(För kort version läs de två sista styckena).

Efter lite påsklov är jag nu tillbaks på bloggen. Egentligen hade jag tänkt skriva något om politiker, men efter att ha sett tisdagens nyheter från YLE fem igår så kan jag inte låta bli att istället skriva om ungdomar och ansvar. Hur mycket jag än känner mig som en mossig tant som har åsikter om ”dagens ungdom”. (Och fast jag vet att redan de gamla grekerna oroade sig för "dagens ungdom"). Men om det är något som gör mig arg just nu, efter att ett halvt år jobbat som lärare, så är det folk som lägger allt ansvar på skolan och lärarna och INGET ansvar på eleverna. Om lilla Kalle har fått dåliga betyg så MÅSTE det ju vara läraren eller systemets fel. Det KAN ju inte vara så att det är för att inte lilla Kalle läst läxorna och inte följt med på timmarna. Det känns som om man hela tiden måste försvara sig. Och som att man blir ifrågasatt så fort man kommer med sådana "hut lösa" krav som att man skall ha fått åtminstone ett prov eller läxförhör godkänt för att få ett godkänt vitsord eller att man skall vara duktig i ämnet för att få en tia. Och så fort man inte är nöjd med något, till exempel sitt vitsord i läxförhöret kan man inte hade läst på, kan man ju alltid mamma skicka ett argt mail till skolan och till exempel förklara att Kalle ju var så trött efter sin hockeyträning att han inte orka läsa. Klart skolan måste ha överseende med sånt? 

Ja, så här har jag känt på sista tiden. Så när YLE fems nyheter igår i samma inslag konstaterade att finlandssvenska elever har sämre prestationer i naturvetenskapliga ämnen än finska och att endast 47% av finlandssvenska elever läser sina fysik- och kemiläxor alltid eller ofta, jämfört med 71% på finskt håll, och sedan drar slutsatsen att för att förbättra resultaten på finlandssvenskt håll så ska lärarna skickas på fortbildning. Då kom all ilska och frustration upp till ytan igen och för att lite släppa på trycket la jag upp följande inlägg på facebook:

 "Kollar på yle:s nyheter från igår och hör att en ny undersökning visar att svenskspråkiga elever presterar sämre än finskspråkiga. Den här gången i naturvetenskaper. Samma undersökning visar att 71% av finskspråkiga elever gör sin fysik- och kemiläxor alltid eller ofta medan bara 47% av de svenskspråkiga gör det. Sen pratar de om att satsa på fortbildning av lärarna för att komma åt problemet. Inget fel på att fortbilda lärarna, men jag tror en större orsak ligger i skillnaden i läxläsning. Vilket jag tycker vittnar om ett attitydproblem som är en mycket större orsak. Jag tror man på finskt håll satsar med på skolan och läxläsning och det är mer uttalat att barnet måste prestera och göra något. På Finlandsvenskt håll är det skolans fel om barnet har dåliga resultat, inte det att den inte läst eller varit aktiv på timmarna. Varför är det sånt tabu att ta upp elevens ansvar för sin egen inlärning? Och att dåliga resultat kan bero på att finlandsvenska elever kanske inte pluggar lika mycket? Och att det är elever och föräldrars fel. Så fort det kommer artiklar i den riktningen (som artikeln i höstas om att finlandssvenska elever var latare) blir det rama skri. Nej, inte var det så, det var lärare som var för dåliga på att motivera dem. Nu finns det siffror som visar samma sak igen. Men igen får man inte föreslå att eleverna skulle börja läsa sina läxor bara för att det är bra för dem, även om de inte har lust. Varför får man inte lägga något ansvar hos dem?"

Så dels undrar jag alltså varför det är ett sånt tabu att lägga ansvar på ungdomarna? Tror man de tar skada? Vill man skydda dem från att känna sig ledsna eller misslyckade? Men om vi hela tiden skyddar dem från att känna sig ledsna och misslyckade, hur skall de klara av de känslorna när de kommer? De kommer att komma. Om vi aldrig lägger ansvar på dem, hur skall de klara av att ta ansvar? Om vi vuxna kommer med bortförklaringar för dem i tidningarna (som undersökningen om lata ungdomar som publicerades och artikeln i Hufvudstadsbladet som förklarade att felet inte var ungdomarnas utan lärarna som skulle vara mer inspirerade), hur skall barnen lära sig ta ansvar istället för att komma med bortförklaringar? Om ungdomarna aldrig tvingas prestera, hur skall det klara av ett samhälle som kräver prestationer och inte bara bra intentioner? Jag har tänkt på det också emellanåt då jag sett på idol och liknande program och ungdomarna förklarar att de förtjänar att vara med för att de VILL de så mycket. Men det är en sångtävling. Det viktiga är att kunna inte att vilja. Om verkligheten är sådan, varför får vi inte förbereda dem på det? Varför får vi inte i skolan kräva något av eleverna, medan det får kräva allt av skolan? Och är det egentligen det bästa för eleverna? Eller skulle man i längden lära sig mer och klara sig bättre om man tvingades ta ansvar? Men skolan kan inte själva tvinga eleverna att lära sig ansvar om det inte får stöd från föräldrar och samhället då de ställer krav och lägger ansvar hos eleverna. Om omvärlden hittar på ursäkter åt dig behöver du aldrig ta ansvaret. Så min åsikt är att man mer öppet borde erkänna, eller åtminstone diskutera, ungdomarnas egna ansvar i olika situationer, t.ex för sina egna betyg. Vad är din åsikt? 

 

Marie

12 april 2012 17:42

Ännu en sak apropå vill och husis artikeln som kom fram till att lärarna skulle vara mer inspirerande: Finns det inte en risk här att ungdomarna lär sig att de bara behöver göra något om de är inspirerade/har lust med något? Hur skall det då gå t.ex på universitet när man sitter där med tentläsningen? Eller när ungen vaknar mitt i natten? Nån gång måste man lära sig att man måste göra saker fast det är tråkigt eller man inte har lust.

 

Marcus Korvela

12 april 2012 18:18

Jag tror det här beteendet bottnar i en sorts fantasitänk om ens barn. Många föräldrar kan inte objektivt bedöma sina barns förmågor alternativt inse att deras barn faktiskt kan ljuga om hur mycket de läser osv. Det kan ju också ha rötter i att man speglar sig själv i barnet, dvs jag var bra på det här och min unge är inte det då måste skolan vara felet. Sen är det väl alltid enklare att använda en syndabock, dvs det är lättare att acceptera att skolan är dålig än att din gullunge är korkad. Men jag undrar om föräldrar inte kommer ihåg hur det var när de själva gick i högstadiet. Om de inte själva var lata eller uttråkade någon gång så hade de säkert klasskamrater som var det och fick dåliga betyg. Exempelvis när jag gick i högstadiet så fick vi på musikkurserna alltid ett övningsprov och varje gång var det riktiga provet exakt samma frågor. Ändå lyckades en del av klassen alltid få underkänt, varför? Var det för att musikläraren var dålig på att lära ut? I det här fallet var hon ju faktiskt det men, det gick ändå att få full poäng enkelt det handlade bara om att eleverna inte brydde sig/orkade. En annat exempel är en gammal klasskompis mamma som förra året i tidningen anklagade min högstadieskola för att inte gett det stöd och hjälp min klasskompis hade behövt. Hans dåliga betyg hade förstås inget med att han skolkade rätt ofta och faktiskt var(och är möjligtvis fortfarande)korkad.

Marie Lindén

14 april 2012 16:34

Jo, du har säkert rätt i orsakerna att föräldrar gärna skyller på skolan. Jag kan fortfarande lite förstå att föräldrar kanske inte vill se att ens eget barn är lat/korkad, men i fallet med husis-artikeln när tidningen/allmänheten skyller på skolan fattar jag inte. Tror de inte att någon annans barn heller kan vara lat?

Sen håller jag med också om att man undrar om inte föräldrarna kommer ihåg hur det var när de gick i högstadiet? Dessutom undrar jag varför de inte tror på läraren när de säger att barnet t.ex pratar på lektionen. Vad skulle läraren vinna på att ljuga om något sånt? Om läraren ville framställa sig i bättre dager skulle den väl villa att dens elever hade bra betyg och att man hade ordning i klassrummet?

 

Brita E-L

12 april 2012 21:05

Oj, jag tror du har tjuvlyssnat i vårt lärarrum idag. Vi diskuterade hur långt man ska gå med jaga elever som inte ids komma på prov, och sen är det synd om dem när de inte får betyg.

 

Stefanie

13 april 2012 04:52

Läste inte hela inlägget ;) men håller med om dom bitar jag läste. Det daltas för mycket med eleverna!

Marie Lindén

14 april 2012 16:37

Ja! Saken.

 

Tessi

29 april 2012 18:16

Undrar om det skulle hjälpa med en filmkamera i klassrummet, som filmar allt som pågår och sägs. Sen skickas filmen till föräldrarna så de kan se vad deras barn gjort på lektionstid. Jag tror i alla fall att i början skulle rena rama tanken på att bli filmad vara avskräckande till att sitta och prata på timmarna, och sen, när pratet och bråket börjar på lektionstid, så kan skolan visa föräldrarna: "Se, såhär beter sig ert barn under lektionstid. Det är därför det gick så dåligt i provet." Och om de börjar gnälla att barnen är nervösa över att bli filmade, så kan man ju radera fimerna om de beter sig, men om någon beter sig illa så varnar läraren några gånger och sen skickar filmen till föräldrarna... Bara en tanke... *funderar på webcams och wilma*

http://tereseh.wordpress.com

Marie Lindén

30 april 2012 10:57

Jo, som lärare skulle man nog gärna ibland filma eleverna så att man hade bevis till föräldrar som vägrar tro att "deras lilla Niklas kan göra något sådant". Förstås också en hel del juridiska och etiska problem med det. Men det skulle nog vara bra ibland att kunna låta föräldrar se med egna ögon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hoppas verkligen att ingen efter #metoo missat hur vanligt det tyvärr är med sexuella trakasseri mot kvinnor av män. Förhoppningsvis har vi tagit ett steg närmare att utrota dessa, men tyvärr är det nog långt kvar ännu. När vi nu ändå tar tag i s...

Jag läste någon gång ett citat som gick ungefär så här: många blir feminister när de får flickor, men man borde bli feminist när man får pojkar. Jag var feminist innan jag fick barn och jag har fått pojkar och fortsatt vara det. Uppvuxen med mest kvi...

Egentligen är det inte konstigt att en massa me-too-tillfällen händer hela tiden och kvinnojourer behövs för kvinnor som måste få skydd från sina x när man hör på texterna till ”romantiska” låtar eller ser på hur ”kvinnokarlar&rdquo...

Ibland verkar det som att folk tycker det är fritt fram att vara taskiga mot någon bara för att de är lyckade eller tillhör en privilegierad grupp. Till exempel då Alex Shulman i ”Min sanning” ( https://www.svtplay.se/video/23592046/min-s...

Anna Ingman skriver i sin ledare i Nya Åland måndagen den 8 juli att forskningsrapporter bör skrivas så att den ”vanliga människan” ska förstå innehållet och locka till läsning så att den når en bred publik. Resonemanget kan kanske verka ...