Med risk för att falla platt, bli en fånig wanna-be eller spana på någon nån kanske redan spanat på: jag har en spaning. (För er som inte förstod referensen spaning, så refererar jag till programmet Spanarna på Sveriges radio). Jag tror att mode har ersatt musiken som centrum för populärkultur och identitetsbygge hos unga. Jag tror också modet så småningom kommer att ersättas av dans.  

När jag gick i högstadiet (plus minus något år) var det viktigaste vilken musik man lyssna på. Vilken musik du lyssna på bestämde vem du var. Det visade vilken grupp av människor du tillhörde. Var du hårdrockare, indie eller lyssnade du på main-stream pop? Om du gillade någon musik som ansågs töntig i den grupp du ville identifiera dig med gjorde du bäst i att inte berätta åt någon att du gillade det bandet och bara lyssna på dem i smyg. Om du till exempel ville smälta in med de musikintresserade och intellektuella gjorde du bäst i att inte lyssna på main-stream pop som Britney Spears. Om du inte gillade nåt band som ansågs coola var det bäst att lossas gilla dem. Vilka band som var coolast just då bestämde framför allt den coola musikintresserade killen i klassen i högstadiet. I gymnasiet de som höll på med musik. Först var det Jumper, senare Queen och Judas Priest. 

Musik hade också en större del av tv-programmen. De flesta tv- och radiokanaler hade sin egen topp-lista på typ de 10 hetaste låtarna där tittarna/lyssnarna fick ringa in och rösta. Till exempel Voxpop på SVT. Nu kan jag inte komma på en enda tv-kanal med 30-60 minuters program helt ägnade åt topplistor. Men kanske jag bara inte ser tillräckligt mycket på tv? Jag kan inte heller minnas att jag har hört x3m:s topplista på länge, som förut kom varje morgon. Finns den kvar? Inte ens MTV har mycket musikvideor längre, som Bowling for Soup sjunger i sin låt 1985 ("music still on MTV"). Det som det däremot finns otroligt mycket av är olika moderelaterade program: Top Model, Project Runway, The Rachel Zoe Project, Say Yes to the Dress och otaliga make-over-shower. Bara för att nämna några.

När jag jobba i högstadiet fick jag också känslan av att VILKEN musik man lyssna på inte var lika viktigt för att visa sin identitet som den var för oss. Nog var musik viktigt, nåt man gärna och snabbt satt på i sin telefon och lyssna på. Men jag såg inga bandnamn klottrade på häften eller dylikt, inga bilder på musiker och nästan inga hetsiga diskussioner. (Nån om Justin Bieber, men kanske typ två gånger). Däremot fick jag känslan av att åsikten om olika klädmärken var större än när jag gick i högstadiet. Så det är alltså första delen av min spaning: jag tror att musikens roll inom populärkulturen har minskat och att modets roll har ökat. Samtidigt har ungdomar mer börjat visa sin identitet via vad det sätter på sig istället för vad de lyssnar på.

Frågan är kanske vad det beror på? Handlar det om cykler som med så mycket annat eller är det så att då tillgängligheten på musik ökat har statusen minskat? Förr måste du betala 20 € för en cd-skiva om du ville ha artistens musik, men nu kan vem som helst ladda ner låtarna från nätet eller lyssna via youtube. Det har blivit billigt med musik (så länge du inte går och ser den live) medan inte alla har råd med de dyra märkes byxorna. Därför har kläder blivit mer exklusivt än musik och har därför högre status. Kanske är det en del av det. Men jag tror mer på cykler och jag tror det nästa som cykeln kommer hämta med sig är dans. Jag tycker man redan ett tag har sett tendenserna. Mer och mer dansprogram på tv: Let's Dance, Dance Your Ass Off, America's Best Dance Crew och So You Think You Can Dance. Bara för att nämna några. Och mer och mer dansmusik i main-stream-fåran. Jag upplever det som att den mesta musiken som mina elever lyssnade på var dans-/klubbmusik. Musik där (enligt gamla tant Marie) rytmen är viktigare än melodin. Det som ännu stöder min teori att dansmusik är på uppåt gående är att det finns fler och fler kända DJ:s.

Så andra delen av min spaning är alltså att dansen kommer bli fokus för populärkulturen. Den kommer bli populärare samtidigt som modet kommer minska lite i popularitet. I och med att dansen kommer få mer fokus kommer det också antagligen bli viktigare för unga att kunna dansa bra. För det är coolt att dansa bra. 

Så vad säger ni? Ligger det någonting i min spaning eller är jag helt ute och cyklar? Har musiken tappat i betydelse? Har mode ökat i popularitet? Borde jag anmäla mig till en danskurs om jag vill vara cool om nåt år?

Några enkla nöjen jag vill att mina barn ska få uppleva (om jag nån gång får barn): 

• Att en stjärnklar kväll ligga på rygg i snön och titta upp på stjärnorna.
  
• Att en sommardag med blå himmel och vita fluffiga måln få ligga på rygg i gräset och titta upp på molnen. Försöka se olika former i molnen ("det där ser ut som en fågel"). Se streck på himmlen från flygplan.
  
• Hoppa i vatten pölar med gummistövlar.
  
• Gå i vattenbrynet med gummistövlar på sommaren. Känna hur trycket från vattnet trycker ihop stövelskaften. Se hur långt ut man kan gå utan att det rinner över. Gå lite för långt ut så det rinner över.
  
• Leka pu-pinnar.
  
• Trampa på den första tunna isen på vattenpölar så den knastrar och går sönder.
  
• Trampa på röksvamp.
  
• Prassla i höstlöv.
  
• Göra en islykta genom att på vintern ställa ut en hink med vatten över natten.
  
• Odla redisor.
  
• Göra en snölykta av snöbollar.
  
• Göra snöänglar i årets första snö.
  
• Gå på utfärd och ha med varm o'boy i termos. 
  
• Sitta inne och dricka varm o'boy med grädde när det är ruskigt väder ute.
  
• Bygga en koja av stolar och filtar.
  
• Ligga i en koja eller under täcket med en ficklampa och läsa.
  
• Baka kanelbullar. 
  
• Leka tie-pinnar-på-ett-bräde tillsammans med många andra barn.
  
• Leka kurra-gömma. 
  
  

Har ni någonting ännu som ni tycker borde vara med på listan?

Den 31.8.2012 förlovade jag och min sambo oss. På helgen berättade vi för släkten och början på veckan efter ändrade jag min relationsstatus på facebook. Jag hade kanske förväntat mig en del grattis och likes, men jag hade inte förväntat mig hur många som skulle bli så glada. Det har gjort mig jätte rörd och glad. Att något vi har gjort för att vi älskar varandra och för att det gör oss lyckliga har kunnat göra andra glada. Det tycker jag är fantastiskt. Det gör mig alldeles varm inombords och jag tycker det visar människans bästa sida. Dessutom ger det ännu flera dimensioner i lyckan. Jag är inte bara glad för att jag har förlovat mig, jag är också glad över att andra är glada för min skull och att jag kan göra andra glada. Helt tydligt är det sant som man brukar säga att delad glädje är dubbel glädje. Tack alla!

Efter att ha varit på min första föreläsning i offentlig förvaltning och börjat läsa boken "Demokrati & byråkrati" (Rune Prefors, Peter Ehn, Eva Haldén & Göran Sundström, Studentlitteratur 2003) inser jag att jag har helt andra uppfattningar om tjänstemän och politiker än vad man tydligen borde ha.

Både på föreläsningen och i boken fick jag uppfattningen att det är så att mer inflytande/makt hos politikerna ses som något positivt medan beslut/makt hos tjänstemännen ses som något negativt. Rent teoretiskt ser jag varför. Politikerna är ju de som representerar folket och makt hos dem är makt hos folket. Om de inte tar bra beslut går de att byta ut i nästa val. Beslut tagna av tjänstemän är beslut tagna av anställda som folket inte har valt och som ofta sitter på fasta tjänster. Inte lätta att byta ut alltså. Så det verkar ju vettigt att man vill ha makten hos politikerna. 

Men i min maggrop känns det precis tvärtom. Min magkänsla litar mer på tjänstemännen när det kommer till att ta mitt och verksamhetens bästa i beaktande. Framför allt litar jag mer på tjänstemännen när det kommer till sakkunskap. Jag tror att den som kan verksamheten bäst, har sakkunskapen och som inte är påverkad av partipolitiken och att bli omvald kommer fatta de bästa beslutet. För jag tror att den personen har verksamhetens bästa och inte sitt eget bästa högst på agendan. 

