Efter att ha varit på min första föreläsning i offentlig förvaltning och börjat läsa boken "Demokrati & byråkrati" (Rune Prefors, Peter Ehn, Eva Haldén & Göran Sundström, Studentlitteratur 2003) inser jag att jag har helt andra uppfattningar om tjänstemän och politiker än vad man tydligen borde ha.

Både på föreläsningen och i boken fick jag uppfattningen att det är så att mer inflytande/makt hos politikerna ses som något positivt medan beslut/makt hos tjänstemännen ses som något negativt. Rent teoretiskt ser jag varför. Politikerna är ju de som representerar folket och makt hos dem är makt hos folket. Om de inte tar bra beslut går de att byta ut i nästa val. Beslut tagna av tjänstemän är beslut tagna av anställda som folket inte har valt och som ofta sitter på fasta tjänster. Inte lätta att byta ut alltså. Så det verkar ju vettigt att man vill ha makten hos politikerna. 

Men i min maggrop känns det precis tvärtom. Min magkänsla litar mer på tjänstemännen när det kommer till att ta mitt och verksamhetens bästa i beaktande. Framför allt litar jag mer på tjänstemännen när det kommer till sakkunskap. Jag tror att den som kan verksamheten bäst, har sakkunskapen och som inte är påverkad av partipolitiken och att bli omvald kommer fatta de bästa beslutet. För jag tror att den personen har verksamhetens bästa och inte sitt eget bästa högst på agendan. 

Den sista meningen där kanske avslöjar var i min hållning bottnar. För en tjänsteman med makt som tänker framför allt på sig själv och sina ideal kan ju ta många beslut som inte är till allas bästa och en politiker som lyssnar på sakkunniga och sina väljare kan ju ta mycket bra beslut. Men jag har börjat inse att jag har mer förtroende för tjänstemän en för politiker. Jag har hört storyn om hur bra förslag motarbetats av partier i maktposition bara för att de kommit från oppositionen, så att de inte ska plocka politiska poäng inför nästa val. Hur folk har gett upp med politiken för att de mer handla om spelet än om sakfrågorna. Det har fått mig att få uppfattningen att de finns några få vettiga politiker, men att de flesta är mer intresserade av spelet och makten än av sakfrågorna. Däremot har jag som sagt förtroende för tjänstemännen. Jag tror de allra flesta är ärliga människor som gör sitt jobb så gott de kan och som kan sin sak. Helt säkert är jag påverkad av att ha tjänstemän i släkten, men jag tror att det finns fler som precis som jag inte alltid litar på politikerna. (Vilket ju i sig blir ett problem då det är grunden i en representativ demokrati). Eller är det bara jag? Kommentera gärna: Känner du som boken eller som mig?