Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Marie Lindén - 14 maj 2016 09:37

Då jag var i Vasa hade jag Saunalahti bredband och var mycket nöjd med det. Jag skulle säkert annars gärna använda dem igen, om det inte var för reklamen de började med för några år sedan. Poängen i deras reklamserie var att för den rika (finlandssvenska) familjen Blingström var det inget problem med höga priser, för oss andra finns Saunalahti. (För den som "missat" reklam-serien och vill se vad jag pratar om, så har jag länkat första reklamen längst ner på sidan). Då jag såg reklamen blev jag upprörd över att de valde att göra den rika familjen finlandssvensk och därmed spä på fördomen att alla finlandssvenskar är rika och pappa betalar. Varför inte bara annars ha samma koncept men använda finska förnamn och kalla dem för typ Blinginen? Varför måste man passa på att spä på fördomen? Tydligen var det fler än jag som reagerade, för jag minns att det fanns någon som skrivit på Saunalahtis facebooksida och vars kommentar gillades och delades rätt mycket på facebook då. Efter kritiken valde Saunalahti att inte längre skriva ut eller uttala namnet Blingström, men de fortsatte med samma familj med samma skådespelare i sina reklamer och använde andra symboler som enligt fördomarna är synonymt med finlandssvenskar, som t.ex segelbåtar. Så det var tydligt att det ännu var samma familj och att de antogs vara finlandssvenska. Familjemedlemmarna verkade dessutom för varje reklam bli ännu mer blåsta, rikare och långt borta från vanliga människor. Efter den här reklamserien bojkottar jag Saunalahti. Jag vägrar använda mig av ett bolag som tycker det här är okej. Jag känner mig förolämpad av bilden de sprider av finlandssvenskar och jag tycker det är ett problem att de väljer att spä på den här fördomen.


Jag inser att många (säkert också finlandssvenskar) helt säkert tycker att jag överreagerar. Att det är ett oskyldigt skämt och att jag "inte har nån humor". Jag kan förstå det, men jag tycker att man genom att bara skratta bort det missar en större helhet. Jag vill därför förklara varför jag tycker att det här faktiskt bidrar till verkliga problem i finlandssvenskars vardag.


Att alla/största delen av finlandssvenskar är rika och privilegierade verkar vara en allmänt accepterad "sanning" bland större delen av finsktalande. Så pass att någon faktiskt valt att undersöka detta (tror det var vid Helsingfors universitet och tror att jag läste om avhandlingen i Hufvudstadsbladet, tyvärr var det så många år sedan att jag inte hittar artikeln). Hon som forskade i frågan berättade i intervjun att hon kommit fram till att det inte fanns någon skillnad mellan finsk och svenskspråiga, då det kom till förmögenhet. Båda grupperna var lika rika/fattiga. Enda skillnaden hon hade hittat mellan grupperna var att finlandssvenskarna i allmänhet hade något större socialt kapital än de finskspråkiga, tack vare mer aktivt deltagande i fritidsverksamheter som t.ex körsång. 


Det här "sanningen" (som uppenbarligen inte är sann) blir ett problem i kombination med den uppfattningen (som jag tycker finns i Finland och Sverige) att man ska värna om den lilla människans rättigheter mot de stora och rika pamparna. Vilket i sig inte är en dålig uppfattning, men som ibland tar konstiga uttryck och verkar göra det ok att säga eller göra vad som helst mot en människa om den uppfattas som rik eller privilegierad. För att ta ett exempel: ett återkommande skämt om svenska kungen (som är dyslektiker) är att han inte kan stava/läsa. Jag har aldrig sett någon i svensk media ifrågasätta om det är okej att återkommande reta en dyslektiker för att hen inte kan stava. Men jag kan också tänka mig reaktionerna om någon skulle offentligt förlöjliga en vanlig arbetare med dyslexi för att hen inte kan stava. Det skulle bli insändarstormar. Alla skulle vara överens om att det inte är ok. Förstås kan man argumentera att kungen ska tåla mer för att han är en offentlig, rik person med makt, men i den här situationen är han ändå först och främst en dyslektiker. Vi verkar alltså ha en tendens att bara se på pengarna och privilegierna och sedan välja hur mycket sympati man behöver ha med personen.


Det är den här inställningen i kombination med fördomen att alla finlandssvenskar är rika "pappa-betalar-människor" som jag ser leder till verkliga problem för finlandssvenskar. Det gör att det är svårt att få förståelse för språkfrågorna och de problem som finlandssvenskar får t.ex p.g.a bristande service på svenska. Om man t.ex påpekar brister i vården på svenska är man bara "en rik som vill ha mer" och klagar på "hederliga arbetande finskspråkiga" sjuksköterskor, som nu kanske får svårare att få jobb, bara för att de inte kan svenska. Och om nån svenskspråkig drabbas, så är det ju ändå bara nån sån där rik över-privilegierad. De inser inte att de som framför allt drabbas är personer som 83-åriga Dagny som mjölkat kor hela livet eller 14-åriga Anton vars mamma jobbar i butiken på Iniö och pappa kör färjan. D.v.s "helt vanliga viliga människor". För man kan tänka sig att de rika finlandssvenskar som faktiskt finns inte i samma utsträckning blir drabbade. Dels har deras föräldrar med stor sannolikhet propagerat för vikten av att lära sig finska och sett till att barnen ska lära sig åtminstone lite genom att kanske sätta dem i någon finskspråkig hobbyverksamhet eller skicka dem på finnbete. Dels har de möjlighet, om de inte får den service de vill ha inom t.ex den offentliga sjukvården, att gå privat till någon som kan svenska. 


Bristen på sympati med svenskspråkiga tror jag inte bara ger sig uttryck i att det blir svårare att få förståelse för problem och sakfrågor. Jag tror det också gör det mer okej att vara otrevlig (eller i värsta fall hotfull) mot dem som pratar svenska. Jag, som de flesta andra jag känner, har varit med om att man säger eller frågar nåt helt vanligt eller vänligt på svenska och bara får tillbaka nån otrevlig eller argsint kommentar om att "Suomessa puhumme Suomi". Många som ger en en avhyvling på finska utstrålar dessutom samtidigt nån sorts stolthet. Som att de just skulle sagt åt nå slynglar som skräpat ner att plocka upp efter sig eller som om de är Bamse som stått upp mot Krösus sork. Och jag tror det är så de känner sig. De inser inte att de snarare är Vargen som gett sig på Lilleskutt. 

 

Bilden av att alla finlandssvenskar är rika och privilegierade är alltså inte bara osann, utan jag anser att den också gör oss till fritt villebråd. Det i sin tur gör att det blir svårare för oss att få våra synpunkter hörda. Jag anser därför att det är en fördom som bör motarbetas och att man aktivt borde jobba på att upplysa finskspråkiga om att finlandssvenskar är precis som vilka andra finländare som helst. Det är definitivt inte en fördom som bör späs på. Inte av finskspråkiga och framför allt inte av finlandssvenskar.


https://www.youtube.com/watch?v=LPxlptUq9Co

Av Marie Lindén - 29 augusti 2015 11:12

Jag tycker inte det är en mänsklig rättighet att få ha sex. Jag tycker däremot att det är en mänsklig rättighet att inte behöva ha sex med någon man inte vill. Någon man inte tänder på och någon man inte känner att hen vill jag ha sex med. Därför blir jag upprörd när jag läser artiklar som den som publicerades på YLE för några månader sedan som handlar om hur prostituerade ska lära sig ta hand om funktionshindrade kunder. (Första länken nedan.) Den diskuterar bara handikappades behov av sex, men funderar inte alls på de prostituerade. 


Samma resonemang som förs i artikeln stötte jag på för första gången för flera år sedan när jag såg på en dokumentär om Amsterdam på tv. I dokumentären diskuterade de också cannabis och prostitution. I den intervjuade de en handikappad man som gick till en prostituerad och menade att det var hans enda möjlighet att ha sex. Därför ansåg han dessutom att staten borde subventionera hans besök, för att han som handikappade också hade rätt till sex. Jag tyckte då, liksom nu, att det fanns en stor brist i resonemanget som ingen diskuterade: om du säger att orsaken till att du måste gå till en prostituerad är att ingen frivilligt vill ha sex med dig, betyder inte det att den kvinnan du går till egentligen inte vill ha sex med dig? Och i så fall: är det inte hennes rätt att inte ha sex med dig? Är din rätt till sex viktigare än hennes rätt att inte ha sex med någon hon egentligen inte vill?


