Det var, om jag minns rätt, Ewerts förslag att jag skulle börja blogga om sådant som jag skrev upp i min anteckningsbok. Och visst har jag skrivit om det på bloggen, men minst lika mycket har jag skrivit om sådant som snurrat i mitt huvud men som inte alltid nått anteckningsboken. Men sen finns det också sådant som nått anteckningsboken men som jag inte skrivit om på bloggen. En sån kategori är matidéer jag haft. Idag tänkte jag dela med mig av de idéer som nått boken och som jag hunnit pröva. 

Ljummen rödbetssallad (blev supergod!)

• Mörka salladsblad, typ ekbladssallad
• Smörstekta krutonger på mörkt bröd typ svartbröd eller malaxlimpa
• Ugnsbakade rödbetor skurna i bitar
• Auraost eller annan blåmöggelost
• Rostade pinjenötter
• Dressing gjord på honung och äppelvinsvinäger

Slotte-vänlig smörgåstårta aka smörgåstårta utan fisk och skaldjur

(blev rätt god, men inte lika god som den med fisk och räkor)

• Fyllning på undre våningen: Skinkröra gjord på rökt skinka, syrligt äppel, senap och crème fraische.
• Fyllning på övre våningen: Oströra gjord på hårdost, philadelphiaost, crème fraische och vindruvor.
• Ovanpå: Blandning av philadelphiaost och crème fraische.
• Garnering: Skinka, vindruvor, gurka, koktailtomater och äppel.

Så här blev den att se ut (tycker den ser lite 70-tal ut):

Smörgåstårta med kallrökt lax och räkor

• Undre lagret: Kallröktlax, crème fraiche, philadelphiaost och gurka.
• Övre lagret: Räkor, majonäs, naturell youghurt, dill, ciron, kokta ägg.
• Ovanpå: Crème fraiche och philadelphiaost
• Garnering: Gurka, kokt ägg, räkor, kallrökt lax och citron.

I morse såg jag en givande intervju med den nyvalda svenska ärkebiskopen Antje Jackelén i Godmorron Sverige. (Sätter länken till den här under ifall nån är intresserad). En sak som hon nämnde i intervjun var problemet med att folk mer och mer ser sig som konsumenter (och blir behandlade som konsumenter) i allt fler situationer. Hon nämnde som exempel att det finns kommuner i Sverige som på sina hemsidor pratar om "konsumenterna" när de refererar till kommuninvånarna och hur hon upplever att allt fler av kyrkans medlemmar ser sig som konsumenter av kyrkans tjänster istället för just medlemmar i en gemenskap. Problemet med detta menar hon, och jag håller med, är att folk förväntar sig att bli servade istället för att aktivt delta. 

Men jag måste säga att jag inte tycker det är folks fel, utan att det är oundvikligt att vi till sist börjar se oss som konsumenter när vi ständigt blir itutade det. T.ex genom kommunsidan i exemplet ovan. Jag skulle gissa att detta hör ihop med den globala trenden av privatisering och "bolagisering", speciellt inom offentligförvaltning. (Något som diskuterades mycket i boken "Demokrati & byråkrati", av bl.a Rune Premfors, som var en av böckerna i kursen Finlands offentliga förvaltning som jag gick förra året).  Det vill säga att man dels sätter över offentlig verksamhet på privata bolag men att man också inom den offentliga förvaltning som finns kvar försöker tillämpa idéer/principer från näringslivet samt börjar använda sig av deras terminologi. Man pratar om kunder, producenter och resultatstyrning. Jag tror att man genom att använda företagens retorik och ord får folk att associera till just företag och förvänta sig samma sak av dem som använder de orden som av företag. Detta blir problematisk inom sådana områden där det är essentiellt att folk engagerar sig eller är aktiva för att det ska fungera. T.ex inom demokratin eller skolan. 

Skolan tog jag som exempel för att jag hörde någon (vet inte om det var på tv eller radio och tyvärr minns jag inte vem) diskutera att det är ett problem att eleverna allt mer ser sig som konsumenter av utbildning/kunskap och lärarna som producenterna som ska leverera. Jag minns kommentaren så bra för att det var en aha-upplevelse för mig. Det förklarade plötsligt många av mina elevers inställning. Och inte bara elevers inställning. Också många föräldrars. De förväntar sig att skolan ska fungera lite som en biosalong. De dyker upp och sätter sig där tittar och går hem. Men istället för att få se en film förväntar de sig att ha fått kunskap. Läraren förväntas producera kunskap och om de inte fått kunskap så är det för att läraren inte har gjort en tillräckligt bra produkt. De förväntar sig inte att de ska behöva göra något (i alla fall inte något tråkigt eller jobbigt), att de själva har en del i sitt lärande. Och varför skulle de? De ser ju världen/varje situation som uppdelad i konsumenter och producenter och just nu ser de sig som konsumenter. Om man har den världsbilden är det såklart svårt att greppa att man själv måste arbeta hårt för att lära dig något, att det inte spelar någon roll hur bra läraren är om man inte själv är aktiv. Att man själv måste producera när man är konsument. För att ta det i såna termer. Eller som ärkebiskopen sa om kyrkan: de väntar sig att vi ska provocera dem till att få religiösa upplevelser, inte att de själva ska vara en del i att skapa de. (Kommer tyvärr inte ihåg de exakta orden, men ungefär så). 

Jag tror att den här "ekonomiseringen" av samhället (som någon, minns igen tyvärr inte vem men tror det var i "Fråga kultur eliten", kallade det) är något negativt. Jag tror att det gör oss (inklusive mig) passiva då vi i de flesta situationer ser oss som konsumenter och får oss att tycka att det är nån annan som borde göra något åt det. Sen kan vi eventuellt tänka oss konsumera det när någon annan fixat det. Eller typ stöda det med likes på facebook. Bara i de situationer vi uppfattar oss som producenter tycker vi att vi faktiskt måste göra något, typ på vårt jobb. Det slutar med att vi inte känner oss ansvariga och delaktiga i det som vi inte uppfattar oss som producenter av. T.ex just tänkte jag att "jag hoppas nån gör uppror mot det här snart", typ nå ungdomar som är aktiva med såna här frågor. 

Och jag tror inte att ekonomiseringen slutar vid offentlig förvaltning och politik. Jag tycker man kan se det i många sammanhang t.ex välgörenhets organisationer och föreningar. Och tydligen också inom kyrkan. Och jag tror den har sipprat djup ned i vårt undermedvetna. Jag hoppas bara att det inte är för sent att vända på trenden, utan jag hoppas att pendeln svänger tillbaka (som den brukar göra med idéer). Men då krävs det antagligen att många aktivt åtminstone tar ställning mot det, gärna också gör något åt det, också jag.  

http://www.svtplay.se/klipp/1552881/dagens-gast-nyvalda-arkebiskopen-antje-jackelen (tyvärr inte hela, såg att de hade klippt bort det som kom efter nyheterna)

Jag skrev i mitt förra inlägg att det är två ämnen, eller vad man ska kalla det, som jag länge gått och funderat på att jag skulle vilja skriva ett blogginlägg om, men inte kommit mig för. Idag tänkte jag försöka ta mig an det ena. (Även om det säkert skulle blivit mer detaljerat och passionerat om jag skrivit det i januari-februari då jag fundera som mest på det här. Men å andra sidan kanske det blir kortare och mer sakligt nu, vilket nog är en bra sak.) (Fast det blev långt ändå ser jag såhär i efterhand. För endast huvudpoäng läs 3e, 4e och sista stycket). 

I början på förra terminen så gick jag en kurs med namnet "Introduktion till ekologisk ekonomi". Jag hade hoppats på att få lära mig teorier om hur man kan komma åt/hjälpa upp miljöproblemen vi alla vet att existerar (som t.ex utsläpp, växthuseffekt och överfiskning). Förslag på hur man eventuellt kan minska koldioxid utsläpp etc med t.ex utsläppsrätter. (Hur är det tänkt att de ska fungera? Vad har man för erfarenheter, hur bra fungerar det? o.s.v.) Men istället var det en presentation av alla problem vi står inför (de jag just nämnde ovan) och en sågning av miljöekonomin, som tydligen är den som tar upp sånt som handel av utsläppsrätter. Det gjorde mig väldigt besviken, frustrerad och uppgiven. Jag är trött på att bara få samma problem presenterade för mig utan att få några förslag på vad jag ska göra. Hur vi ska lösa det. Det får mig bara att vilja skita i alltsammans, sätta på mig skygglapparna, gå in i min bubbla och typ kolla på "På spåret". 

Så det jag började fundera på är att jag tycker det här är ett problem för hela miljörörelsen, inte bara för min kurs. När det kommer till miljöfrågor är det budskap som förmedlas till oss via media etc oftast: Det är kört. Vi kommer snart inte ha nån fisk i havet. Regnskogarna kommer att huggas ner. Jorden kommer överbefolkas. Allt kommer gå åt pipsvängen p.g.a klimatförändringen. Översvämningar. Döda isbjörnar. You name it. Allt är skit, allt är kört. (Känn ångesten komma).

Missförstå mig rätt: jag menar inte att vi inte ska ta miljöproblemen på allvar, men att få folk att känna att det redan är kört gör dem knappast handlingskraftiga. Deprimerade, ångestfyllda människor är ju inte direkt kända för det. Jag tror inte skrämselpropaganda is the way to go. Jag tror att det bara gör att folk börjar känna det som "varför ska jag försöka det är ju ändå redan kört". "Vad kan lilla jag göra?". Det känns övermäktigt. 

Jag tror istället att ett mycket effektivare sätt att få folk att handla är att få dem att känna det som att de är med i en positiv rörelse. Ge dem något väldigt konkret de kan göra för att hjälpa situationen. Försöka ge dem en känsla av att "jag är med och hjälper" och framför allt "vi kan fixa det här". Konkreta saker som att t.ex köpa svanmärkt, panta flaskor, undvika rödlistade fiskarter som marulk. Så jag tycker att man istället för skrämselkampanjer borde satsa på informationskampanjer om vad man kan göra: vilka fiskarter finns på gröna listan och gärna recept på dem, konkreta saker vad man kan göra för att minska sitt koldoxidutsläpp, vilka politiker som arbetar för att få igenom nationella och internationella avtal för klimatet (så man vet vem man kan rösta på om man vill främja det) etc. Detta i kombination med att försöka få ut budskapet att "om vi alla hjälps åt kan vi rädda jorden, det är inte helt kört ännu". För om man upplever det som att det redan är kört är man antagligen mindre villig att göra sådant som känns som uppoffringar. (Varför ska jag avstå min goda rökta flundra, fisken blir ju ändå utfiskad. Typ.)