Den sista meningen där kanske avslöjar var i min hållning bottnar. För en tjänsteman med makt som tänker framför allt på sig själv och sina ideal kan ju ta många beslut som inte är till allas bästa och en politiker som lyssnar på sakkunniga och sina väljare kan ju ta mycket bra beslut. Men jag har börjat inse att jag har mer förtroende för tjänstemän en för politiker. Jag har hört storyn om hur bra förslag motarbetats av partier i maktposition bara för att de kommit från oppositionen, så att de inte ska plocka politiska poäng inför nästa val. Hur folk har gett upp med politiken för att de mer handla om spelet än om sakfrågorna. Det har fått mig att få uppfattningen att de finns några få vettiga politiker, men att de flesta är mer intresserade av spelet och makten än av sakfrågorna. Däremot har jag som sagt förtroende för tjänstemännen. Jag tror de allra flesta är ärliga människor som gör sitt jobb så gott de kan och som kan sin sak. Helt säkert är jag påverkad av att ha tjänstemän i släkten, men jag tror att det finns fler som precis som jag inte alltid litar på politikerna. (Vilket ju i sig blir ett problem då det är grunden i en representativ demokrati). Eller är det bara jag? Kommentera gärna: Känner du som boken eller som mig?

När jag skrev det förra inlägget hade jag planer på att det igen skulle bli ett inlägg per vecka. Men sen kom verkligheten med lärarjobb emot. (Har varit och vikarierat tre veckor). Efter att ha varit på jobbet hela dagen och sen spenderat kvällen med att förbereda lektioner fanns det liksom ingen tid och lust till att skriva blogginlägg. 

Så det var en eftermiddag när jag kom hem efter att ha varit på jobbet halv åtta till halv fyra och INTE behövde förbereda lektioner (tack vare att jag hunnit förbereda två dagar dagen innan då jag inte vikariera något) jag insåg lyxen med att jobba 8-4. Det kändes obeskrivligt lyxigt att komma hem trött och bara få ta det lugnt. Få göra hemma sysslor. Inte behöva samla ny energi för ännu på kvällen försöka vara kreativ och få fram en ny pedagogisk och bra lektion för morgondagen.  

Människor med "normala" arbetstider brukar ofta se avundsjukt på lärarnas sommarlov. Men jag tror inte de inser lyxen de själva har: att övriga dagar på året få komma hem från jobbet och inte behöva jobba något mer för dagen. Att ha hela söndagen ledig och inte behöva förbereda måndagens program. 

För det var också en sak som kändes extremt lyxig. Jag jobbade sista dagen i fredags och att nu i söndags ha en söndag när jag inte behövde tänka på att förbereda lektioner (och förstås inte förbereda dem heller) kändes helt overkligt. Super lyxigt! Det kändes som om jag fått en hel dag till på helgen. 

Så just nu ser jag fram emot att skola om mig till ett kontorsjobb där jag får jobba 8-4. Visst skulle det vara trevligt att få sommarlov, men alla lediga kvällar och söndagar tror jag väger upp det. (Och själva arbetsuppgifterna i sig). Jag hoppas bara att jag kommer ihåg att uppskatta lyxen med att jobba 8-4 och inte börjar ta mina lediga tisdagkvällar för givet. I så fall kanske det skulle vara dags att vikariera. 

Missförstå mig rätt nu: jag menar inte att det är bra att ljuga folk rakt upp i ansiktet. Men en liten vit lögn här och där tycker jag ofta kan vara att föredra framför total ärlighet rakt igenom vid alla tillfällen.

Jag kom bland annat att tänka på det efter att jag för ett par år sedan var bjuden på fest till en bekant. Förutom personen som bjudit in mig kände jag inte riktigt någon på festen. Många namn var bekanta sen förut, som kompisar till bekanta, och jag kanske hade träffat nån som hastigast förut, men det var ingen jag egentligen kände. Så jag försökte prata med folk så gott jag kunde. Men jag kände mig verkligen som nåt som katten släpat in. Folk svarade knappt tillbaka och med tonfall och kroppsspråk visade de tydligt att de inte hade nåt intresse av att prata med mig. De var bara intresserade av att prata med sina kompisar. Alla utom två. De pratade med mig lite om väder och vind, som man nu gör med folk man inte känner. Jag var SÅ tacksam för de här två trevliga människorna.