Vissa kan kanske hävda här att den prostituerade inte skulle vara just prostituerad om hon inte vill. Hävda att det är hennes val. Men med tanke på t.ex omfattande människohandeln inom sexindustrin och fakta som visar på att flera jobbar som prostituerade då det är sämre tider (andra länken nedan) tror jag man kan dra slutsatsen att de flesta inte gör det för att de vill, utan för att de känner att de inte har något val. Det är också den verkligheten som speglas i det inlägg som stockholmspolisen Simon Häggström skrev på facebook som reaktion på ett sms som hans kollega fått av en sexköpare (tredje länken nedan) och den danska undersökning som Hufvudstadsbladet rapporterar om (se sista länken), där 94% av prostituerade uppger att de vill sluta, visar på. Det är också en olycklig tillvaro som målas upp i det öppna brev från en på ytan vanlig svensk kvinna som under en period kände sig tvingad att sälja sex, som inte gick på gatan utan stämde träff på hotell via internet (läste det för några år sedan och tyvärr hittar jag inte länken nu). Så de här kan inte heller sägas gälla bara de som bokstavligt går på gatan.


Så till de som inte hittar någon att ha sex med: jag förstår om ni är frustrerade. Till er som aldrig har haft sex: jag förstår om det känns som om ni missat något som det pratas mycket om, som pratas om som "det bästa". Jag förstår att man kan känna sig utanför när de flesta verkar ha erfarenhet av något man själv inte har erfarenhet av. Som vi dessutom bombarderas av hela tiden. Men tyvärr har ni ingen rätt till det. Ingen av oss har. Men vi har alla rätt till att inte ha det. 


http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/26/tyska-prostituerade-lar-sig-umgange-med-funktionshindrade


http://hbl.fi/nyheter/2012-06-03/prostituerade-fran-tiotals-lander-i-finland


https://www.facebook.com/photo.php?fbid=1445312405785170&set=a.1407180219598389.1073741828.100009192743255&type=1&theater


http://hbl.fi/nyheter/2011-06-08/94-procent-av-prostituerade-pa-gatan-vill-sluta

Av Marie Lindén - 5 januari 2015 16:59

I tider där kyrkan tappar medlemmar varje gång Päivi Räsänen öppnar munnen så känns det här som en aktuell fråga. Jag har också gått och funderat på den en del sen jag på julen var på lunch med en kompis och vi delvis kom in på ämnet. För mig är det dock rätt självklart att vara med, så mina tankar har inte snurrat runt att stanna kvar eller gå ur, utan jag har funderat på varför jag tycker det är självklart att stanna kvar. Hur konstigt det än kan låta så är det, för mig, inte en fråga om ifall jag tror på gud eller inte. Det vet jag inte om jag gör och det är för mig faktiskt inte speciellt viktigt. Det som är viktigt för mig är min kultur och de värderingar jag känner att kyrkan står för.


Jag vet att det är just värderingarna som fått många att gå ur. Att de känner att den kristna kyrkan står för mossiga värderingar när det kommer till till exempel homosexuella och ofta också könsroller. Jag förnekar inte att det finns såna värderingar inom kyrkan. Men för mig är det inte det som kristendomen står för. För mig är kärnan i det kristna budskapet det jag fick lära mig att det var när jag gick i lågstadiet: 

- alla människors lika värde

- att vända andra kinden till

- att inte döma andra ("Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?", "Låt den som är utan synd kasta första stenen")

- att bry sig om sina medmänniskor, framför allt de som är svaga och behöver hjälp (älska din nästa)

- att behandla andra människor så som man själv vill bli behandlad (gyllene regeln)

Det är de värderingar som kristendomen står för för mig (oberoende om det finns en gud eller inte) och det är det som är kärnan i kyrkans budskap för mig. Medmänsklighet helt enkelt. Sen att det finns många som kallar sig kristna, också präster, som helt verkar ha glömt bort det och istället verkar tävla i vem som är mest "kristen" (skenhelig) är en annan sak. 


