Identitet. Vem är jag? Jag tror inte att identitet är entydigt eller statiskt, utan att vår identitet förändras både med tiden och med situationen. Under hockey VM kan man känna sig väldigt finländsk, när man träffar ens föräldrars bekanta som ”dottern” eller då man träffar andra studerande kan man lätt bli identifierad med sitt huvudämne.

När man flyttar hemifrån och måste börja ta ansvar för sig själv formas ens identitet förstås mycket. Speciellt om man samtidigt flyttar till en annan ort. Att flytta till en annan ort där de flesta människor är helt nya kan vara väldigt befriande. Det kan ge en en chans att få välja sin identitet på nytt då man träffar nya människor som inte färdigt har starka åsikter om din identitet. Den nya omgivningen ger också en själv möjlighet att se sig själv och sin identitet i ett nytt ljus. Jag har till exempel aldrig riktigt identifierat mig som finlandssvensk innan jag kom till Åbo. Före det var jag väl som de flesta ålänningar. Jag insåg att jag rent tekniskt var finlandssvensk, men känslomässigt fanns inte kopplingen. För mig var en finlandssvensk någon som prata helsingforsiskt, slängde in mycket finska ord som ”kännykkä” och ”karkki”, trodde de var lite coolare för att de kom från staaan, men som på riktigt var såååå töntiga (för de hade magväska, taffelkeps och använde ord som ”limsa”). Vi ålänningar var ju så mycket coolare! Men när jag kom till Åbo träffade jag helt normala trevliga människor som var nästan precis som ”oss”. Lika coola eller töntiga. Hur man nu ser på saken. Dessutom fann jag en känsla av gemenskap. De här människorna hade något i sitt sätt, kanske något med hur de uttryckte sig, tänkte, närma sig människor som kändes bekant, ”hemmig”. Jag kände en samhörighet med den stora gruppen som jag inte känt på samma sätt förut. Jag insåg plötsligt hur finlandssvensk jag var.

Samtidigt som jag själv insåg hur finlandssvensk jag var och la till det som en del av min identitet, blev jag förstås identifierad som ”ålänningen” av många andra. Vilket å andra sidan inte var ett problem, då jag tror de flesta ålänningar utanför Åland ändå själva gärna identifierar sig som ålänningar. Och här kanske nyckel ordet är UTANFÖR Åland. När jag är på Åland kan jag prata om Ålänningar (med stort Å) och mena en mindre grupp, dit jag inte räknar mig själv. Dit jag räknar dem som har alla förfäder i ett par generationer födda på Åland, som kan prata bred åländsk dialekt, som bor utanför Mariehamn, som skjuter sjöfågel, som uppfyller alla kriterier på det som enligt mig är sinnebilden för en ålänning. Och som i värsta fall är för självständighet. Pur-ålänningen om man så vill. Jag räknar alltså mig själv som ålänning men inte som Ålänning. (Lite som jag räknar mig som feminist, men inte militant-feminist). Och jag är väldigt stolt över att vara ålänning.

Den här stoltheten är något som jag tycker är lite typiskt åländsk, och nåt jag nog identifierar mig med. Stoltheten över hembyggen (knutpatriotismen om man så vill), stoltheten över språket och på något sätt övertygelsen om sin egen rätt att existera. En stolthet i sig själv kanske. Att inte be om ursäkt över att man finns. Åtminstone så länge du är utanför Åland är det okej att ta plats. När de kommer till de här punkterna känner jag mig väldigt åländsk och inte alls finlandssvensk. Ur min synvinkel känns det som att finlandssvenskarna ibland är lite ”ursäkta att jag lever”. Jag har till exempel hört av en finlandssvensk att han tycker det är så pinsamt när ålänningarna kommer på konferenser till fastlandet för att de pratar svenska så högt. Att det väl är att ta lite väl mycket plats. Underförstått: man borde ha förstånd att stå tyst i en knut, med mössan i hand. Typ. Varför då undrar jag? Varför ska man snällt vara tyst, vänta på sin tur och bli överkörd? Varför ska man inte få prata svenska högt? Skäms man över att man är svenskspråkig? Varför skulle man göra det? Det här känns helt främmande för mig. Det är nåt jag inte alls identifierar mig med. Att inte skämmas för den man är. Det tycker jag är lite åländskt. Det tycker jag är något att vara stolt över. Det är också något jag identifierar mig med.