Jag tror också det är viktigt att när man går ut med information om hur folk ska bete sig för att vara miljövänliga fokuserar på jakande budskap. Jag såg en gång på tv en intervju med någon expert som var kunnig om hur människor uppfatta/tog till sig saker som sas åt en (temat var egentligen barnuppfostran), han menade att människor (speciellt barn) är väldigt dåliga på att uppfatta nekande meningar som t.ex "spring inte i trappan". Och att jakande formuleringar som "gå försiktigt i trappan" går bättre hem och får bättre genomslag. Med det här i tanken är det antagligen bättre att satsa på kampanjer för att "Cykla mer", "Åk mer kollektivt" eller "Ät mer grönt" än "Kör inte bil" och "Ät inte kött". Dessutom tror jag att den föregående typen av kampanjer har två fördelar jämfört med den senare typen. Ett: den ger folk ett alternativ, vad ska de göra istället för att ta bilen. Den tar bara inte bort något man har. Två: det finns inte på samma sätt ett skuldbeläggande. När man berättar för någon att de inte ska göra det den gör säger man ju att den gör fel. Man säger att den är en skurk som bidrar till miljöförstörelsen. Om man får någon att känna sig som en dålig människa, får den att känna skuld, kanske får den att känna sig attackerad, då finns det också en stor risk att den går i försvarsställning. Och om man går i försvarsställning, då vet jag från egen erfarenhet att man inte är öppen att ändra sig och ta emot råd från den man känner sig attackerad av. Då försöker man istället komma med ursäkter för sitt beteende som typ "Det här med överfiskningen är nog överdrivet, vi har hur mycket abborre som helst vid vår stuga. Det där är bara nåt som miljöministeriet har hittat på".   

Dessutom kan det skada ens sak om folk börjar förknippa det man håller på med med t.ex skuld eller ångest. En som har skrivit om att det inte är bra att få sitt budskap associerat med negativa känslor är Göran Hägg. I sin bok "Retorik idag" (Wahlström & Widstrand 2002) skriver Hägg att skrämselpropaganda oftast inte är lyckad då det ofta får den som tar emot budskapet att associera företaget/frågan med negativa känslor och att det är mycket mer lyckat och effektivt att få personen att associera det man vill ha fram med något positivt. Jag har själv fått ett praktiskt exempel på det då jag och Jocke vid två olika tillfällen blivit stoppade av två olika Greenpace aktivister. Den ena var en svensk aktivist som stoppa oss i Mariehamn och visade äckliga bilder på olika miljöförstörda platser och väldigt argsint berätta om allt som var fel i världen (jag antar att det skulle skrämma en till insikt så man donera pengar). Den andra var en finsk aktivist som vi träffade i Åbo och han visade oss fina bilder på olika saker det åstadkommit och berätta om vad de gjorde för att förbättra världen. Gissa vem som fick mig att tänka att Greenpace nog gör rätt bra saker också?

Innan jag avslutar vill jag ännu bara säga att det inte bara var jag som funderade mycket på det här i början av året. I samband med att jag gick och funderade på det här kom en artikel i Dagens Nyheter som tog upp lite samma ämne. Klimatforskaren Lennart Bengtsson kritiserar där just den panik som alla nattsvarta rubriker om klimatet skapar och konstaterar just att det inte leder till handlingskraft. Han menar också att det kan skada klimatforskningen. Det är en intressant artikel så jag länkar den här under. 

Så slutligen för att summera allt: Miljöpropagandaministrar, sluta ge oss ångest. Det hjälper varken människorna som läser det eller saken. (Till och med jag som i sak håller med er orkar snart inte mer). Skrämselpropaganda skapar passivitet. Ge oss istället konkreta (jakande) tips på hur vi räddar alltihopa. Med lite inspiration och uppmuntran på toppen. Tack! 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vi-skapar-en-valdig-angslan-utan-att-det-ar-befogat/

Oj, det blev ett långt uppehåll. Man kommer sig inte för att skriva nåt blogginlägg och mitt i allt har det gått 9 månader. (Och inte har uppehållet nåt med en bebis att göra heller trots längden). Jag har haft två olika saker jag funderat att skriva på en längre tid, men det här inlägget kommer inte att handla av nån av dem utan istället en sak jag börja fundera på i morse medan jag åt frukost och promenerade iväg till min föreläsning. 

Hela funderingen börja med en sån där associations tanke kedja som man kan ha ibland som börjar på ett ställe och slutar på ett helt annat. I det här fallet börja det med Beyoncé och sluta med Luther. (Inte två typer jag direkt normalt skulle para ihop). Så hur gick det till och hur relaterar det här till rubriken? Medan jag åt frukost kom en musikvideo med Beyoncé. När jag sen gick till akademin så börja jag av nån anledning tänka på att Beyoncé och Jay-Z lär ha köpt en svindyr babystol (vi pratar tusentals dollar) täckt med Swarovski kristaller åt sin baby-dotter (och gav likadan stol i present åt Kim Kardashian när hon fick en baby). Första reaktionen jag har när jag hör nyheter som denna är att det känns så slösigt. Det känns för mig lite omoraliskt att sätta så mycket pengar på en barnstol för att den har kristaller på sig. Jag skulle fatta om man sätter en massa pengar på en barnstol för att man vill ha den säkraste. Men för att man vill ha den über-blingad med Swarovski kristaller? På något plan pokar det något i mitt undermedvetna och säger mig att jag bör bli indignerad. Vidare fick ordet säkerhet mig dessutom att tänka på ännu en sak: är det säkert att ha en barnstol full men Swarovski kristaller? Kristallerna måste ju fästas på stolen på något sätt. Antagligen med lim. Och i så fall: kan man vara säker på att den lilla inte lyckas peta bort någon kristall, stoppa den i munnen, få den i halsen och sen kvävas? Och när vi ännu är inne på praktiska saker: hur praktisk kan en stol full med kristaller vara? Jag har sett bebisar äta. Det blir klottigt. Mat rinner säkert ner mellan kristallerna (tänk fogarna mellan dom limmade kristallerna som säkert står upp lite i mitten och sen lutar ner mot kanterna och sen massor bredvid varandra) och det måste vara ett helsike att rengöra. 

Jag började analysera mina egna reaktioner och insåg att jag tror de är ganska typisk nordiska. Väldigt praktiska. Säkerhet, städning och kostnad. Väldigt tråkiga och glädjedödande kan man också tycka. Jag börja också fundera på indignationen över att sätta pengar på saker som är "onödiga", speciellt till sig själv. Och speciellt saker som uppfattas som extravaganta, lyxiga, överdådiga. Saker som babystolar fulla med kristaller. Jag funderade på var den här uppfattningen kommer från. (En uppfattning som jag tycker är allmän i åtminstone Finland och Sverige). Jag funderade på vilka ideal vi har och kom fram till att jag tror det är Luther som spökar igen. För även om vi inte alla längre aktivt går i kyrkan eller tror på gud så torde det vara ett faktum att många av idealen fortfarande lever kvar i vår allmänna moraluppfattning. Arbeta hårt och lev asketiskt typ. Var ödmjuk och anspråkslös. Det har vi fått lära oss att är dygder. En som arbetar hårt och sen går hem och äter gröt i sin lilla stuga och ger så mycket av sina pengar han kan till fattiga. Det är ännu lite vår sinnebild av en bra människa. Bonden Paavo. Och inget fel med det, det är fina ideal tycker jag, men det ger inget utrymme för babystolar med kristaller.  När man sen lägger till att man tidigare vitkalkat gamla kyrkor på insidan för att ta bort väggmålningar och såna extravaganta saker som katolska kyrkan stoppat dit (så man istället skulle koncentrera sig på gud och vad prästen sa). Tycker jag det blir rätt tydligt att minimalism är lite av en dygd. 

Så om vi tänker på nordisk inredningssmak, vad är vi kända för? Jo, minimalism. Vad anses vara god smak? Minimalism. Vad ryms inte inom denna nordiska minimalism? Listan kan bli rätt lång. Men saker som jag kom att tänka på som jag tycker representerar motsatsen är: Snirkliga breda guldramar, färggranna sidentyger med guldbrodyr, leopardmönstrat (alla exotiska djur över huvud taget och ännu mer äkta skinn av dessa), svulstiga mässings ljusstakar, röda sammetssoffor, tunga byråer i mahogny med guldfärgade handtag och babystolar täckta i kristaller. Bara för att nämna några saker. Gemensamt för alla sakerna ovan är också att de representerar lyx och rikedom. Dvs motsatsen till det asketiska och det anspråkslösa. Som istället representeras ganska bra av vitt på vitt, ljust och öppet (tomt skulle kanske vissa tycka) och barsmakat/minimalistiskt. Det som är rätt typisk för nordisk minimalism. Efter att den här tanke gången, aha-upplevelsen, vad man vill kalla det. Är jag ganska säker på att den nordiska minimalistiska inredningsstilen åtminstone delvis måste härstamma från våra lutherska ideal. Vad tror ni? Ligger det något i det eller borde jag bara ha sovit längre i morse? 

När jag leta efter något helt annat före jul så hitta jag två listor jag gjort över saker som jag borde och tänkt göra. Jag insåg att jag lyckats stryka över rätt mycket på min "att-göra-lista". Så kanske borde jag ge mig själv en break och i stället för att ha dåligt samvete över allt jag tycker jag borde göra och inte har gjort, tänka på allt jag faktiskt lyckats få gjort under året. Klappa mig själv lite på axeln och för en stund tänka på det jag HAR gjort istället för det jag inte har gjort. Så här är en lista över de saker som numera är överstrukna på min "att-göra-lista":

• Köpa nya glödlampor till lampan över spisen.
• Köpa nytt lysrör till "Niklas".
• Föra bort den trasiga golvlampan till en sopstation.
• Tvätta ugnen.
• Fixa en mörkläggningsgardin till sovrummet.
• Köpa en pall/låda till balkongen.
• Köpa en vantkorg till hatthyllan i hallen.
• Föra bort den trasiga vattenkokaren till en sopstation.
• Frosta av frysen.
• Tvätta golvet.
• Tvätta badrummet.
• Damsuga.
• Städa kylskåpet.
• Städa "skafferiet".
• Städa slaskskåpet.
• Städa lådan under spegeln.
• Baka fastlagsbullar.
• Ångkoka mat.
• Rita något.
• Göra ett smycke.
• Gå på date med Jocke.
• Se på Shreak med Jocke och Emil.
• Se Mission Impossible på bio.
• Stretcha.
• Träna.
• Åka till Åland och bli masserad.
• Baka bröd & scones.
• Bjuda Stefanie och Fredrik på middag.
• Städa micron.
• Torka av skåpdörrarna i köket.
• Torka av dörrarna.
• Skicka bild åt Marisa.
• Välja ut foton och göra ett fotoalbum.
• Ta ut foton på mig & Jocke och ge åt mamma och Jockes mamma. 
• Fråga Liselott om hon kommer och hälsar på med Martin.
• Tvätta golvet på balkongen.
• Tvätta fönster (lyckades med alla utom sovrummet som ännu är kvar)
• Tvätta av utemöblerna.
• Fålla upp byxor. 

Dessutom har jag under året:

• Bestämt mig för att byta karriär.
• Vikarierat.
• Börjat blogga.
• Sökt och blivit antagen till en ny utbildning (och skrivit inträdesprov för första gången).
• Varit med och ordnat 30-års kalas för Jockes släktningar.
• Rest till Belgien.
• Förlovat mig & börjat planera bröllop.
• Blivit gudmor till en liten flicka.
• Avlagt 40 studiepoäng på en termin. 

Så nåt har jag tydligen gjort fast badrummet behöver städas och skåpet vi spisen, och... Men så här vi slutet av året kan man väl få ge sig själv en break och istället koncentrera sig på vad man lyckats stryka över på listan under året som gått. Vad har du fått stryka över på din lista?

Jag tror de flesta överens om att fördomar är någonting dåligt. Jag är övertygad om att alla människor har fördomar. Om det sen är mot människor av olika ursprung, som lyssnar på en viss sorts musik, som hör till ett visst parti, som klär sig på ett visst sätt eller vad som helst annat. Jag tror också att ifall man vill bli mer fördoms fri så är inte rätt väg att intala sig själv att man är fördomsfri och gå och klappa sig själv på axel. Istället tror jag att bara genom att inse vilka fördomar man själv har, kan man försöka bli av med dem. Om man är medveten om sina egna fördomar är det lättare att försöka arbeta bort dem genom att komma på sig själv med att döma någon annan på förhand och sen försöka se förbi dem. För att medvetengöra (är det ett ord?) fördomar tänkte jag dra upp några av mina egna fördomar och också några jag själv råkat ut för.

Fördomar jag har:

- Alla åländska män tål mer sprit än folk i allmänhet.

- Alla män som bor på Åland, men utanför Mariehamn, gillar att jaga och fiska.

- Alla åländska skärgårdsbor är rätt tystlåtna, envisa, bestämda i sina åsikter och handlingskraftiga. Lite snack och mycket verkstad.

- Alla män från Karis pratar mycket smörja.

- Polska kvinnor är bitchiga. 

- Finskspråkiga kvinnor är mycket bestämda och man säger inte emot dem i första taget.

- Svenska män är trevliga och pratsamma. 

- Svenska unga kvinnor är modemedvetna, uppfixade och kollar lite nedvärderade på mig. (Dom är lite snorkiga).

- Stockholms-hm-bitreden är super snorkiga.

- Italienska myndigheter är korrumperade (den fördomen har jag fått efter att ha läst Gomorra och maffia-fakta-bok).

- Danskar röker och dricker mycket.

- Alla norrmän är jätte hurtiga och gillar att åka skidor och vandra i fjällen.

- Österbottningar är lika mycket knutpatrioter som ålänningar. De vill inte lämna Österbotten och man gör bäst i att inte säga nåt ont om Österbotten om man inte vill få åtminstone en mördande blick.

- "Alternativa" tycker att de är lite godare människor än alla andra och att de bryr sig mer om andra människor och världen än vad icke-alternativa gör.

- Hårdrockare är snälla "mammaspojkar" på insidan trots att de försöker göra allt för att dölja det.

Fördomar jag har råkat ut för:

- Matematiker kan inte ha social kompetens.

- Om man är kvinna och inte super ful kan man inte vara bra på matematik.

- ALLA ålänningar känner varandra (Va? Känner du inte min 67-åriga pappas kusin på Kökar? Är du alls från Åland?)

- Om man är vit, blond och blåögd är man rasist och tror att alla svarta spelar fotboll. (Ja, det var just därför jag fråga om du var intresserad av fotboll, inte för att du har Nigerias landslags fotbollströja på dig).  

- Jag är egentligen finskspråkig eftersom jag kommer från Finland och har lärt mig svenska i skolan. (Men riktigt bra har jag ju lyckats lära mig svenska). 

- Jag kan finska eftersom jag studerar i Åbo. (I wish!)

- Åbo Akademi är inte ett riktigt universitet och undervisningen går på finska. 

- Jag måste ha höger-åsikter eftersom jag studerar naturvetenskap och inte samhällsvetenskap eller humaniora. 

- Ämneslärare tycker de är bättre än klasslärare.

När jag just skrev ner vilka fördomar jag själv råkat ut för kom jag ihåg va störd eller trött jag kände mig då. Och insåg att det kanske är bra att komma ihåg den känslan. Då kanske det är lättare att komma ihåg varför man ska undvika sina egna och äta upp de där orden man just höll på att säga. Varför man ska försöka se bort om dem. Om man kommer ihåg den känslan kanske man anstränger sig lite mer. 

Vad har ni för fördomar eller vilka fördomar har ni råkat ut för?

När jag jobbade som mattelärare, framför allt när jag hade kort matte i gymnasiet, insåg jag att det fanns många saker som jag uppfattade som självklara som tydligen inte är det. Saker som jag tror gör det lättare att bli bra på matte. Jag tänkte dela med mig av de sakerna i det här inlägget. 

1. Inse att det viktigaste med matten i skolan inte är att lära sig räkna utan att öva upp abstrakt tänkande.

Inom pedagogiken pratar man ofta om kunskapsstrukturer. Man tänker sig att det i hjärnan finns system av information/fakta med grunddefinitioner, begrepp och kopplingar. Hur olika begrepp hänger ihop. (Jag brukar tänka mig dem som byggnadsställningar). Ofta pratar man om att man lär sig antingen genom att lägga till kunskap till strukturer man redan har (assimilation) eller genom att bygga om existerande strukturer (accommodation). Det senare anses jobbigare. Men dessa strukturer måst ju ha byggts upp från början någon gång. När vi var små. Men ibland tycker jag man också som vuxen hamnar att nästan bygga upp en helt ny struktur. Eller i alla fall en helt ny arm eller nåt. Vanligtvis då man ger sig in på nåt nytt ämnesområde.    

Visst lär man sig mycket matte som man har direkt nytta av i grundskolan och gymnasiet, t.ex procenträkning. Men det viktigaste med att lära sig matte är, enligt mig, att man samtidigt övar abstrakt tänkande och att bygga upp nya tankestrukturer. För hur många av oss hade innan gymnasiet en bild av vad en integral var? För att bygga upp nya tanke-strukturer är jobbigt för hjärnan. Men enligt min erfarenhet blir det som allt annat lättare ju mer man övar på det. Hjärnan börjar lära sig en strategi för att bygga upp nya strukturer. Också abstrakt tänkande blir lättare ju mer man gör det. Hjärnan blir van med tankeexperiment och att tänka på saker som inte finns som om de var konkreta objekt. Det är inte bara jag som tycker det här är viktigt. Också i läroplanen för den grundläggande utbildningen pratar man om att förena elevens tänkande med det abstrakta tänkande hos matematiken. Det (abstrakt tänkande och nya tankestrukturer) är ju saker man har nytta av oberoende av vad man kommer att göra i framtiden.  

Hur hjälper den här insikten än att bli bra på matte? Jag tror det kan hjälpa en att finna motivation. Jag upplevde det som att många elever la mycket energi på att vara frustrerade på att det inte tyckte det kändes nyttigt att jobba med uppgifterna då de inte såg hur de själva skulle ha nytta av att kunna räkna t.ex logaritmer i sitt kommande jobb som designer. Kanske insikten att det inte var att kunna logaritmen i sig utan det de lärde sig om abstrakt tänkande genom att jobba med logaritmerna som var den stora vinningen skulle kunna få bort en del av frustrationen och göra det möjligt att lägga mer energi på uppgiften istället för att vara arg. För att sno en liknelse: att inse att precis som man inte går på gym för att öva sig att böja på armen utan för att träna muskeln, så räknar man inte logaritmer för att kunna räkna logaritmer utan för att träna hjärnan. 

2. Det viktiga är inte svaret utan vägen till svaret.

Lite fortsättning på den förra fast för enskilda uppgifter. Eftersom man framför allt lär sig matte för att lära sig tankestrukturer och abstrakt tänkande är inte det numeriska svaret det viktigaste utan metoden, vägen, hur du kom till svaret. Det är där man övar tänkandet. Också om du vill lära dig räkna är ju metoden det viktigaste. Om du kan metoden kan du alltid komma till svaret. Om du kom till rätt svar den här gången, på nåt sätt du inte fatta eller att på måfå använda nå räknesätt kan det ha varit tur. Dessutom uppgiften var ju bara några värden läraren hittat på för att du skulle öva metoden, så det är ju inte så intressant vad svaret är. Läraren vet det redan. 

3. Kolla alltid dina fel. Ge inte upp innan du försår var det gick fel. 

Svar är bra till en sak: de ger dig en hint om du räknat rätt eller fel. Ifall du räknat fel, känn dig inte dum och hoppa absolut inte vidare till nästa uppgift. Man lär sig mest av sina fel. Börja felsök i din uppgift (även om det är det tråkigaste som finns). Gå igenom din uppgift (flera gånger om så krävs) tills du hittar stället där du räknat fel. Om du inte hittar det själv be om hjälp av någon annan (lärare eller kompis). På det sättet upptäcker du eventuella tankefel du gör. Kanske var det bara ett slarvfel. Kanske har du missförstått något, i så fall kanske missförståndet kommer upp till ytan och kan rätas ut.

4. Räkna om uppgiften tills du får den rätt.

När du hittat ditt fel, räkna om uppgiften från det stället där felet var tills du får den rätt. På det sättet försäkrar du dig om att det felet var det enda i dina uträkningar och att du fattat allt annat.  

5. Låt inte matte få dig att känna dig dum.

Många av mina kortmatte-elever gav upp direkt när de läst uppgiften och inte med det samma exakt visste hur de skulle räkna det. Och värre: de dum-förklara genast sig själva. Det här tror jag kanske är en av de största skillnaderna mellan de som blir bra på matte och de som inte blir det. För om man håller på mycket med matte kommer man förr eller senare till ett skede när man inte fattar något. Jag skulle nästan vilja säga att det är då man börjar lära sig på riktigt. Åtminstone då man på riktigt börjar öva upp sitt tänkande. Det är lite det man vill åt som mattelärare, processen från att inte fatta till att förstå hur man ska göra. Sen när man väl har förstått det är det tämligen ointressant att fortsätta hålla på med det, då kan man ta nästa grej. Det som jag alltså tror är ganska avgörande är om man i det skedet man märker att man inte fattar något känner sig dum och tänker "det här kommer jag aldrig att klara för det är svårt och jag är inte tillräckligt smart" eller om man bara tänker "va, det där fatta jag inte" och sen börjar jobba på att försöka förstå det. Att man tar det som "jag förstår det inte, ännu". Man måste helt enkelt ha tillräckligt självförtroende på området. Jag har insett att för att bli bra på matte krävs nog lite mental fokusering/träning i samma stil som sport-stjärnorna använder. Om man intalar sig att det inte går och är svårt blir det ännu svårare. Det finns t.o.m en vetenskaplig term som heter pseudo-dyskalyli som innebär att man har matematiksvårigheter i stil med dyslexi, men inte pga av medfödda svårigheter utan pga mentala blockeringar till följd av att man intalar sig själv att man inte kan. 

Hur man ska få bättre matematiskt självförtroende vet jag inte. Kanske man får köra nåt i stil med Stig Helmers "Jag kan flyga, jag är inte rädd", typ "Jag kan räkna, jag är inte dum" eller nåt. Eller kanske det hjälper att veta att också de studerar matte på universitetsnivå emellanåt (för det mesta) sitter och fattar ingenting. 

6. Använd dig av exempel, teori och vänner.

Som jag sa gav många av mina kortmatte-elever upp direkt då de inte med samma visste hur de skulle räkna. Så hur gör man om man inte vet hur man ska göra? Använd dig av boken och de anteckningar du har. Börja nysta. Hur ser uppgiften ut, vad ska man göra? Verkar t.ex det handla om att rita ett diagram? Ska man räkna procent? Verkar det vara procent mellan två olika år? Börja med att kolla anteckningarna. Har ni gjort nåt liknande exempel där? Säg t.ex att det var procent mellan två olika år. Har ni gjort något exempel med två olika år i anteckningarna? Om du hittar nåt försök se på det och se hur siffrorna flyttar. Försök göra samma sak med dina siffror. Om du inte hittar något i anteckningarna försök söka i boken. Om uppgifterna är i en bok börja med samma kapitel som uppgifterna hör till. Se annars på rubrikerna. Verkar nån ha att göra med liknande saker som uppgiften? Om det är nåt ord/term du inte förstår, leta upp den i anteckningarna/boken eller googla den. Om inget av de ovan funkar: ring en vän. Försök göra gräva i teorin tillsammans. 

7. Det finns inga genvägar, du måste sätta dig ner och räkna. Det tar tid. 

Orsaken att de flesta som är bra på matte är bra på matte är för att de har övat. De har gjort sina läxor, de har räknat på timmen. De har alltså övat upp sin förmåga att bygga upp nya strukturer och förstå matte. Därför har de lättare att förstå det nya nu. Plus att de har bakgrundskunskap. Visst har en del någon sorts naturlig, medfödd förmåga att förstå matte. Lättare för det än andra. Visst finns det de som har verkliga svårigheter och ytterligheter som dyskalkyli. Men de allra flesta ligger någonstans i mitten och för dem är det framför allt hur mycket man tränat som avgjort. Jag vill lite jämföra det med löpning. I princip alla kan springa och bli bättre på det genom att träna. Men inte alla kan vinna OS-maraton. Men de flesta kan kanske med träning springa ett halvmaraton. Men ska du vinna OS-maraton krävs både talang OCH träning. 

Och som sagt ibland tar det tid. En av mina gymnasieelever fråga ungefär hur mycket tid jag tyckte att man skulle lägga ner på läxan (3 uppgifter) och jag sa att tja, en halvtimme kan det nog ta. (Tio minuter per uppgift, det tycker jag inte alls är nåt speciellt länge, speciellt om man inte har lätt för matte). Han var helt chockad. En halvtimme? Vem skulle lägga ner så mycket tid på en matteläxa? De som är bra på matte skulle jag säga. Uppgifter på universitetsnivå kan ta flera timmar för en uppgift. I värsta fall flera dagar. Om du forskar kanske du funderar på samma problem i flera år. Matte tar tid.

8. Fråga om du inte förstår. 

Du är inte dum om du inte förstår: så fråga läraren eller en kompis om du inte föstår något. Läraren har jätte svårt att veta vilka förklaringar eleverna tycker är bra och vilka som är dåliga. Vad som blivit oklart och vad som du inte förstått. (Om man inte har typ 100 års erfarenhet). Så fråga! Och framför allt, som de brukade säga i hjärnkontoret: Frågar man ingenting så får man ingentling veta. 

Läroplanen: http://www02.oph.fi/svenska/ops/grundskola/LPgrundl.pdf

Oj, det har gått en hel månad redan! Har länge haft planer på vad jag ska skriva i nästa inlägg, men jag har aldrig riktigt haft tid att sätta mig ner och skriva och nu inser jag plötsligt att det inte blev ett enda litet stackars inlägg i oktober. (Eller, ja, det här han ju just och just). Vart försvann hela oktober? Det var ju inte sååå länge sen jag skrev ett inlägg? Eller? Orsaken att jag har haft bråttom den senaste tiden är att studierna pockat på uppmärksamhet. Av nån anledning går nästan alla kurser jag behöver gå i år på hösten. Med resultatet att jag går 40 studiepoäng nu i höst. 20 förra perioden och 20 den här. 

Det är faktiskt just studier jag tänkt att det här inlägget skulle handla om också. Nu när jag börjat studera på samhällsvetenskapliga fakultetsområdet har jag ohjälpligt börjat fundera över skillnaderna mellan att studera matematik/naturvetenskap och samhällsvetenskap/ekonomi. Den största skillnaden och det jag tycker har varit svårast är skillnaden i studieteknik. Framför allt skillnaden i mängden text och typen av text.