En del kanske tänker att: men medmänsklig kan man väl vara utan att vara med i kyrkan? Så varför stanna kvar i kyrkan när det också finns de där som står för mossiga värderingar? Absolut, visst kan man vara medmänsklig utan att vara med i kyrkan. Visst finns det de som har mossiga värderingar. Men det finns också de som inte har mossiga värderingar. De som tycker att de fem punkterna ovan är det viktiga. (Jag minns t.ex när Fredrik Portin rätt nyligen hade blivit prästvigd och vi gick till kyrkan för att se hur det skulle gå när han hade gudstjänst. Jag minns att han hade en jätte bra predikan som handlade om att alla var välkomna i kyrkan, att man skulle ta med alla i gemenskapen och inte stöta bort någon för att de inte gjorde "rätt" enligt ens egen syn på hur kristna skall bete sig (förenklat).) Så varför ska vi som inte har mossiga åsikter gå ur? Varför ska vi låta de andra ta över? Även om jag inte anser mig vara religiös så är den evangelisk lutherska kyrkan en del av min kulturella identitet som finlandssvensk. Nej, som nordbo. Den har historiskt starkt påverkat våra värderingar och det är dit vi fortfarande oftast går när det är dags för dop, bröllop och begravning. Även om de flesta, som jag själv, i princip aldrig går dit där i mellan. Men fast jag inte går dit ofta är det viktigt för mig att den finns kvar och också att den omfattar de värderingar som jag anser att den ska stå för. Och jag har mycket bättre chans att påverka vilket budskap kyrkan predikar som medlem med rösträtt än om jag går ut i protest mot de som inte tycker lika som jag.


Dessutom tycker jag att det är viktigt att det finns en stark institution som står för medmänsklighet och som för de svagas talan. Speciellt i tider där politikerna mest pratar BNP, effektivitet och marknadsekonomi känns det viktigt att ha en stark organisation som påminner om icke-materialistiska värderingar. Jag uppfattar att det ofta är kyrkan som får/tar den rollen, speciellt globalt, och att de behövs i den rollen. Även om jag inte är katolik uppskattade jag t.ex påvens uttalande till stöd för de som inte har något annat val än att tigga, i en tid då allt fler kommuner och länder diskuterar förbud mot tiggeri. Dessutom tror jag budskapen går bättre fram i de konservativa lägren (som t.ex amerikanska högern) när det kommer från kyrkan än när det kommer från någon annan organisation som de kan stämpla som "flummig" eller "socialister".


I norden tycker jag dessutom att kyrkorna gör en viktig kulturhistorisk insats då de tar hand om gamla kyrkor, gravgårdar och kyrkböcker. Bara det är värt min kyrkoskatt. 


Så det är därför jag är med. Jag respekterar de som gör andra val. Förutom de som skriver ut sig ur kyrkan p.g.a ren snålhet. Bara för att kunna köpa en till iphone för pengarna de sparar på att inte betala kyrkoskatt. Så fort de har fått ut det de ville ha ut ur kyrkan, typ att få gifta sig där. Och sen klagar ifall de måste betala för en begravningsplats.

Av Marie Lindén - 11 oktober 2014 14:54

Måste göra ett inlägg med en bild, så att jag kan dela blogginlägg utan att det dyker upp en bild på en smörgåstårta bredvid. Så här kommer en mer neutral bild på min anteckningsbok (som startade bloggen efter en idé från Ewert).  

Av Marie Lindén - 11 oktober 2014 12:33

Eller kanske inte det allra osexigaste, men definitivt högt opp på min lista är när män klagar på hur jobbigt det är att ha på kostym. Get over yourselves! För det första: alla män ser snyggare ut i kostym (om det inte är något extremt som en babyblå 70-talskostym med kråsskjorta eller att den är helt fel storlek). Det är någonting med hur kostymer och skjortor är skurna som gör att alla män ser snyggare ut när de tar på skjorta och kostym. Och kanske är det lite av en män-i-uniform-effekt också. 


Så du, man med kostym: du har just ökat dina chanser att någon på festen ska spana in dig och tänka: åååh! Så varför minska den med att klaga? För vem tycker det är sexigt med folk som klagar? Har du någon gång hört någon säga att: "när jag hörde honom klaga över hur obekvämt det var, då tänkte jag att honom måste jag få med mig hem"? Varför förstöra bilden, känslan, hos tjejen (eller killen) som spanar in dig?


Dessutom: det är inte så farligt obekvämt att ha på sig kostym. Kolla på tjejen bredvid dig i högklackat, pusch-up-bh (eller några andra obekväma specialunderkläder) och nylonstrumpbyxor. Vem av er har bekvämare kläder på? Vem av er klagar antagligen högre över hur obekvämt det är, om att behöva ha på sig en "monkey suit" och att det är så jobbigt för att det är så varmt? Okej, ja: era kläder är antagligen varmare. Men i det här landet är det en fördel största delen av året. Tjejen som sitter bredvid er på julfesten med knälång klänning, bara armar och nylonstrumpbyxor sitter antagligen och fryser. Så vänta er inte allt för mycket sympati när ni berättar hur synd det är om er för att ni har varmt. I alla fall inte om det är jag som sitter bredvid. 


Så män i kostym: sluta klaga och låt oss spana in er istället. Det kommer antagligen att löna sig för er med. 

Av Marie Lindén - 19 mars 2014 09:55

Jag gillar att se på makeover-program på tv. Jag gillar att se förändringen. Jag gillar att se Trinny & Susannah och programledarna i "What not to wear" ge tips om har man klär sig för den figur man har. Men jag har lite problem med de dubbla budskapen de här serierna ger. Det får mig att få lite dåligt samvete för att jag gillar att se på dem. 


För samtidigt som programledarna muntligt upprepar budskapet att ingen är perfekt och det gäller att tycka om den kropp man fått och sen klä sig i det som smickrar det man har. Samtidigt som det är tydligt att tanken med shown är att få kvinnor att känna sig bättre, snyggare genom att visa att "det är inte dig det är fel på, du hade bara osmickrande kläder". Samtidigt som programledarna i "What not to wear" försvarar sig mot en sociolog de ska göra om och som är kritisk mot programmet (för att det fokuserar på yta och inte inre egenskaper som är det människor bör dömas efter) genom att påpeka att: Tyvärr är världen sån att folk dömer dig på basen av första intryck, och då är det ytan de ser, inte den person du är på insidan. Det borde inte vara så, men vi försöker bara hjälpa dig i den värld vi har. Det är inte vi som har bestämt att det ska vara så, vi gillar det inte heller. Samtidigt så bidrar de här programmen att sprida budskapet: det är inte okej att vara ful. Det är inte okej att inte se så bra ut som du skulle kunna. Det är inte okej att klä dig fult eller osmickrande. Det är inte okej att inte sminka dig. Det är inte okej att inte ha håret fixat. Det förstärker budskapet som skickas åt kvinnor hela tiden: du måste vara snygg, det är viktigt att vara snygg.


I all välmening, i sina försök att få kvinnor att känna sig bättre i den utseendefixerade värld vi lever i, i sina försök att få kvinnor att klara sig bättre i sina karriärer genom att inte bara ha kunskapen utan också "look the part", slutar det alltså med att de är med och bygger på utseende fixeringen. Att understryka vikten av utseende. Och det aktualiserar en återkommande dilemma inom många områden: gör jag det som är bäst för mig nu med de regler som finns eller försöker jag ändra reglerna med risk att jag får problem? Det påminner mig också om uttrycket: hur man än svänger sig har man rumpan bak. Tyvärr har jag ingen lösning på problemet. Men jag tar gärna emot. Och hoppas att om jag får en dotter kommer hon inte att behöva oroa sig för vad folk tycker om henne ifall hon inte är intresserad av att satsa på sitt utseende. Att hon inte behöver känna sig tvungen att satsa tid och pengar på sitt utseende för att passa in och känna sig accepterad. Att hon ifall hon inte är intresserad av mode och smink istället kan satsa all sin energi på astronomi, balett, geologi, fotboll, måla, läsa, se på börsrapporter, eller vad hon nu råkar bli intresserad av. Utan att fundera på hur hennes mage ser ut i den tröjan hon råkar ha på sig. För om man är en duktig geolog, varför skulle det spela någon roll egentligen?

Av Marie Lindén - 29 januari 2014 13:52

Inför OS i Sotji och ishockey VM i Vitryssland har det diskuterats mycket ifall och hur mycket politik man ska blanda in i idrotten. Bör man bojkotta helt för att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter, räcker det med att t.ex att politiker bojkottar invigningsceremonin eller bör man inte alls föra fram protester just då? Jag tänker inte diskutera frågan i sig vidare, för det har så många andra gjort. Men jag vill diskutera ett argument som ofta förs fram (speciellt av sportintresserade). Argumentet är att man inte skall framföra protester eftersom "sport inte är politiskt".


Att påstå att sport på landslagsnivå inte är politiskt tycker jag är idiotiskt eller eventuellt naivt. Speciellt som man samtidigt glatt tar emot statsmedel för att åka på sagda tävlingar. Vad är inte sport på landslagsnivå om inte ett mer modernt sätt att mäta styrka och hävda sig som nation. Förr starta kungen ett krig, nu skickar vi ett gäng i vindtygsjackor för att se vem som kan skida snabbast eller hoppa högst. Ett annat alternativt motiv för att ha ett landslag är det som också är ett av OS ideal (som Fredrik Sonck påpekade i Min morgon i morse): förbrödring mellan folken. Men som Sonck påpekar: det är också politik. Vi sportar och har lite trevligt tillsammans så att vi skapar bra relationer. De bra relationerna kanske sedan ser till att hålla fred eller gör det smidigare när vi ska förhandla och komma överens om koldioxidutsläpp och liknande. 