När jag vid ett senare tillfälle berättade om den här festen för två kompisar och nämnde namnet på de två trevliga så blev de jätte upprörda. Hur kunde jag kalla den ena av de två trevlig? Hon som var så falsk! Hon som alltid pratar så mycket skit bakom folks ryggar! Menade de. Först blev jag ledsen att höra att hon kanske inte var en trevlig typ trots allt. Sen börja jag fundera på att även om inte de gillar henne behöver det ju inte betyda att hon pratar skit om mig. Och framför allt: Även om hon skulle göra det är hon ändå trevlig när jag träffar henne. Ju mer jag funderar desto mer tycker jag den sista punkten är den mest centrala. Hon är en bekant jag inte träffar så ofta. Antag att det skulle vara sant att hon snackar mycket skit bakom ryggen (vilket det inte alls behöver vara). Jag ser fortfarande mycket hellre att hon är trevlig mot mig de få gånger vi träffas och sen kallar mig tönt bakom ryggen, än att hon öppet visar hur töntig hon tycker jag är genom att t.ex ignorera mig eller komma med nedsättande kommentarer.

Vissa kanske här skulle vilja påpeka att de tycker att de andra på festen var otrevliga/oartiga snarare än ärliga. En bra kommentar. Men min poäng var snarare vid henne. Ifall hon betedde sig som om hon tyckte jag var ok och sen sa annat i enrum, var det ju inte riktigt ärligt. Men enligt mig bättre än att öppet visa förakt för någon man just träffat. Dessutom kan man ju argumentera att de andra var ärliga eftersom de antagligen inte ville prata med mig och de visade det. Men den här typen av ärlighet kan lätt bli otrevlig för andra.

 Många verkar använda ärlighet som en ursäkt för att vara otrevliga mot folk och få säga vad som helst. Som att ett "jag är bara ärlig" skulle sudda bort eller förlåta vad som helst. "Guuud, vad du är tjock! Du borde inte ha bikini! Det ser fult ut när du är så där tjock! Vad blir du sur för? Jag är ju bara ÄRLIG!" Typ. Men det finns ju ett alternativ också för den som inte vill ljuga: var tyst. Min farmor brukar alltid säga att har man inget snällt att säga ska man inte säga någonting alls. Och om det är något viktigt men otrevligt som måste säga kan man väl i alla fall försöka linda in det och säga det på ett schysst sätt. Jag tror få blir glada av 100 procentig ärlighet hela tiden. Min mamma brukar säga att ingen gillar sanningssägare (och syftar då på folk som typ påpekar åt andra att de har gått upp i vikt och liknande). 

Nej, jag tycker att fullständig ärlighet är överskattat. Jag tror att små vita lögner om oviktiga saker som om mosters nya gardiner är fina eller inte kan göra livet mycket trevligare. Var ärlighet inte är överskattat är i de stora och viktiga frågorna och tillfällena. Men i de små sakerna som att t.ex vara trevlig mot kunder man inte tycker om, där kan det vara bättre att typ hålla käft och le istället för att visa precis hur man känner. 

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag tycker det numera finns ett kluvet förhållande till intelligens och att jag skulle utveckla vad jag menar med det i nästa inlägg. Så nu är det alltså dags för mig att förklara mig. Vad jag menar med att vi verkar ha ett kluvet förhållande till intelligens är att vi vid vissa tillfällen behandlar det som en eftertraktad högstatus egenskap. Till exempel när vi undviker att beskriva oss själva med den för att inte verka skrytiga. Men samtidigt framställs intelligenta människor i filmer och tv-serier ofta som töntar. Personer man inte vill vara. Där är det inte eftersträvansvärt att vara intelligent utan att vara cool, socialt kompetent och ha mycket vänner.

Samma tendenser tycker jag också man ser i skolan där elever kanske gärna ligger lågt med att de är duktiga i skolan (speciellt läsämnen) då det inte ger mycket coolhets-poäng. Tvärtom kanske man ligger lågt med det för att inte stämplas som pluggis. Istället kanske man kanske hellre skyltar med att man är bra på musik, sport eller dans. Eller att man känner en cool kille som är några år äldre.

Intelligens och social kompetens ställs ofta mot varandra i filmer och tv-serier. Speciellt hos manliga karaktärer. Intelligenta människor är som Leonard och Sheldon i the Big Bang Theory. Smarta med nördiga och med begränsad social kompetens. Förstår ingenting om tjejer men mycket om Star Trek och datorer. Eller så är det nån halvgalen vetenskapsman eller ungkarl som bor med mamma som den egentliga hjälten söker upp när han behöver hjälp med nåt specialområde. För de mesta är det inte människor man vill vara.  

Så man vill inte vara en smart människa för de är töntiga. Men man vill inte beskriva sig själv som intelligent för det kan verka skrytigt. Ser ni motsättningen?

Jag har börjat fundera om orsaken att intelligenta ofta porträtteras som töntiga i filmer är någon sorts mindervärdeskomplex hos manusförfattarna. Ett sätt att försvara sig själv och samtidigt förminska de intelligenta. "Jag är kanske inte lika smart, men jag kan i alla fall prata med tjejer". Typ. Kanske en människa/karaktär med för många goda egenskaper verkar hotande. Eller kanske en sådan karaktär verkar otrovärdig. Man tror inte en karaktär som har allt kan finnas på riktig. Oberoende vad orsaken är tycker jag att filmerna har påverkat åtminsotne min och yngre generationers syn på intelligens. För samtidigt som man på ett sätt vill uppfattas som smart är man livrädd att uppfattas som så smart så man klassas som tönt. Dessutom upplever jag att det har betydligt högre status att vara cool och socialt kompetent än att vara intelligent. Men samtidigt verkar vi alla vara rädda för att verka ointelligenta.

Så den frågan som jag alltså ställer mig men som jag inte riktigt kommer till något svar på är: Uppfattas intelligens numera som en eftersträvansvärd egenskap? Är det en högstatus-egenskap?

Emellanåt blir man ombedd att "beskriva sig själv med tre ord", säga vad ens "positiva egenskaper är" eller säga något man är bra på. Något som de flesta verkar tycka är svårt. Förutom att man skall komma på något som passar kanske man styrs i sitt val av att man funderar på hur de orden man väljer påverkar andra människors uppfattning om en själv. Här i jantelagens Norden vill man inte gärna verka skrytig. (Samtidigt som man förstås vill att andra ska tycka man är en bra människa de gärna skulle vilja lära känna). 

Just det här med att vissa egenskaper räknas som skrytiga har jag funderat på en del och tycker är ganska intressant. Varför är det okej att säga att man är glad men inte att man är intelligent? Varför kan det uppfattas som mindre skrytigt att säga att man är jätte bra på curling än att säga att man är jätte bra på fotboll? Min teori är att ju högre status någonting har, desto skrytigare upplevs det om någon säger att dom är bra på det. Så om en liten kille i en fotbollstokig stad säger att han är bra på fotboll kan de andra små pojkarna uppfatta det som skryt. För det är något av det finaste man kan ha i deras värld. Kanske han upplevs som ett hot? Men om han säger att han är bra på curling kanske ingen riktigt bryr sig, för vem bryr sig om curling? 

På samma sätt tror jag att många uppfattar det som skrytigt att säga att man är intelligent eftersom det traditionellt har varit en mycket eftertraktad egenskap. (Numera tycker jag det mer finns ett kluvet förhållande till intelligens, men det utvecklar jag i nästa blogginlägg). Kanske just den egenskapen dessutom är lite tabubelagd för att folk kanske känner sig lite hotade eller får mindervärdeskomplex runt intelligenta människor. Börjar känna sig dumma eller blir rädda att bli lurade utan att förstå det. Glad kanske är en eftersträvansvärd egenskap, men den är inte hotande hos en annan människa. Tvärtom är det väl mest trevligt att vara i närheten av en glad människa.

Men vad gör man om man tycker man har den eller någon annan väldigt eftertraktad egenskap? Har man en inofficiell, "sann" uppsättning egenskaper för sig själv och en uppsättning mindre eftertraktade egenskaper man berättar för andra när frågan kommer? Det känns ju också fånigt.

Håller ni med om att det finns egenskaper som uppfattas som skrytiga att beskriva sig själv med? Vilka egenskaper tycker ni i så fall det är? Intelligent? Snygg? Andra förslag?