Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag tycker det numera finns ett kluvet förhållande till intelligens och att jag skulle utveckla vad jag menar med det i nästa inlägg. Så nu är det alltså dags för mig att förklara mig. Vad jag menar med att vi verkar ha ett kluvet förhållande till intelligens är att vi vid vissa tillfällen behandlar det som en eftertraktad högstatus egenskap. Till exempel när vi undviker att beskriva oss själva med den för att inte verka skrytiga. Men samtidigt framställs intelligenta människor i filmer och tv-serier ofta som töntar. Personer man inte vill vara. Där är det inte eftersträvansvärt att vara intelligent utan att vara cool, socialt kompetent och ha mycket vänner.

Samma tendenser tycker jag också man ser i skolan där elever kanske gärna ligger lågt med att de är duktiga i skolan (speciellt läsämnen) då det inte ger mycket coolhets-poäng. Tvärtom kanske man ligger lågt med det för att inte stämplas som pluggis. Istället kanske man kanske hellre skyltar med att man är bra på musik, sport eller dans. Eller att man känner en cool kille som är några år äldre.

Intelligens och social kompetens ställs ofta mot varandra i filmer och tv-serier. Speciellt hos manliga karaktärer. Intelligenta människor är som Leonard och Sheldon i the Big Bang Theory. Smarta med nördiga och med begränsad social kompetens. Förstår ingenting om tjejer men mycket om Star Trek och datorer. Eller så är det nån halvgalen vetenskapsman eller ungkarl som bor med mamma som den egentliga hjälten söker upp när han behöver hjälp med nåt specialområde. För de mesta är det inte människor man vill vara.  

Så man vill inte vara en smart människa för de är töntiga. Men man vill inte beskriva sig själv som intelligent för det kan verka skrytigt. Ser ni motsättningen?

Jag har börjat fundera om orsaken att intelligenta ofta porträtteras som töntiga i filmer är någon sorts mindervärdeskomplex hos manusförfattarna. Ett sätt att försvara sig själv och samtidigt förminska de intelligenta. "Jag är kanske inte lika smart, men jag kan i alla fall prata med tjejer". Typ. Kanske en människa/karaktär med för många goda egenskaper verkar hotande. Eller kanske en sådan karaktär verkar otrovärdig. Man tror inte en karaktär som har allt kan finnas på riktig. Oberoende vad orsaken är tycker jag att filmerna har påverkat åtminsotne min och yngre generationers syn på intelligens. För samtidigt som man på ett sätt vill uppfattas som smart är man livrädd att uppfattas som så smart så man klassas som tönt. Dessutom upplever jag att det har betydligt högre status att vara cool och socialt kompetent än att vara intelligent. Men samtidigt verkar vi alla vara rädda för att verka ointelligenta.

Så den frågan som jag alltså ställer mig men som jag inte riktigt kommer till något svar på är: Uppfattas intelligens numera som en eftersträvansvärd egenskap? Är det en högstatus-egenskap?

 

Stefanie

4 augusti 2012 16:21

När det gäller film och tv undrar jag om det kan vara så att det är ok att skämta med smarta människor just för att de har en eftersträvansvärd egenskap? Man kan ju inte sparka på en som redan ligger, det är inte kul... På samma sett som "det är roligt" att skämta om att snygga människor är dumma...

 

Emil

4 augusti 2012 16:32

Det finns ju nyare undantag till den här "smart-är-nördig"-trenden i populärkulturen. Exempelvis är oftast superhjältarna smarta, exempelvis Iron Man. Superhjältefilmer baserar sig dock på serietidningar, vilka jag uppfattar som, i viss mån, lite underground - underhållning för vardagens Leonard och Sheldons.

Sedan har vi sett i just Big Bang Theory och samtida filmer (Superbad?), en trend som analyserar en mer attraktiv sida hos nördarna. Den snygga grannflickan eller klassens populäraste tjej, blir lite varm i trosorna för dessa nördar.

Om inte annat så kanske intelligens börjat växa fram som "högstatus egenskap".

Du undrar också om manusförfattarna visar någon form av mindervärdeskomplex när de proträtterar de smarta som, lite karikerat, socialt handikappade. Jag igen skulle närmast se manusförfattarna som skribenter som ger det som tittarna anses kunna vilja se. De skriver det som de tror att säljer. (Om inte annat påverkas det av de som köper manusen, med eller utan ändringar.) Filmer som säljer bra är ju ofta förutsägbara filmer, med klassiska roller som "the butch guy", "the geek", "the damsel in distress" etc. etc. Speciellt i mainstream amerikansk tv-/film-underhållning tycker jag att det här är tydligt. Tittaren ska få allt serverat på ett silverfat. Det skulle ju vara hemskt om hon/han skulle måsta tänka under filmupplevelsen och därmed kanske känna sig obekväm eller borttappad. Ovänta vändningar används mer som skämt eller kanske kontrapunkter, eller för att bryta storylinen, än som en grundsten i handlingen.

(En bekant person kom nyligen med den intressanta observationen att även i dagens deckar/kriminalserier har brottslingen ofta redan avslöjats tittaren som sedan bara tittar på hur huvudpersonerna tar reda på saker.)

 

Marie

4 augusti 2012 18:45

Fast jag skulle inte vilja säga att "intelligens börjat växa fram som 'högstatus egenskap'". Eventuellt att den håller på att göra en comeback. För jag tycker det helt klart var en högstatus egenskap på typ 60-talet och före. Där är de flesta smarta hjältar och bra på det mesta. Typ James Bond och super hjältar som Batman. En del intelligenta är förstås också ärkefiender. Men att alla intelligenta är töntiga tycker jag är en nyare företeelse.

 

Marie

5 augusti 2012 08:59

Men du har nog säkert rätt gällande manusförfattarna. Men kanske inte de som tittar gillar för smarta typer. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i s...

Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvi...

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar&rdquo...

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-s...

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka ...