Missförstå mig rätt nu: jag menar inte att det är bra att ljuga folk rakt upp i ansiktet. Men en liten vit lögn här och där tycker jag ofta kan vara att föredra framför total ärlighet rakt igenom vid alla tillfällen.

Jag kom bland annat att tänka på det efter att jag för ett par år sedan var bjuden på fest till en bekant. Förutom personen som bjudit in mig kände jag inte riktigt någon på festen. Många namn var bekanta sen förut, som kompisar till bekanta, och jag kanske hade träffat nån som hastigast förut, men det var ingen jag egentligen kände. Så jag försökte prata med folk så gott jag kunde. Men jag kände mig verkligen som nåt som katten släpat in. Folk svarade knappt tillbaka och med tonfall och kroppsspråk visade de tydligt att de inte hade nåt intresse av att prata med mig. De var bara intresserade av att prata med sina kompisar. Alla utom två. De pratade med mig lite om väder och vind, som man nu gör med folk man inte känner. Jag var SÅ tacksam för de här två trevliga människorna.

När jag vid ett senare tillfälle berättade om den här festen för två kompisar och nämnde namnet på de två trevliga så blev de jätte upprörda. Hur kunde jag kalla den ena av de två trevlig? Hon som var så falsk! Hon som alltid pratar så mycket skit bakom folks ryggar! Menade de. Först blev jag ledsen att höra att hon kanske inte var en trevlig typ trots allt. Sen börja jag fundera på att även om inte de gillar henne behöver det ju inte betyda att hon pratar skit om mig. Och framför allt: Även om hon skulle göra det är hon ändå trevlig när jag träffar henne. Ju mer jag funderar desto mer tycker jag den sista punkten är den mest centrala. Hon är en bekant jag inte träffar så ofta. Antag att det skulle vara sant att hon snackar mycket skit bakom ryggen (vilket det inte alls behöver vara). Jag ser fortfarande mycket hellre att hon är trevlig mot mig de få gånger vi träffas och sen kallar mig tönt bakom ryggen, än att hon öppet visar hur töntig hon tycker jag är genom att t.ex ignorera mig eller komma med nedsättande kommentarer.

Vissa kanske här skulle vilja påpeka att de tycker att de andra på festen var otrevliga/oartiga snarare än ärliga. En bra kommentar. Men min poäng var snarare vid henne. Ifall hon betedde sig som om hon tyckte jag var ok och sen sa annat i enrum, var det ju inte riktigt ärligt. Men enligt mig bättre än att öppet visa förakt för någon man just träffat. Dessutom kan man ju argumentera att de andra var ärliga eftersom de antagligen inte ville prata med mig och de visade det. Men den här typen av ärlighet kan lätt bli otrevlig för andra.

 Många verkar använda ärlighet som en ursäkt för att vara otrevliga mot folk och få säga vad som helst. Som att ett "jag är bara ärlig" skulle sudda bort eller förlåta vad som helst. "Guuud, vad du är tjock! Du borde inte ha bikini! Det ser fult ut när du är så där tjock! Vad blir du sur för? Jag är ju bara ÄRLIG!" Typ. Men det finns ju ett alternativ också för den som inte vill ljuga: var tyst. Min farmor brukar alltid säga att har man inget snällt att säga ska man inte säga någonting alls. Och om det är något viktigt men otrevligt som måste säga kan man väl i alla fall försöka linda in det och säga det på ett schysst sätt. Jag tror få blir glada av 100 procentig ärlighet hela tiden. Min mamma brukar säga att ingen gillar sanningssägare (och syftar då på folk som typ påpekar åt andra att de har gått upp i vikt och liknande). 

Nej, jag tycker att fullständig ärlighet är överskattat. Jag tror att små vita lögner om oviktiga saker som om mosters nya gardiner är fina eller inte kan göra livet mycket trevligare. Var ärlighet inte är överskattat är i de stora och viktiga frågorna och tillfällena. Men i de små sakerna som att t.ex vara trevlig mot kunder man inte tycker om, där kan det vara bättre att typ hålla käft och le istället för att visa precis hur man känner. 

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag tycker det numera finns ett kluvet förhållande till intelligens och att jag skulle utveckla vad jag menar med det i nästa inlägg. Så nu är det alltså dags för mig att förklara mig. Vad jag menar med att vi verkar ha ett kluvet förhållande till intelligens är att vi vid vissa tillfällen behandlar det som en eftertraktad högstatus egenskap. Till exempel när vi undviker att beskriva oss själva med den för att inte verka skrytiga. Men samtidigt framställs intelligenta människor i filmer och tv-serier ofta som töntar. Personer man inte vill vara. Där är det inte eftersträvansvärt att vara intelligent utan att vara cool, socialt kompetent och ha mycket vänner.

Samma tendenser tycker jag också man ser i skolan där elever kanske gärna ligger lågt med att de är duktiga i skolan (speciellt läsämnen) då det inte ger mycket coolhets-poäng. Tvärtom kanske man ligger lågt med det för att inte stämplas som pluggis. Istället kanske man kanske hellre skyltar med att man är bra på musik, sport eller dans. Eller att man känner en cool kille som är några år äldre.

Intelligens och social kompetens ställs ofta mot varandra i filmer och tv-serier. Speciellt hos manliga karaktärer. Intelligenta människor är som Leonard och Sheldon i the Big Bang Theory. Smarta med nördiga och med begränsad social kompetens. Förstår ingenting om tjejer men mycket om Star Trek och datorer. Eller så är det nån halvgalen vetenskapsman eller ungkarl som bor med mamma som den egentliga hjälten söker upp när han behöver hjälp med nåt specialområde. För de mesta är det inte människor man vill vara.  

Så man vill inte vara en smart människa för de är töntiga. Men man vill inte beskriva sig själv som intelligent för det kan verka skrytigt. Ser ni motsättningen?

Jag har börjat fundera om orsaken att intelligenta ofta porträtteras som töntiga i filmer är någon sorts mindervärdeskomplex hos manusförfattarna. Ett sätt att försvara sig själv och samtidigt förminska de intelligenta. "Jag är kanske inte lika smart, men jag kan i alla fall prata med tjejer". Typ. Kanske en människa/karaktär med för många goda egenskaper verkar hotande. Eller kanske en sådan karaktär verkar otrovärdig. Man tror inte en karaktär som har allt kan finnas på riktig. Oberoende vad orsaken är tycker jag att filmerna har påverkat åtminsotne min och yngre generationers syn på intelligens. För samtidigt som man på ett sätt vill uppfattas som smart är man livrädd att uppfattas som så smart så man klassas som tönt. Dessutom upplever jag att det har betydligt högre status att vara cool och socialt kompetent än att vara intelligent. Men samtidigt verkar vi alla vara rädda för att verka ointelligenta.

Så den frågan som jag alltså ställer mig men som jag inte riktigt kommer till något svar på är: Uppfattas intelligens numera som en eftersträvansvärd egenskap? Är det en högstatus-egenskap?