Var tyngdpunkten i min identitet ligger beror alltså på vad som händer just nu. Identitet blir därför något väldigt personligt eftersom jag är den enda som vet vad jag känner mig som just nu. Därför tror jag människor kan bli väldigt upprörda när de känner att andra människor försöker lägga epitet på dem som de inte själva identifierar sig med. Eller lägger epitet man inte identifierar sig med på en grupp man identifierar sig med. Det är till exempel fallet med mig och finlandssvenskar. Det är få saker som numera gör mig så upprörd som då folk antyder att alla finlandssvenskar är överklass med segelbåt och burberry. Speciellt när finlandssvenskar själva antyder det. (När finnar antyder det kan jag åtminstone tänka att det är fråga om okunskap). Det känns som om det sist och slutligen är en väldigt liten del som identifierar sig med den beskrivningen och att den bilden snarast sper på fördomar mot finlandssvenskar. (Morr, blir arg bara jag skriver lite, måste sluta innan det blir ett extra blogginlägg bara om ilskan över det).

Samtidigt som identiteten är något mycket personligt tror jag att den uppkommer i samspel med andra. Dels genom att vi påverkas av andras syn på oss (om andra människor ständigt beskriver en som t.ex snäll tror jag att man till sist börjar uppfatta sig själv som snäll). Dels tror jag andra människors beteende påverkar vår bild av en viss egenskap. De ålänningar vi träffar skapar vår bild av vad en ålänning är, de akademiker vi träffar av vad en akademiker är o.s.v Det är sen dessa olika bilder vi väljer att identifiera oss med. Om jag hade träffat en helt annan grupp akademiker kanske min bild av akademiker sett annorlunda ut och då kanske jag inte hade identifierat mig som akademiker. Genom samspel har vi också byggt upp en bild av vad som är bra och dåliga egenskaper. Och de flesta identifierar sig väl hellre med egenskaper de tycker är bra, än de tycker är dåliga. De flesta ålänningar är till exempel uppvuxna med att det är något fint att vara ålänning och fult att vara landkarabba. Därför tror jag de flesta uppvuxna på Åland gärna lägger till ålänning som en del av sin identitet, gärna också sjöbuse om man kan. Sjösjuka (som jag) kämpar kanske så länge som möjligt emot att identifiera sig som landkrabba.

Så vad försöker jag säga? Jag vet egentligen inte om jag har en tydlig poäng den här veckan, utan det är väl snarare frågan om lite funderingar kring det är med identitet och att identifiera sig med något. Kanske också lite funderingar kring att vara ålänning och vara finlandssvensk. Men om jag var tvungen att formulera en poäng skulle det kanske vara att jag tror att identitet inte är entydigt utan mångfasetterat och föränderligt. Frågan ”Vem är jag?” kanske borde följas av frågorna ”när?” och ”var?”.  

 

Stefanie

5 juni 2012 19:19

Jag började känna mig som Österbottning då jag var på abi-kurs i Åbo ett år innan jag började studera på ÅA. Lustigt nog blev jag på nåt vis mindre österbottning sen då jag flyttade till Åbo på riktigt och konfronterades med alla super-ÖN-människor som pratade dialekt och kom från små konstiga byar med byagemenskap... Jag kände inte att jag passade in bland Österbottningarna så då blev jag mera Finlandssvensk och naturvetare istället.

Marie Lindén

5 juni 2012 21:09

Ja, kanske det är det som gör att jag känner mig lite mindre åländsk på Åland. Att man är runt de där super-ålänningarna som kan knyta, knopar, skriver lovsånger till ålandspannkaka och viftar med flaggan i högsta hugg. Men när man inte är runt dem utan istället kanske runt folk som lite småretas med Åland blir man väldigt åländsk och bröstar upp sig. Kom inga och mucka med Åland. Typ. Men där kanske just det här med att samspelet påverkar ens identitet kommer in.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i s...

Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvi...

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar&rdquo...

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-s...

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka ...