor och låter dem behandla dem. Så tar man en grupp sjuka människor och behandlar dem inte. Och sen undersöker man om fler människor blivit friska i den grupp som fått behandling. Oberoende hur deras metod fungerar borde undersökningen visa att den fungerar, om den fungerar vill säga. Så jag ser inget hinder att undersöka OM den fungerar med nuvarande vetenskapliga metoder.

7. Är det moraliskt försvarbart att vårda människor med metoder man inte vet om fungerar? Så länge det handlar som förkylning så kanske det inte spelar så stor roll. Men vad om man vårdar någon för något som cancer? Genom att ge människan vård som man inte vet om den fungerar kanske man håller den från vård som man vet att fungerar. Och också i ett tidigt skede: om man t.ex går till en homeopat istället för en doktor med nån krämpa kanske det finns en risk att det är något som inte blir diagnostiserat som kanske långsiktigt blir ett större problem just för att man inte fick det diagnostiserat och behandlat tidigare.

(För kort version läs de två sista styckena).

Efter lite påsklov är jag nu tillbaks på bloggen. Egentligen hade jag tänkt skriva något om politiker, men efter att ha sett tisdagens nyheter från YLE fem igår så kan jag inte låta bli att istället skriva om ungdomar och ansvar. Hur mycket jag än känner mig som en mossig tant som har åsikter om ”dagens ungdom”. (Och fast jag vet att redan de gamla grekerna oroade sig för "dagens ungdom"). Men om det är något som gör mig arg just nu, efter att ett halvt år jobbat som lärare, så är det folk som lägger allt ansvar på skolan och lärarna och INGET ansvar på eleverna. Om lilla Kalle har fått dåliga betyg så MÅSTE det ju vara läraren eller systemets fel. Det KAN ju inte vara så att det är för att inte lilla Kalle läst läxorna och inte följt med på timmarna. Det känns som om man hela tiden måste försvara sig. Och som att man blir ifrågasatt så fort man kommer med sådana "hut lösa" krav som att man skall ha fått åtminstone ett prov eller läxförhör godkänt för att få ett godkänt vitsord eller att man skall vara duktig i ämnet för att få en tia. Och så fort man inte är nöjd med något, till exempel sitt vitsord i läxförhöret kan man inte hade läst på, kan man ju alltid mamma skicka ett argt mail till skolan och till exempel förklara att Kalle ju var så trött efter sin hockeyträning att han inte orka läsa. Klart skolan måste ha överseende med sånt? 

Ja, så här har jag känt på sista tiden. Så när YLE fems nyheter igår i samma inslag konstaterade att finlandssvenska elever har sämre prestationer i naturvetenskapliga ämnen än finska och att endast 47% av finlandssvenska elever läser sina fysik- och kemiläxor alltid eller ofta, jämfört med 71% på finskt håll, och sedan drar slutsatsen att för att förbättra resultaten på finlandssvenskt håll så ska lärarna skickas på fortbildning. Då kom all ilska och frustration upp till ytan igen och för att lite släppa på trycket la jag upp följande inlägg på facebook:

 "Kollar på yle:s nyheter från igår och hör att en ny undersökning visar att svenskspråkiga elever presterar sämre än finskspråkiga. Den här gången i naturvetenskaper. Samma undersökning visar att 71% av finskspråkiga elever gör sin fysik- och kemiläxor alltid eller ofta medan bara 47% av de svenskspråkiga gör det. Sen pratar de om att satsa på fortbildning av lärarna för att komma åt problemet. Inget fel på att fortbilda lärarna, men jag tror en större orsak ligger i skillnaden i läxläsning. Vilket jag tycker vittnar om ett attitydproblem som är en mycket större orsak. Jag tror man på finskt håll satsar med på skolan och läxläsning och det är mer uttalat att barnet måste prestera och göra något. På Finlandsvenskt håll är det skolans fel om barnet har dåliga resultat, inte det att den inte läst eller varit aktiv på timmarna. Varför är det sånt tabu att ta upp elevens ansvar för sin egen inlärning? Och att dåliga resultat kan bero på att finlandsvenska elever kanske inte pluggar lika mycket? Och att det är elever och föräldrars fel. Så fort det kommer artiklar i den riktningen (som artikeln i höstas om att finlandssvenska elever var latare) blir det rama skri. Nej, inte var det så, det var lärare som var för dåliga på att motivera dem. Nu finns det siffror som visar samma sak igen. Men igen får man inte föreslå att eleverna skulle börja läsa sina läxor bara för att det är bra för dem, även om de inte har lust. Varför får man inte lägga något ansvar hos dem?"

Så dels undrar jag alltså varför det är ett sånt tabu att lägga ansvar på ungdomarna? Tror man de tar skada? Vill man skydda dem från att känna sig ledsna eller misslyckade? Men om vi hela tiden skyddar dem från att känna sig ledsna och misslyckade, hur skall de klara av de känslorna när de kommer? De kommer att komma. Om vi aldrig lägger ansvar på dem, hur skall de klara av att ta ansvar? Om vi vuxna kommer med bortförklaringar för dem i tidningarna (som undersökningen om lata ungdomar som publicerades och artikeln i Hufvudstadsbladet som förklarade att felet inte var ungdomarnas utan lärarna som skulle vara mer inspirerade), hur skall barnen lära sig ta ansvar istället för att komma med bortförklaringar? Om ungdomarna aldrig tvingas prestera, hur skall det klara av ett samhälle som kräver prestationer och inte bara bra intentioner? Jag har tänkt på det också emellanåt då jag sett på idol och liknande program och ungdomarna förklarar att de förtjänar att vara med för att de VILL de så mycket. Men det är en sångtävling. Det viktiga är att kunna inte att vilja. Om verkligheten är sådan, varför får vi inte förbereda dem på det? Varför får vi inte i skolan kräva något av eleverna, medan det får kräva allt av skolan? Och är det egentligen det bästa för eleverna? Eller skulle man i längden lära sig mer och klara sig bättre om man tvingades ta ansvar? Men skolan kan inte själva tvinga eleverna att lära sig ansvar om det inte får stöd från föräldrar och samhället då de ställer krav och lägger ansvar hos eleverna. Om omvärlden hittar på ursäkter åt dig behöver du aldrig ta ansvaret. Så min åsikt är att man mer öppet borde erkänna, eller åtminstone diskutera, ungdomarnas egna ansvar i olika situationer, t.ex för sina egna betyg. Vad är din åsikt? 

(För kortversion läs nästförsta och sista stycket).

För några veckor sedan läste jag i Epos (historiebok för gymnasiet skriven av Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander och utgiven av Almqvist & Wiksell 2001) om hur grupper av kvinnor i USA under 1800-talet kämpade för att avskaffa slaveriet. Bland annat publicerades den första amerikanska boken mot slaveriet av en kvinna, Lydia Maria Child, 1833. I kampen mot slaveriet började kvinnorna enligt Epos också inse att "de själva saknade saknade politiska rättigheter" och de började också kämpa för kvinnlig rösträtt. År 1867 avskaffades slaveriet i USA och samtidigt fick svarta män rösträtt. Men först 1920 fick kvinnorna rösträtt i USA. Amerikanska kvinnor var alltså med och kämpade för, och fick igenom, rösträtt för svara män långt innan de själva fick rösträtt. Varför lyckades de bättre i kampen för en annan grupps rättigheter än i kampen för de egna? Jag började fundera: Kan det vara så att de lyckades bättre just för att de slogs för en annan grupps rättigheter och inte för sina egna?

Kan en grupp själva förbättra sina villkor eller krävs det stöd också från andra? Är det helt enkelt så att det inte räcker att en grupp själva kämpar för sina rättigheter, utan att det krävs också stöd utifrån för att legitimera frågan? Inte ens fast gruppen är stor verkar det vara enkelt att få igenom förändringar utan stöd utifrån. Till exempel kvinnor och kvinnlig rösträtt. Ett annat exempel är arbetarnas rättigheter. De mest kända förkämparna för dem torde vara Karl Marx och Friedrich Engels. Enligt Epos var Marx son till en advokat och Engels son till en fabriksägare. 

Förstås får en fråga extra mycket skjuts om någon inom den gruppen som har mest makt börjar intressera sig för frågan. (Se t.ex Marx & Engels). Och förstås krävs det i ett demokratiskt samhälle, om gruppen är liten, stöd också från andra grupper för att få majoritet i t.ex riksdagen. Men jag tror att stöd av en annan "svag" eller liten grupp också kan hjälpa frågan genom att höja dess legitimitet, då man visar att det inte bara är den berörda gruppen som tycker det är fel eller att någon måste göras. Att de inte bara är frågan om att den enskilda gruppen vill höja sin ställning utan att det kanske på riktigt finns någon orättvisa eller liknande där. Till exempel att också vita kvinnor i nordstaterna började intressera sig för och slåss för att slaveriet skulle avskaffas.