Och för att gå tillbaka till pengarna: om sport inte är politik, om vi inte skickar dit er för att ni representerar Finland, varför ska vi då ge er pengar? Man kan fortfarande, som jag ser det, motivera att ge pengar till sport på motions-/gräsrotsnivå med motivet att det främjar folkhälsan. Men de argumenten funkar knappast på landslagsnivå. Det gagnar några få individer, de som får hjälp att uppfylla sina drömmar och personliga sportsliga mål. (För de som inte är t.ex i hockeyrinken leder väl hockeymatchen snarast till mer stillasittande, ökat ölintag och kanske nån enstaka hjärtattack vid en spännande straff). Så om sport inte är politik, om idrottarna inte är där och representerar Finland som land utan är där bara för att representera sig själv som idrottare, varför ska skattemedel vara med och betala deras hobby? Kan de inte i så fall få fixa finansieringen privat? Skulle det inte vara bättre att satsa de medlen på t.ex nya skolböcker i nån lågstadieskola med dåliga böcker?


Som jag ser det är enda sättet man kan motivera varför vi ska satsa offentliga medel för att skicka idrottare till t.ex Sotji just att de representerar Finland och att vi som land har något att vinna på att skicka dit dem. Om det sen är för förbrödring eller för att visa musklerna. Och om de representerar Finland måste alla finländare få ha sin åsikt i frågor som: är det rätt att skicka dem? Är det bra för Finland? Skickar det rätt signaler att delta?  Det blir politik. Så som jag ser det är sport på landslagsnivå politik och om det inte var det så skulle man inte heller kunna motivera att finansiera det med skattemedel. Sen kan man ha vilken åsikt som helst om t.ex ifall det är bättre att ta ställning mot homofobi genom att bojkotta eller fara dit och ha trevligt med Potin och hoppas han sen på måndag lyssnar mer på en när man framför sin protest efter man blivit kompisar. Men kom inte ena sekunden och ivra om pengar till elitidrott och nästa sekund och säg att det inte är politik. 

Av Marie Lindén - 16 januari 2014 14:06

Jag tror inte på storslagna nyårslöften som att sluta röka eller liknande (men jag står nog bakom tanken, ambitonen med dem). Däremot så tror jag på små och väldigt konkreta nyårslöften. Att lova något som egentligen går rätt snabbt att utföra, men som man inte vill komma sig för att göra. Det är min mamma som har planterat den här idén i huvudet på mig. Hon brukar just ha såna och på det viset få saker hon skjuter upp gjorda, t.ex ringa och beställa tid till tandläkaren. 


För några år sedan saluförde jag idén för min man och vi har nu de senaste tre åren haft ett gemensamt konkret nyårslöfte. För två år sedan var det att få en trasig golvlampa (som vi tänkte föra iväg från min lägenhet redan då vi flytta ihop men som sen stått nåt år i vår nya) och en läckande vattenkokare bortförda. Det lyckades. I juli. Men det lyckades. Förra året tänkte vi ta oss an ett annat projekt vi haft sen vi flytta in: att skruva loss stången i min hänggarderob, ta bort hyllan och skruva fast den högre, så att mina långklänningar skulle få plats att hänga inne i skåpet. Det var just på väg att genomföras (och skulle ha blivit genomfört) då jag insåg att skåpet är så pass lågt att det inte hjälper fast man tar bort hyllan. Klänning + hängare får ändå inte plats. Projektet genomfördes ju inte pga omöjlighet, men tack vare deadlinen kom vi i alla fall fram till att det är omöjligt och kan stryka det från listan. Årets nyårslöfte är att få vår toalett fixad så att det inte läcker från undersidan av "ryggstödet" då man spolar. Förhoppningsvis klaras det nyårslöftet av snabbt, så vi slipper det problemet. 


Vad är dina tankar om nyårslöften? Hur ställer du dig till nyårslöften? Funkar det? Tror du på praktiska, allmänna? Har du nåt själv?

Ovido - Quiz & Flashcards