I de flesta mattekurser jag har gått är innehållet rätt koncentrerat när det kommer till sidantal. Kursmaterialet för en 5 sp kanske är ett 50 sidors kompendium. Men det förväntas att du ska kunna varenda tecken på de 50 sidorna. Det finns ingen allmän längre utveckling av ämnet du kan hoppa över och skippa detaljerna för helheten. Detaljerna är viktiga. Om det står i kompendiet behöver du kunna det, annars skulle det inte stå där. Fördelen, har jag insett nu, är att du slipper att själv försöka sålla ut det viktiga i materialet. I fysik har vi haft lite längre texter. I allmänhet en bok (ca 300 sidor) per kurs. Men där har man snarast använt boken som uppslagsverk när man löser uppgifter. När du kommer på någon obekant term eller något du inte förstod på föreläsningen tar man upp boken, läser några sidor som krävs för att du ska klara av att lösa problemet framför dig/förstå ett visst fenomen och sen lägger du tillbaka den. Nästan aldrig har jag läst en fysikbok från pärm till pärm. Föreläsningarna och räkneövningarna är det viktiga. Om du förstått fenomenen därifrån är det inte nödvändigt att läsa boken. Texten är av samma typ som mattetexter. Väldigt fakta-tät. Inte så mycket förklarande utläggningar och resonemang om varför man har valt att ta upp just det här.

I sammhällsvetenskapen å andra sidan finner jag att den stora utmaningen just är att sålla. Mitt i allt ställs jag inför en 10 sp kurs där jag förväntas läsa fyra böcker. Totalt ungefär 900 sidor. (Så 450 sidor för 5sp jämfört med 50 sidor, om man vill jämföra på det sättet). Ganska snabbt inser man att man inte kan ha samma studieteknik. Man kan inte djupläsa det och anteckna minsta lilla fakta på alla sidor. Då tar det hundra år. Istället måste man hitta en lagom nivå mellan skumlösning, sökläsning och djupläsning. Leta upp huvudpoänger och läsa det stycket noggrant. Hoppas att man hittar de huvudpoänger som föreläsaren tycker du ska hitta. Å andra sidan så behöver man (har jag insett nu) inte oroa sig över detaljer. Det står så mycket i de där böckerna som man inte behöver kunna. Jag klara till exempel tenten mycket bra utan att veta exakt hur många kommuner Finland har, vilket år förra kommunreformen var eller exakt vad som står i 4§ i kommunallagen. 

En annan sak som jag tycker är olika i studieteknik mellan ämnesområdena är att jag känner mig mer passiv när jag studerar samhällsvetenskap än då jag studerar naturvetenskap. I samhällsvetenskapen har det framför allt varit frågan om att läsa böcker eller höra på föreläsningar. Att ta in kunskap andra berättar för mig (om det sen är via text eller muntligt). Det känns som om jag inte aktivt själv måste processa faktat (med undantag för nationalekonomi räkneövningar och en uppsats i offentlig förvaltning, men det var bara tre/en på en hel kurs). Från matten och fysiken är jag van med att hela tiden, kontinuerligt under kursens gång själv vara tvungen att processa den nya informationen och begreppen genom räkneövningar. Jag måste varje vecka ta nya teorier, begrepp, definitioner o.s.v och behandla dem. Försöka förstå dem och lägga dem till min begreppsstruktur så att jag kan tillämpa dem på problemet jag har framför mig, ett nytt problem som jag inte sett förut och som inte finns löst i kursmaterialet. Man kanske kan säga att jag i högre grad krävs att jag måste tänka själv och göra själv.  

Jag säger inte att den ena är bättre än den andra eller att den ena är lättare än den andra. Jag säger bara att de har olika utmaningar. För att bli bra på naturvetenskap krävs bl.a känsla för detaljer (man måste förstå skillnaden mellan en och "en och endast en"). Det handlar ofta om att gå rätt noga in på ett rätt smalt område. Att läsa ett kortare material noga. I samhällsvetenskap verkar utmaningen snarare vara att ha ett stort material och försöka plocka ut det väsentliga ur det. Se helheter. 

Att börja läsa samhällsvetenskap har fått mig att inse/påmint mig om att en av orsakerna att jag valde att började studera matematik är att studietekniken passar mig så mycket bättre. Jag har aldrig riktigt lärt mig att skumläsa. Jag tycker det är svårt att plocka ut det väsentliga ur texter. Jag plockar ofta ut för mycket. Jag läser långsamt. Jag tycker det är mycket svårare att komma ihåg saker man ska lära sig utantill (typ finska ord) än saker man ska förstå (om man förstår dem behöver man ju typ inte komma ihåg dem, typ). Dessutom är det lättare för mig att hålla mig koncentrerad då jag själv tvingas vara aktiv. Då jag läser en lång text kommer jag oftare på mig själv med tänka på annat medan ögonen läser. Då jag räknar tvingas min hjärna att koncentrera sig på det jag håller på med. Så för mig personligen ligger svårigheten i de olika ämnena på olika saker. Matten och fysiken kan vara svår för att innehållet är helt nytt. Ofta vet man inte ens vad kursnamnet betyder när man går på första föreläsningen (okej, jag ska gå en kurs i semigrupper, jag vet inte vad en semigrupp är, men jag lär mig väl det på kursen). Det är ju dessutom för det mesta fråga om saker man inte kan se eller som inte alls finns annat än i tankevärlden. Följaktligen har man ju från början ingen intuitiv uppfattning/känsla för ämne eller kan direkt relatera det till saker i sin omgivning. Det krävs att man bygger upp nya strukturer i hjärnan. I samhällsvetenskapen å andra sidan ligger utmaningen för mig i studietekniken. Att navigera mellan alla mängder av fakta och sortera in dem i min hjärna tillsammans med den kunskap man har från tidigare (för om man inte levt i en bubbla har väl alla stött på begrepp som ekonomi och förvaltning tidigare och har någon sorts uppfattning). Att veta när man får tycka och när man ska hänvisa. Att inte drunkna i mängden av sidor. Det är det svåra för mig med samhällsvetenskap att sålla och sortera.