I morse såg jag en givande intervju med den nyvalda svenska ärkebiskopen Antje Jackelén i Godmorron Sverige. (Sätter länken till den här under ifall nån är intresserad). En sak som hon nämnde i intervjun var problemet med att folk mer och mer ser sig som konsumenter (och blir behandlade som konsumenter) i allt fler situationer. Hon nämnde som exempel att det finns kommuner i Sverige som på sina hemsidor pratar om "konsumenterna" när de refererar till kommuninvånarna och hur hon upplever att allt fler av kyrkans medlemmar ser sig som konsumenter av kyrkans tjänster istället för just medlemmar i en gemenskap. Problemet med detta menar hon, och jag håller med, är att folk förväntar sig att bli servade istället för att aktivt delta. 

Men jag måste säga att jag inte tycker det är folks fel, utan att det är oundvikligt att vi till sist börjar se oss som konsumenter när vi ständigt blir itutade det. T.ex genom kommunsidan i exemplet ovan. Jag skulle gissa att detta hör ihop med den globala trenden av privatisering och "bolagisering", speciellt inom offentligförvaltning. (Något som diskuterades mycket i boken "Demokrati & byråkrati", av bl.a Rune Premfors, som var en av böckerna i kursen Finlands offentliga förvaltning som jag gick förra året).  Det vill säga att man dels sätter över offentlig verksamhet på privata bolag men att man också inom den offentliga förvaltning som finns kvar försöker tillämpa idéer/principer från näringslivet samt börjar använda sig av deras terminologi. Man pratar om kunder, producenter och resultatstyrning. Jag tror att man genom att använda företagens retorik och ord får folk att associera till just företag och förvänta sig samma sak av dem som använder de orden som av företag. Detta blir problematisk inom sådana områden där det är essentiellt att folk engagerar sig eller är aktiva för att det ska fungera. T.ex inom demokratin eller skolan. 

Skolan tog jag som exempel för att jag hörde någon (vet inte om det var på tv eller radio och tyvärr minns jag inte vem) diskutera att det är ett problem att eleverna allt mer ser sig som konsumenter av utbildning/kunskap och lärarna som producenterna som ska leverera. Jag minns kommentaren så bra för att det var en aha-upplevelse för mig. Det förklarade plötsligt många av mina elevers inställning. Och inte bara elevers inställning. Också många föräldrars. De förväntar sig att skolan ska fungera lite som en biosalong. De dyker upp och sätter sig där tittar och går hem. Men istället för att få se en film förväntar de sig att ha fått kunskap. Läraren förväntas producera kunskap och om de inte fått kunskap så är det för att läraren inte har gjort en tillräckligt bra produkt. De förväntar sig inte att de ska behöva göra något (i alla fall inte något tråkigt eller jobbigt), att de själva har en del i sitt lärande. Och varför skulle de? De ser ju världen/varje situation som uppdelad i konsumenter och producenter och just nu ser de sig som konsumenter. Om man har den världsbilden är det såklart svårt att greppa att man själv måste arbeta hårt för att lära dig något, att det inte spelar någon roll hur bra läraren är om man inte själv är aktiv. Att man själv måste producera när man är konsument. För att ta det i såna termer. Eller som ärkebiskopen sa om kyrkan: de väntar sig att vi ska provocera dem till att få religiösa upplevelser, inte att de själva ska vara en del i att skapa de. (Kommer tyvärr inte ihåg de exakta orden, men ungefär så). 

Jag tror att den här "ekonomiseringen" av samhället (som någon, minns igen tyvärr inte vem men tror det var i "Fråga kultur eliten", kallade det) är något negativt. Jag tror att det gör oss (inklusive mig) passiva då vi i de flesta situationer ser oss som konsumenter och får oss att tycka att det är nån annan som borde göra något åt det. Sen kan vi eventuellt tänka oss konsumera det när någon annan fixat det. Eller typ stöda det med likes på facebook. Bara i de situationer vi uppfattar oss som producenter tycker vi att vi faktiskt måste göra något, typ på vårt jobb. Det slutar med att vi inte känner oss ansvariga och delaktiga i det som vi inte uppfattar oss som producenter av. T.ex just tänkte jag att "jag hoppas nån gör uppror mot det här snart", typ nå ungdomar som är aktiva med såna här frågor. 

Och jag tror inte att ekonomiseringen slutar vid offentlig förvaltning och politik. Jag tycker man kan se det i många sammanhang t.ex välgörenhets organisationer och föreningar. Och tydligen också inom kyrkan. Och jag tror den har sipprat djup ned i vårt undermedvetna. Jag hoppas bara att det inte är för sent att vända på trenden, utan jag hoppas att pendeln svänger tillbaka (som den brukar göra med idéer). Men då krävs det antagligen att många aktivt åtminstone tar ställning mot det, gärna också gör något åt det, också jag.  

http://www.svtplay.se/klipp/1552881/dagens-gast-nyvalda-arkebiskopen-antje-jackelen (tyvärr inte hela, såg att de hade klippt bort det som kom efter nyheterna)