Frågan är alltså: kan en grupp få igenom förbättringar eller ens få sin fråga tagen på allvar om den inte får stöd av någon annan grupp? Eller krävs det att frågan legitimeras genom att någon annan börjar uppmärksamma den? Är det lättare att slåss för någon annans sak än sin egen?

(För kort version läs första och NÄST sista stycket).

Jag börja fundera: ibland när vi tror att människor ser ner på oss, kan det vara så att vi istället projicerar våra egna mindervärdeskomplex på dem? Att vi lägger åsikter på dem som de inte har, utan som egentligen finns hos oss själva?

Förra våren var jag i Vasa för studier i pedagogik med inriktning ämneslärare. Innan jag for dit fick jag höra av en kompis som studerat till klasslärare där något i stil med: Vi tycker inte om ämneslärarstuderande för dom kommer hit och tycker att de är bättre än alla andra och går omkring som om de ägde stället. Men när jag själv var där uppfattade jag inte alls att det bland ämneslärarna skulle finnas någon chargong att de skulle tycka de var bättre än klasslärarna (eller för den sakens skull någon annan lärargrupp på PF). Kanske någon enstaka individ tyckte de var bättre än andra, men de var sådana som alltid tycker de är bättre än alla andra, också oss andra ämneslärare. Så jag började fundera: om vi inte tycker vi är bättre än dem, varför uppfattar de det på det sättet? Är det något vi gör? Jag leta efter orsaker men tyckte inte jag hitta något. Jag tyckte vi betedde oss helt normalt och att eventuella spänningar snarare fanns mellan olika ämnesgrupper än mellan ämneslärare och klasslärare. Så jag börja fundera om detta snarare var frågan om ett revirtänkande (går runt som man ägde stället) och kanske någon sorts aggressioner eller mindervärdeskomplex mot oss. Kanske historiska skillnader mellan småskollärare och gymnasielärare och löneskillnader mellan grupperna har gjort att det finns ett obefogat mindervärdeskomplex inom gruppen?

En annan grupp jag har hört att går omkring och tycker att är bättre än andra är matematiker. Jag har oftast hört det av folk som enligt sig själva inte är bra på matte. Matematik kopplas ju ofta ihop med intelligens. Kan det vara så att en del av förklaringen är att de själva har mindervärdeskomplex för att de inte är bra på matte, för att de är rädda att de betyder att de är dumma (vilket det förstås inte gör).

Själv tycker jag att humanister går omkring och tycker de är coolare och lite bättre/mer medmänskliga människor än alla andra. Att de går och ser ner på oss naturvetare för att vi är så nördiga/töntiga. Dessutom kan vi ju inte ha några humana värderingar för vi är kalla beräknande människor som bara ser på siffror. Osociala är vi också. Sitter bara i ett rum och räknar/labbar. (För att inte tala om hur mycket bättre än ekonomerna de tycker de är). Men jag börjar misstänka att de här åsikterna mer är mina egna än humanisternas (åtminstone hoppas jag de inte innerst inne tycker så här). De humanister jag känner passar inte in på det, när jag börjar tänka efter (utom kanske en). Kanske det istället är så att det är mina egna mindervärdeskomplex som får mig att tänka så här? På tv matas man hela tiden med bilden av att naturvetare är nördar och uppväxt i en familj med bara humanister har jag alltid uppfattat dem som hjältarna. De humanistiska värderingarna de som står högt och de som slåss för dem som hjältar. De som de intressanta ämnena. De utbildningsprogram som lockar mest just nu är konst/musik/design och typ internationella relationer. Det är de alla coola människor studerar. Men om det är det alla coola människor studerar vad är jag då? Kanske det är här mitt mindervärdeskomplex kommer in. Och som med alla obehagliga känslor är det väl skönare att föra över dem på någon annan? Istället för att hantera känslor som mindervärdeskomplex som antyder att problemet ligger hos mig är det väl trevligare och behändigare att överföra dom på någon annan. Det är inte jag som tycker jag är sämre, det är du som tycker du är bättre. Jag kan överföra mitt tvivel på mig själv till ilska mot dig. Ilska är en så mycket trevligare känsla. Den ger energi. Dessutom blev problemet ditt och jag slipper handskas med det. Det är ju du som borde ta tag i det.

Min poäng eller fråga den här veckan är alltså: Kan det var så att ibland när vi tycker en annan människa/ en annan grupp är bättre än oss är det egentligen våra egna åsikter och komplex som vi omedvetet projicerar på den människan/gruppen? Orsaken att vi gör detta är att slippa handskas med jobbiga känslor som tvivel på oss själva.  

(Det här blev långt. För det som bara vill ha huvudpoängen läs första och sista stycket).

Jag håller på att läsa min historiabok från gymnasiet: EPOS (skriven av Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin & Ann-Sofie Ohlander och utgiven av Almqvist & Wiksell 2001). Bättre sent än aldrig. Jag är just nu inne på industrialismen med liberalismen, socialismen och nationalimens framväxt. Före det var det bl.a franska revolutionen. När jag satt och läste om det började en tanke formas hos mig: det verkar som att det är den grupp som senast fått makt som är räddast för att andra också skall få makt. Som mest jobbar MOT att andra grupper också skall få makt.

I och med liberalismens genombrott och en del uppror i början av 1800-talet (väldigt förenklat) fick männen i medelklassen i Europa mer politiskt inflytande. Men även om de var de främsta företrädarna för liberalismen och liberalismen propagerade för jämlikhet mellan individer verkar det inte som att de fortsatte jobba för de idealen när de själva fått en bit av kakan. I Epos beskrivs t.ex hur fabriksägare och andra ur medelklassen ofta framställde fackföreningsledare och andra personer med makt inom arbetarklassen som lata suputer även om fackföreningsledarna i själva verket ofta var de mest välutbildade, arbetsamma inom sin grupp och ofta var aktiva inom nykterhetsrörelsen. I ett annat avsnitt beskrivs medelklassens ideal och kvinnornas roll. Enligt avsnittet var idealet att kvinnor inte skulle synas i oftentligheten, utan hållas i hemmet. Kvinnor under den här tiden inte heller myndiga och fick inte disponera sin egen eller parets gemensamma egendom. De fick inte skilja sig och t.ex under fransk lag fick de inte ens vittna i rättegångar. Det var ännu mindre rättigheter än de som kvinnor hade under medeltiden (enligt samma bok). 

Men det var inte bara männen i den liberala medelklassen som inte verkar velat dela med sig av den makt de hade. Också inom socialismen verkar de som hade lite makt vara motvilliga att släppa in de som hade ännu mindre. I kapitlet "Efter 1848" i Epos beskrivs socialismen framväxt och Marx & Engels idéer. Där beskrivs hur kvinnorna i fabrikerna också jobbade för bättre förhållande de jobbade för att både män och kvinnor skulle ha bättre förhållanden i fabrikerna och att männen skulle hjälpa till hemma med barnen. Medan de manliga fackföreningarna och Marx & Engels ansåg att bara männens förhållande skulle förbättras och att kvinnorna inte alls skulle jobba utan hållas i hemmen.

I många fall idag brukar man prata om att manliga chefer utser en tronarvinge som han hjälper att lyckas och som sedan har alla förutsättnigar att ta över posten när han själv slutar. Medan kvinnliga chefer hugger ner alla starka i sin omgivning. Speciellt starka kvinnor i deras närhet.

Är det helt enkelt så att allt det här egentligen handlar om samma sak? Maktkonkurens. Den som senast har fått en bit av kakan och just måstat kämpa för att få makt är rädd att dela med sig av den för att den är rädd att förlora sin makt? Medelklassens män som just fått lite makt från adeln och kungen var rädd för att också ge makt åt kvinnor och arbetare. Arbetarmännen var rädda att också ge makt åt kvinnorna. Kvinnliga chefer är rädda att ge makt åt andra kvinnor för att de är rädda att bli av med den position de kämpat för. Finns det en poäng i rädslan? Eller är det inte en fråga om rädsla utan om egoism? Jag har fått det jag vill ha och nu är jag inte längre intresserad av att kämpa för saken? Jag tror det är rädsla. Vad tror ni?